Bismillah.

För något år sedan köpte jag DVD med shaykh Khalid Yasins föreläsning “Islam and the media”.
Idag när jag har fått möjlighet att skriva på turban-bloggen, känner jag det som en plikt att skriva om detta viktiga ämne.
Samtidigt vill jag passa på och varmt rekommendera alla muslimer och icke-muslimer att köpa shaykh Khalid Yasins föreläsningar. Ett tips är att börja leta på Hikmainstitutets webbutik , som har flera nyttiga DVD med bl.a. Khalid Yasins föreläsningar.
Min förhoppning är att vi en dag, inom snar framtid insha’Allah kommer att kunna höra Khalid Yasin föreläsa i Sverige.

Shaykh Khalid Yasin är masha’Allah en stolt och elokvent svart muslim från Förenade Staterna som Allah har begåvat med ett skarpt intellekt. Jag har flera DVD med hans föreläsningar hemma på hyllan, som jag finner inspirerande att återkomma till då och då.
Khalid Yasin var troende kristen innan han reverterade till islam, år 1965, samma år som Malcolm X avrättades. Shaykhen har rest jordklotet runt och gjort da’wa.

Nu lämnar jag er till shaykhens kloka föreläsning, eller mitt försök att sammanfatta den.

ISLAM OCH MEDIA

Shaykhen börjar med Koranverser där Allah råder och beordrar att bjuda in till Allahs väg med visdom, med vackert tal och tävla med de otrogna på ett sätt som är mer övertygande än deras. Allah vet sannerligen dem som gått vilse och dem som är vägledda.

Denna order från Allah, att bjuda in till Allah är inget annat än Koranen och Sunnah. Hikma (nyttig kunskap) som Allah visar oss är Profetens, , visdom och metodologi. Varna, föreläs, lär ut på ett sätt som är mer imponerande, mer genomtänkt, mer inspirerande, som är vackrare… och tävla med dem; lyssna på deras argument noga och med respekt… och sedan, svara dem med bevis som din Herre gett dig, bevis som är mäktigare, mer övertygande, klarare, mer effektiva än deras argument, och lägg då din tillit till Allah, eftersom Han vet sannerligen dem som gått vilse och Han vet bäst dem som är rättfärdiga.

Shaykhen citerar nu versen (löst översatt i detta inlägg) - vem är bättre i sitt tal än den som kallar till Allah och sedan gör goda handlingar. Och de säger: sannerligen, jag är från muslimer.

Om vi inte hade ett enda annat vittnesmål och inget annat bevis om ansvaret som vilar på muslimer att etablera en officiellt institution för att kalla människor till islam och för att lära ut (sprida) och avslöja Allahs sanning och för att bekämpa de otrognas lögner - då skulle detta bevis (denna vers) räcka för oss. Därför ville shaykhen tala om vikten med media.

Vad är media? Det är ett medel för offentlig påverkan som används mot er. Även om ni själva inte använder detta medel, används det mot er. Media är medel som används för att göra er till muda’i dvs. de som tar emot da’wa.

Allah har beordrat oss att vara du’at - men media har gjort oss till muda’i.

Media har olika former: skriven - tidningar, tidsskrifter, pamfletter, broschyrer, böcker… som alla är utformade för att tjäna sitt syfte, att programmera läsarna.

Media är också verbala ord: radio, inspelningar, konferenser… alla utformade så att tränga in i era hjärnor och så frön av ljud och röster i era hjärtan som skall ersätta ljud och röster som Allah föredrar för er.

Media kommer också i grafisk design i form av skyltar, posters, reklam på bussar och tåg, ja, överallt… i form av biografer, TV och idag DVD teknologin, där grafik, ljud, visuella intryck och interaktiv teknologi tillsammans för fram budskapet “live”. Allt detta är media.

Media används för att kränka muslimer världen över utan att muslimerna ens fattar att de kränks, att de våldtas, att vår etik förstörs, att media visar en vriden bild av vår religion. Vi och våra familjer exploateras och manipuleras genom media. Muslimer världen över har blivit traumatiserade, paraliserade och skräckta genom media.

Detta gör det alldeles solklart att vi behöver vår egen mediaplatform, som en förlängning av vårt undervissningssystem. Vi behöver vår egen mediaplatform som en förlängning av våra insatser i da’wa arbetet. Vi behöver media och mediaplatform som en förlängning av våra sociala ansträngningar. Vi behöver vår egen mediaplatform som en förlängning av våra ekonomiska satsningar. Vi behöver eget media som en förlängning av våra ansträngningar att förklara tron!

Det är ett statsitsikt faktum att idag är det media och TV som bestämmer en individs värderingar, snabbare och djupare än skolinstitutioner där individen får utbildning under barndomen.

Detta är statistiskt faktum.

