Bismillah.

En anonym syster i islam postade sin dikt för några dagar sedan till hikmainstitutets blogg

Dikten är rörande och mycket inspirerande - diktaren själv förklarar att det var sina känslor som hon överförde på papper, när hon kände att hjärtat var hårt och saknade närhet till Allah, men ville vara nära sin Herre.

Med diktarens tillstånd publicerar vi denna titelslösa dikt på denna blogg, för att insha’Allah sprida nyttan med så inspirerande ord.

Alla känner vi ibland att hjärtat håller på att hårdna. Alla behöver vi denna påminnelse - och speciellt nu, i ljuva väntan på ramadanen, när annars hårda hjärtan mjuknar till och minns sin Herre… alla behöver vi en sådan påminnelse.

Den känslan diktaren beskriver är en renande känsla av förtvivlan pga ens brister inför Allah, men den är samtidigt en gåva från Allah: att kunna smärtsamt längta efter att vara närmare Allah, att kunna vara förtvivlad vid tanken om sitt hjärtas hårdhet. Det i sig är ett tecken på hjärtats sundhet, alhamdulillah.

Jag lyfter spegeln så mitt ansikte visar sig
Där på den reflekterande kalla ytan
Spegeln som själv hävdar att den aldrig ljuger
Hälsar mig själv godmorgon
Tittar djupt in i mina bruna ögon
Svullnaden har lagt sig
Tårarna har slutat flöda
Men den visar inte mina tårar
I hjärtat
Som gör det svårt för den att slå
Spegeln visar då ingen sorg
Den som för varje pris vill synas
Sorgen som aldrig verkar ta slut
Fastän mina ögon gråter för att den ska tystna
Den vill ut till ljuset
För att äntligen sluta brinna
Så som dagen vill segra över natten
Och som med hjälp av Herraväldets Härskare gör det
Vill sorgen i mitt hjärta slockna
Så den kan gråta igen.

———————————————————————————-
Diktaren själv skriver följande om vad som ligger till inspirationen till denna vackra dikt:

Salamun aleykum we rahmatullahi we barakatoho.

Du kan gärna publicera den helst utan mitt namn.
We salam.

Bismillah.

Det är bara Allah den Upphöjde Som har kunskap om skapelsen och dess rörelse, det är bara Han Som har kunskap om visdomen som den cirkulära förflyttningen av islamiska kalendern genom alla årstider innebär. Vi är just nu i mitten av månaden rajab, den glädjande röst som med sig bär medvetande om den nalkande ramadanen. Vi är just nu också i en period då fastan blir allt längre, och ramadanens nätter blir allt kortare.

Tiden för nattbönen, och allt det goda den bär med sig, förkortas; vi vet inte om den kommande ramadanen blir vår sista, eller om vi redan haft vår sista ramadan… vi vet inte ens, om vi hälsar kommande ramadanen i detta liv, om vi kommer att kunna fasta den, eller om Allah lyfter bort välsignelsen av hälsan som gör det möjligt för oss att fasta.

Blotta tanken gör att hjärtat känner vad det innebär att flyta mellan hopp och rädsla. Syskon mina, låt oss känna efter och be om den välsignelsen, att få gå genom resten av livet med den känslan. För ett troende hjärta är största sorg, att vilja fasta den obligatoriska månaden, men att inte kunna det. Att älska och vilja uttrycka sin kärlek, men att bli förhindrat. Låt oss tänka på vår senaste fastan, och låt oss tacka Allah för att Han tillåtit oss dyrka Honom. Låt oss be Honom att acceptera hela vår ibadah och hjälpa oss att dyrka och tjäna Honom så att Han blir nöjd med oss.

När vi muslimer tänker på år 619, Sunat un huzn eller År av sorg som själva Rasulullah Muhammad, , och hans följeslagare radiallahu anhum, har kallat det, tänker vi med ett tungt hjärta på all den sorg som Profetens hjärta fick bära (Khadijas radiallahu anha och Abu Talibs död, samt besök till Taif i en tid av svåra prövningar och förföljelser av muslimer).

Men vi tänker även på Allahs oändliga kärlek och barmhärtighet när vi kommer ihåg den lättnaden, hjälpen och stödet som Allah har sänt till Sin sista Profet Muhammad, , med miraj.

Med tanken på miraj, påminns vi om versen Fe inne me’al usri jusren, en av verser som Allah upprepar i Koranen, verser som är en oersättlig påminnelse, stöd, tröst och hjälp när det käns som svårast: med de största prövningarna kommer även lättnaden, vår Herre är kärleksfull och barmhärtig.

