Bismillah.

iskrenost

Det är bara Allah den Upphöjde Som har kunskap om skapelsen och dess rörelse, det är bara Han Som har kunskap om visdomen som den cirkulära förflyttningen av islamiska kalendern genom alla årstider innebär. Vi är just nu i mitten av månaden rajab, den glädjande röst som med sig bär medvetande om den nalkande ramadanen. Vi är just nu också i en period då fastan blir allt längre, och ramadanens nätter blir allt kortare.

Tiden för nattbönen, och allt det goda den bär med sig, förkortas; vi vet inte om den kommande ramadanen blir vår sista, eller om vi redan haft vår sista ramadan… vi vet inte ens, om vi hälsar kommande ramadanen i detta liv, om vi kommer att kunna fasta den, eller om Allah lyfter bort välsignelsen av hälsan som gör det möjligt för oss att fasta.

Blotta tanken gör att hjärtat känner vad det innebär att flyta mellan hopp och rädsla. Syskon mina, låt oss känna efter och be om den välsignelsen, att få gå genom resten av livet med den känslan. För ett troende hjärta är största sorg, att vilja fasta den obligatoriska månaden, men att inte kunna det. Att älska och vilja uttrycka sin kärlek, men att bli förhindrat. Låt oss tänka på vår senaste fastan, och låt oss tacka Allah för att Han tillåtit oss dyrka Honom. Låt oss be Honom att acceptera hela vår ibadah och hjälpa oss att dyrka och tjäna Honom så att Han blir nöjd med oss.

När vi muslimer tänker på år 619, Sunat un huzn eller År av sorg som själva Rasulullah Muhammad, , och hans följeslagare radiallahu anhum, har kallat det, tänker vi med ett tungt hjärta på all den sorg som Profetens hjärta fick bära (Khadijas radiallahu anha och Abu Talibs död, samt besök till Taif i en tid av svåra prövningar och förföljelser av muslimer).

Men vi tänker även på Allahs oändliga kärlek och barmhärtighet när vi kommer ihåg den lättnaden, hjälpen och stödet som Allah har sänt till Sin sista Profet Muhammad, , med miraj.

Med tanken på miraj, påminns vi om versen Fe inne me’al usri jusren, en av verser som Allah upprepar i Koranen, verser som är en oersättlig påminnelse, stöd, tröst och hjälp när det käns som svårast: med de största prövningarna kommer även lättnaden, vår Herre är kärleksfull och barmhärtig.

Den tanken gror vidare - din senaste bön var kanske din sista: var den din lilla miraj? Eller tar du för givet att det finns tid kvar, det finns tid kvar att koppla in hjärtat och medvetandet i ibadat…

Hur vi skall tillbringa nalkande ramadanen, det vet bara Allah. Hur accepterad, och varför, vår ibadah kommer att bli om vi får leva denna ramadan med hälsan i behåll och fastar den, det vet bara Allah. Troende hjärta gläds vid tanken som våra gamla brukade säga redan i jumadal-uhra : “Snart är det rajab insha’Allah - bara shabaan till, så har ramadan kommit“, troende hjärta gläds åt tanken att insha’Allah kunna ångra och be om förlåtelse för sina synder och skälver vid tanken att missa den yttersta belöningen, Allahs förlåtelse och Hans Ansikte. Troende hjärtat delar sin glädje med likasinnade syskon. Det tackar Allah för den möjlighet som människan har fått, att rädda sig själv och uttrycka sin kärlek för Allah i sin vardagsbön, i sin ständiga självpåminnelse om den flyende tiden; i uppriktigheten, shahadah, bönen och zakah, samt (för vissa) i hajj.