Det är också ett statistiskt faktum att ett barn tillbringar 7 timmar per dag i skolan. Med de flesta barnen i moderna världen idag - inklusive mina och dina barn - tillbringar minst lika mycket, 7 timmar varje dag, av sin lediga tid med media. Barnen av de flesta av oss går till en sekulär skola, vilket betyder att de dagligen tillbringar sju timmar med icke-muslimer, och får lära sig icke-muslimska värderingar… fast - de är muslimer och de ber och får moral vägledning hemma, och i vissa fall går de i madrassa under helger, där de kan lära sig att recitera Koranen. Ändå förblir faktumet: de får sju timmar gånger fem dagar, lika med trettiofem timmars icke-islamisk undervisning varje vecka. Och detta är om vi inte räknar skadliga media som våra barn är engagerade i och intresserade av. Även om du har några s.k. islamiska videon hemma, ett slags islamisk kunskaps videospel, kollar våra barn för det mesta, minst 80% av tiden, på icke-islamiskt material, omoraliskt, subversivt, psykologiskt utformat media som lär dem att vara respektslösa mot sina föräldrar, att bortse från deras värderingar, att glömma salaat och att börja bilda känslan för och lägga grunden för värdesystemet som otroende har byggt upp i sitt system… vära barn förbereds att delta i det systemet, oavsett vad islam och deras föräldrar säger dem.

Så - addera 35 timmar av undervisning och 35 timmar av media i fritiden - detta är sjuttio timmar varje vecka! Det är vad du kämpar mot, det är vad du måste bemöta, det är vad du måste konfrontera, det är vad du brottas med - och du håller på att förlora den kampen!

Vi behöver eget media som en förlängning av vår da’wa. Tyvärr, går man till en islamisk bokhandel - oavsett var i Australien det är * - gå till vilken större bokhandel som helst, så hittar du mängder med böcker, mängder med pamfletter MEN! Gå till videosektionen och se vad du hittar! Det mesta av det som finns är underlägsna videoproduktioner - underlägsna. Underlägsna i kvalitet, dåligt förberedda, ljus, ljud, sättning, inspelning - underlägset. Gå sedan till blockbuster. Tag vad som helst från blockbusters hyllor - vad som helst från A-klassad till X-klassad och kolla inte innehållet, utan kvalitet på produktionen: fräsch, senast teknik i utförandet, kolla grafiken, färger, lyssna på ljudet - överlägset! Överlägset skräp!

Och för muslimer? Gå till islamiska bokhandlar och se vad som är tillgängligt där - underlägsen skatt, underlägsna pärlor! Så, kufar investerar i att göra skräpet överlägset, men muslimer gör inga investeringar i att göra skatten bättre än skräpet!

Så - vad tror du att dina barn föredrar att se på? Vissa tecknade videofilmer som är om hjältar - följeslagara, må Allah vara nöjd med dem, om arabiska språket, om fiqh och tvagningen, men de är av underlägsen kvalitet och dina barn skall titta på dem så länge du är där, men så fort du är borta, lämnar de den här lågkvalitet videor åt sidan, och tar fram det där spännande, attraktiva, engagerande materialet. De tar det från under sina sängar, och du vet inte ens att det ligger där, medan du sover, medan du arbetar - och de tittar på den. Och i de flesta fallen behöver de inte ens kolla på videofilmer: de helt enkelt sätter på TV:n i sitt rum, TV:n som du köpt dem. De sätter på TV:n som du har gjort tillgänglig för dem!

Och de tittar.

Och deras små hjärnor bränns med varje sekund. För varje gott ord som du sagt till dem, för varje god handling som du uppmuntrat dem till, för allt det goda som du har rått till dem; finns det tusen andra bilder som sänder ut ett motsatt budskap till dem. Det är vad media har gjort.

Och låt mig påminna er om att i västra halvklotet finns det 172 kristna, hinduistiska, budistiska, icke-muslimska religiösa kanaler.

Etthundrasjutiotvå!

Kanaler som sänder 7 dagar i veckan, 24 timmar per dygn! Och dessa människor, ja, de betalar för det. De är mycket hängivna. Alla de stödjer den kanalen, för att det är deras kanal!

Så jag frågade muslimer här i Australien, i staden Sydney: “Finns det EN kanal för muslimer? En?” Svaret är naturligtvis, nej. För hundratusentals muslimer - och ingen av dem är det man kallar för fattiga: alla är de ekonomiskt oberoende, de äter väl, de kör sina bilar, har sina TV apparater, alla är de välutbildade… så varför har inte muslimerna i Australien sin egen mediaplatform?

Det har inte tänkt på det…

De är inte villiga att offra något för det…

Vi behöver mediaplatform som en förlängning av våra sociala insatser.

Hur kan sanningen om islam förmedlas till omvärlden, så som förvridningar och lögner om islam förmedlas till omvärlden? Hur kan sanningen förmedlas om vi inte har platform att göra det? Hur slutar muslimer vara förbrukare i systemet som exploaterar dem? Hur kan de ta sin ekonomi óch använda den för att stödja sig själva, till egna institutioner?

Genom media.