Den tanken gror vidare - din senaste bön var kanske din sista: var den din lilla miraj? Eller tar du för givet att det finns tid kvar, det finns tid kvar att koppla in hjärtat och medvetandet i ibadat…

Hur vi skall tillbringa nalkande ramadanen, det vet bara Allah. Hur accepterad, och varför, vår ibadah kommer att bli om vi får leva denna ramadan med hälsan i behåll och fastar den, det vet bara Allah. Troende hjärta gläds vid tanken som våra gamla brukade säga redan i jumadal-uhra : “Snart är det rajab insha’Allah - bara shabaan till, så har ramadan kommit“, troende hjärta gläds åt tanken att insha’Allah kunna ångra och be om förlåtelse för sina synder och skälver vid tanken att missa den yttersta belöningen, Allahs förlåtelse och Hans Ansikte. Troende hjärtat delar sin glädje med likasinnade syskon. Det tackar Allah för den möjlighet som människan har fått, att rädda sig själv och uttrycka sin kärlek för Allah i sin vardagsbön, i sin ständiga självpåminnelse om den flyende tiden; i uppriktigheten, shahadah, bönen och zakah, samt (för vissa) i hajj.

Bismillah.

All lov och pris tillkommer Allah. Må Hans frid och välsignelser vara över profeten Muhammad och alla i hans familj. Amin!

Assalamu ‘alaykum wa rahmatullahi, ärade syskon i islam!

Vi från Hikmainstituet, som driver turban-bloggen, tycker att variation skulle bidra till att höja kvaliten på bloggen och därför har vi bestämt oss att bjuda in bröder och systrar som vi tycker har god förståelse av islam och är bra på att uttrycka sig skriftligt till att skicka in sina inlägg till bloggen.

Om du känner att du vill vara en av skribenter på turban, kontakta oss på kontakt@turban.se och börja påverka med dina ord redan idag.

Wassalam,
Hanumica, ständig skribent på turbanbloggen

Bismillah.

Idag är det 13 år sedan massmordet av 8000 muslimska barn och män i Srebrenica, Bosnien, men smärtan i alla goda hjärtan, skräcken över vad islamofobi och hat kan leda till, är densamma.

Under kriget i Bosnien (officiellt 1992-1995, men i själva verket 1991-1996) fördrev serbisk armé de muslimer som de inte slaktat eller dödat med granater, bort från deras hus, för att serberna själva skulle flytta in i dem. Muslimer flydde till de områden som inte var ockuperade av aggresorn, eller utomlands, om de inte kunde ta sig till landets fria områden.

För att skydda muslimer som lyckats fly tjetnikernas knivar, hade FN  format så kallad “skyddad zon” i Srebrenica, och FN soldater från Holland var där för att se till att zonen var skyddad och trygg. Muslimska flyktingar hade blivit försrivna av serbisk armé och en del flydde till Srebenica, till den trygga och av FN beskyddade zonen.

Serbisk armé, polis och andra militanta formationer beslogtag Srebrenica den 11. juli 1995. Samma dag, fördes åtta tusen muslimka barn, män och gamlingar till att mördas av dem som fördrivit dem ur deras hem, och gjort dem till flyktingar i sitt eget land.

Händelsen, när muslimer förs bort, är filmad, och jag har sett filmen. Blodet fryser i mina vener vid blotta tanken… vad har de känt under dessa stunder, när de visste att de skulle mördas…? Det blöder i hela mitt väsende att bara tänka på hur mina medmänniskor, harmlösa obeväpnade muslimer, flyktingar, förs bort i långa rader, med händerna knutna, i en lång rad, i en skrämmande tystnad… de följer bara utan protest, som får som går till slakt… omkring dem, tungt beväpnade serbiska tjetniker, med en utstrålning som jag inte har ord för…

Holländska FN soldater såg på när åtta tusen civila muslimer fördes bort till att mördas, för att de var muslimer. De var pojkar, de var vuxna män, de var gamlingar… harmlösa, fredliga, hårt arbetande människor tills igår, med en enda “synd” de skulle betala med sitt liv för: de bar muslimska namn.

Hur mycket tjänade Holländska FN soldater per timme för att göra ett bra jobb, för att se till att Srebrenica var en skyddad zon? Fick de betalt för att ha tittat på, fikat kankse, när den trygga zonen som de hade ansvar att skydda, gjordes till plats för massaker av åtta tusen muslimska barn, män och gamlingar?

Hur mycket kostar muslimernas liv?

Sedan dess har många kroppar gravts upp och en del har kunnat identifieras, men inte alla. Som ni märker, så orkar inte jag skriva om detta ämne, det är alldeles, alldeles för smärtsamt. Kom bara ihåg - Allah har inte tillåtit detta för gäves, det finns en anledning till massmordet av muslimer i Bosnien, i Irak, i Tjetjnia, i Palestina… det finns en anledning till att vi fick lämna våra dittills trygga lliv, det finns en anledning till att vi är förpassade från våra hem, från vara länder, från allt som kändes tryggt, bekant, kärt, familjärt…

“Det fanns inte ett [enda] folk [bland dem som Vi straffade i gångna tider], som [ångrade sina synder och] blev troende och vars tro gagnade dem, utom Jonas folk. När de omvände sig skonade Vi dem från det förnedrande straff i denna värld [som väntade dem] och Vi lät dem glädjas [åt livet] ännu en tid.”

Frågan är, kommer vi att göra en gemensam tawba (ångra våra upprepade synder), kommer detta att räcka för ummah? Tänk på profeten Yunus folk www.turban.se/?p=123 De gjorde en gemensam grupptawba.

Må Allah subhanahu wa ta’ala ge rahmat till dessa shahids själar. Amiin.