salaamu Alaikom wa Rahmatullah.

Här kommer en kort fiktiv historia som väcker eftertanke:

“En man gav sig iväg för att bestiga ett berg. Han sade och tyckte att han var en sann troende. Han kom fram till berget, fixade sin utrustning och började klättra. Han hann inte långt förrän han överraskades av ett snöoväder. Sikten vart sämre och sämre, det blev kallare och kallare, men han kämpade på. Han hade studerat berget innan och visste att det fanns en klipphylla en bit upp där han kunde vila. Armarna värkte, hjärtat slog, benen darrade, och ovädret blev värre. Han började bli rädd.
PLÖTSLIGT så lossnade en av hakarna han fäst sig med och han störtade nedåt. Han skrek i panik!!!!! Men plötsligt så stannade hans fall med ett ryck. Retsen av hakarna satt fortfarande fast i berget.
Nu var goda råd dyra. Han kände paniken krypa i ryggmärgen. Han hängde där i repet och den mörka natten slöt sig runt honom. Han tittade uppåt men kunde inte se mer än en halvmeter, han tittade nedåt med såg ingenting. Det var för mörkt plus att snön yrde runt hans huvud.

“Min GUD!” ropade han, “Rädda mig!”

Gud svarade: ‘Men din tro är inte äkta. Du litar inte på Mig!’

Mannen svarade, lite sårat: “Det gör jag visst!”

Gud sade: “Nej! Du har ingen tillit till din Herre!”

Mannen svarade: “Jaghar alltid varit troende! Jag ber, rädda mig”

Mannen hängde och dinglade i repet.

Gud sade: “Om du verkligen litar på Mig så skär av repet!”

Mannen trodde inte sina öron! Skära av repet?

“Men då störtar jag ju mot en säker död?! Rädda mig nu!”

Gud sade: “Det var det Jag sade. Du litar inte på Mig.” Och Gud lämnade mannen där.

När dagen grydde hade mannen frusit ihjäl. När räddningspatrullen kom så hittade de mannen hängande i sitt rep, död, EN METER FRÅN MARKEN!

Hur skulle vi ha gjort i mannens ställe?

Er Bror
Ibrahim