Bismillah.

Denna text har jag läst på den underbara islamiska sida Den yngste da’i och den har berört mig så mycket att jag vill översätta den och dela den med er.

Shaykh Jalil Sadiq berättade följande till mig:

Jag har en kusin för vilken Allah har öppnat dunyas dörrar. Han har gett honom all möjlig rikedom och makt bland människor. Han hade allting, förutom ett förhållande med Allah subhanahu wa ta’ala. Han negligerade salaat och slutade för länge sedan att öppna masjids dörr, trots alla underbara gåvor som Allah hade skänkt honom.

Trots hans sovande hjärta, fick han ännu en dyrbar gåva från Allah: en underbar son, som Allah skapade vackrare, klokare, skarpare, mer näpen än alla andra barn. Och så, en dag…

medan lille pojken ännu inte var i skolåldern (han hade inte ens fyllt 6 år) kom han in i rummet där hans fader satt, med fjärrkontrollen i handen och kollade på TV. Han skrek som en galning mot TV:n. Pojken kom in i rummet, ansiktet och hår blöta, från hans små blöta händer föll fortfarande vattendroppar, och små fötter lämnade vått spår på golvet när han närmade sig sin fader. Han stod framför sin fader… han tittade på honom med sina barnögon…

“Hej, vart skall du, insha’Alla?”, frågade fader. En mild barnröst svarade: “Till masjid… jag skall be med människoj… med musjimej. Jag äj inte otlogen som du. Aba, du äj otlogen föj att du inte gillaj att be.”

Häpen, fader stammade: “Sonen, vad är det du säger?!”

“Wajjahi, sanningen,” svarade lille pojken på väg ur rummet till masjid.

Fadern var konfuderad, generad, förvirrad… Nästan en timme gick han fram och tillbaka i rummet, och grubblade om sin lille pojke som såg honom i ögonen, sade sanningen till honom och lämnade honom för att be med andra muslimer… Han väntade otåligt på att sonen skulle komma tillbaka. Plötsligt öppnades dörren och pojken kom försiktigt in i huset.

“Varför kommer du försent?”, frågade fadeern.

“Jag sade ju tijj dig att jag gåj och bej med människoj. Med människoj!”, svarade pojken lugnt.

Fader kände att Allah, skyddar detta barn, för att han kunde varken höja rösten eller aga honom, trots att han var mycket arg.

Tiden gick… Två år efter denna händelse, stannade pojken ute längre än vanligt. Fadern blev arg och gick för att leta efter honom. Just när han var på väg till dörren, öppnades den och pojken kom in… “Var var du? Jag har letat efter dig överallt! Jag fick ringa polisen för att söka dig!”

Pojken svarade med ögonen fyllda med tårar: “Aba… aba… du förstår ingeting. Aba, du är kafir, eftersom de ogillar salaat. Jag har lekt med mina vänner, och sedan gick jag till masjid för att be maghreb salaat. Efter bönen talade jag med vår granne Abdulaziz, och därefter kom jag direkt hem… Därför är jag sen.”

Fadern vände sig bort från sin son för att dölja tårar som rann nedför hans kinder. “När skall mitt hjärta sluta vara dött? NÄR? Hur länge skall jag stanna i syndens mörka avgrund, och samtidigt se och lyssna på de klaraste råden från mitt eget barn? Från barnet som Allah har väglett till Sanningen? Wallahi, ingen annan har påverkat honom än hans mor. Och när Allah vill något, då blir det.” Fader talade till sig själv genom sina tårar…

Han funderade länge om sin son, så länge, att han började kännna ett slags respekt blandad med rädsla - mot sitt eget barn… Allah lade en alldelles speciell kärlek till pojken i hans hjärta, kärlek som han tidigare inte kände. Han grubblade i tystnaden. Tystnaden bröts plötsligt av sanningens röst som kallade till salaat-ul-isha…

Muathins röst från masjiden i närheten, masjiden som han kunde inte minnas när det var sist som han gick dit för att be…

När han vände sig, stod hans unge son där, utan att säga någonting, men hans ögon talade klart: “Å fader, tag min hand och låt oss gå till Allahs skydd…”

Han ryckte till! Han gick och gjorde tvagningen, och han tog upp sin lille pojke och kysste honom i pannan, medan hjärta smälte och tårar rann nedför pojkens kinder. De gick tillsammans till masjid och bad isha bönen tillsammans med andra muslimer.

Innan de kom in i masjid, tittade han på sin glade pojke som såg ut att ha fått vingar av överväldigande och stolta glädjen: när de träffade någon som pojken kände, introducerade han sin fader för honom: “Detta är min fader, farbror Ahmad…”, “Detta är min fader, farbror Yousef…” “Detta är min fader, farbror Khalid…”

Efter salaat, hälsade de andra muslimer som hade bett med dem. Muslimerna gratulerade lille da’is far för hans återkomst till masjid och salaat efter så många år.

Shaykh Jalil Sadiq fortsatte vedmodigt:
“Wallahi, jag har sett den här mannen med ansikte som lyser och skimrar efter att ha sett honom mörk, beklämd och betryckt”. Han talade om den här pojken som inte kunde sömna hela natten av glädjen för sin fars åtekomst till masjid och bönen. Inför fredagsbönen väckte hans mor honom, klädde och parfymerade honom, och han gick till fredagsbönen med sin far.

* * * * *
Shaykh fortsatte sin historia: “Jag tittade på den pojken när han lekte med andra barn på lekplatsen, och förundrades tyst: Hur kommer det sig att denne lille da’i är så framgångsrik, trots att han är barn och leker med andra barn… och många av oss misslyckas trots att vi är vuxna och erfarna…?”

Men när Allah bestämmer att något skall hända, bestämmer Han även anledning till att det skall hända. Och finns det vackrare barn än barnet som Allah gör Sig lydigt och barnet som Han skyddar?

Väntar fortfarande vissa fäder att deras barn skall ta dem för hand och leda dem till masjid…? Istället för att de uppfostrar sina barn och råder dem att göra det som är av godo? Har förståelsen och uppfostrans regler förändrats, så att sonen blir den som uppfostrar sin fader?

Så många lärdomar som vi tyvärr inte tar emot…