Bismillah.

'Välnärda' muslimska fångar, utställningsexemplar utvalda av serbiska monster att visas upp för omvärlden, i koncläger Omarska vid besök av internationella journalister 1992

Jag känner att det är min plikt att skriva om denna viktiga händelse, men var är lyckokänslan…? Själv har jag bara känt stor smärta, som om all smärta kommit tillbaka efter att den monstruösa figuren Karadzic gripits: han skall ställas inför rätta… och var är de hundratusentals muslimska offer, oskylidga, torterade i koncentrationsläger runtom Bosnien, de tiotusentals våldtagna barn, tjejer, kvinnor och gamlingar…? Var är alla de änkor, systrar, döttrar, söner, mödrar, fäder… utan sina närmaste och käraste…? Mitt hjärta blöder bara med dem, och känner ingen glädje.

Vi har läst om mördaren Anders Eklunds rättegång och fått kalla kårar vid blotta tanken om denne omänskliga varelse “Hur kan någon förmå sig till sådana handlingar, till sådana grymheter…?” - multiplicera, exponera, och ta i kvadrat ett otal gånger Anders illldåd, så får du en skugga av Radovan Karadzics brott: organiserade brutala upprepade våldtäkter, mord, slakt, folkmord, plundring, förpassning av muslimer… för att de var muslimer.

I media ser vi idag: Karadzic är gripen. Såld av Serber som kallar honom för sin hjälte, för medlemskapet i EU. Äcklad, äcklad av dubbla smutsen…

Gripen är han nu. Men jag känner mig tum och överväldigad med sorg/smärta, inte glad. Glädje har uteblivit i detta hjärta.

Var är hundratusentals slaktade, dödade, torterade, våldtagna, förstörda muslimer…? Hjärtat rivs igen för deras skull, och läks igen bara vid tanken att de dött som martyrer. Monstrum Karadzics gripande är inte källan till tröst och glädje i detta hjärta.

Utmärgade muslimer i koncentrationsläger runt om i Bosnien 1992

Internationella rättvisan och märkning av vem som är offer och vem som är brottsling är viktig, fortsätter jag att säga till mig själv, och det är absolut en viktig dag. Men ont i hjärtat lever kvar.

Boken
Boken “Jag bönade dem om att döda mig” är vittnesmål från en av tiotusentals muslimah i tillfälliga koncläger för kvinnor där serbiska tjetniker torterade och våldtog muslimska barn, flickor, tjejer, kvinnor och gamla kvinnor. Upprepade gruppvåldtäkter var ett sätt att sudda ut allt det mänskliga, allt muslimsk identitet i gråa muslimska massan, att förnedra, tortera och lämna att leva kvar med mardrömmar och omänskliga smärtor - att tortyr fortsätter efter att tjetniker slutat fysiskt tortera dem.

Detta är en omänsklig vilja att sprida ont. Omänsklig, ja - men vems är den viljan, om inte människans? Den är från djävulen den utstötte. Jag låter honom inte besegra mig, jag låter honom inte och jag vänder mig medvetet till Allah: Ya Rabbi, förbarma Dig över alla muslimer, ge våra blödande hjärtan tröst och skydda oss från shaytan den utstöttes verk!

Ja, det är shaytan ir-rajiims verk, vilja och ansträngning att sprida det onda, att tillföra andra smärta. Vi som tjänar Allah kan kämpa mot mörker med barmhärtighet mot monstrens offer, genom att gro kärlek och mildhet i våra hjärtan, genom att vägra låta mörkret sluka oss. Allah är Den Barmhärtige, Den Nåderike. Låt oss göra tawba och återkomma till Enda Källan av sann tröst, till Allah subhanahu wa ta’ala.