Och hur kan muslimer framföra Koranens budskap och briljans och kraften av Profetens, , sunnah, till omvärlden? Hur kan vi visa omvärlden alla bidrag som islam har gett till vetenskapen, till medicin, till fysik, till historia och till civilisation, om vi inte har vår egen mediaplatform?

Ärade bröder och systrar i islam! Mitt råd oh min utmaning til er och till mig är att vi måste besvara den frågan, eftersom när vi möter Allah, skall Han fråga dig och mig om vad vi har gjort angående denna fråga. Profeten, , sade att alla som rekommenderar och stödjer en god handling kommer att få belöning som den som utför den goda handlingen utan att det förminskar belöningen för den som utför den, ända fram till Domedagen. Han, frid vare över honom, också sade i samma hadith att alla som rekommenderar och stödjer en ond handling kommer att straffas som den som utför den onda handlingen utan att det förminskar straffet för den som utför den, ända fram till Domedagen.

Så, ärade muslimer, jag föreslår till dig och till mig själv att vi gör det som Allah har sagt oss att göra i Koranen. Genom att indirekt stödja icke-muslimska media, ansluter du dig till och stödjer och samarbetar med och hjälper till synd och korruption (’ithm och ud’waan). Men genom att tala om, planera och göra du’a, genom att investera i muslimskt media, kommer du att göra precis tvärtom - du kommer att samarbeta med, hjälpa till och stödja, du kommer att hjälpa till och investera i riktningen mot BIRR, godhet och taqwa, gudsfruktan; och etablering av islamiska principer där du lever.

Vi ber Allah, subhanahu wa ta’ala, att Han ger dig och mig förmågan att vara denna kallelse vuxna, och att vara medvetna om dess vikt.

* föreläsningen hölls till muslimer i Australien

salaamu Alaikom wa Rahmatullah.

Här kommer en kort fiktiv historia som väcker eftertanke:

“En man gav sig iväg för att bestiga ett berg. Han sade och tyckte att han var en sann troende. Han kom fram till berget, fixade sin utrustning och började klättra. Han hann inte långt förrän han överraskades av ett snöoväder. Sikten vart sämre och sämre, det blev kallare och kallare, men han kämpade på. Han hade studerat berget innan och visste att det fanns en klipphylla en bit upp där han kunde vila. Armarna värkte, hjärtat slog, benen darrade, och ovädret blev värre. Han började bli rädd.
PLÖTSLIGT så lossnade en av hakarna han fäst sig med och han störtade nedåt. Han skrek i panik!!!!! Men plötsligt så stannade hans fall med ett ryck. Retsen av hakarna satt fortfarande fast i berget.
Nu var goda råd dyra. Han kände paniken krypa i ryggmärgen. Han hängde där i repet och den mörka natten slöt sig runt honom. Han tittade uppåt men kunde inte se mer än en halvmeter, han tittade nedåt med såg ingenting. Det var för mörkt plus att snön yrde runt hans huvud.

“Min GUD!” ropade han, “Rädda mig!”

Gud svarade: ‘Men din tro är inte äkta. Du litar inte på Mig!’

Mannen svarade, lite sårat: “Det gör jag visst!”

Gud sade: “Nej! Du har ingen tillit till din Herre!”

Mannen svarade: “Jaghar alltid varit troende! Jag ber, rädda mig”

Mannen hängde och dinglade i repet.

Gud sade: “Om du verkligen litar på Mig så skär av repet!”

Mannen trodde inte sina öron! Skära av repet?

“Men då störtar jag ju mot en säker död?! Rädda mig nu!”

Gud sade: “Det var det Jag sade. Du litar inte på Mig.” Och Gud lämnade mannen där.

När dagen grydde hade mannen frusit ihjäl. När räddningspatrullen kom så hittade de mannen hängande i sitt rep, död, EN METER FRÅN MARKEN!

Hur skulle vi ha gjort i mannens ställe?

Er Bror
Ibrahim

Bismillah.

Igår var det en vacker sommardag i Göteborg, jag såg fram emot lunchrasten, för jag skulle träffa en syster för att ta en kopp te och käka en liten bit. Och då fick jag höra den här vackra berättelse som berörde mig så mycket. Jag vet att alla som försöker att ständigt tänka på Allah subhanahu wa ta’ala känner precis samma sak. Låt oss nu börja vandra genom den historien, hur än förenklad den kan vara i min version - men det är ju budskapet ni och jag är ute efter, goda turbanläsare…

Den store poeten och politikern Muhammad Iqbals (rahmatullahi ‘alayhi) poesi och andra skrivna verk berörde människor som läste dem. En dag fick han besök av en man som hade läst hans dikter och skrivelser, och berörts djupt av dem på ett intellektuellt och andligt plan… han frågade Iqbal:

“Å, ärade shaykhen, du skriver så vackert… du berör mig djupt och jag känner hur dina ord påverkar mig. Var hämtar du din inspiration?”

Poeten förblev tyst…

“Du skriver så underbart och berör mig på bästa sätt med dina ord… men, var får du inspirationen från?”

Muhammad Iqbal stod upp och gick till hyllan, där Koranen låg… hämtade Allahs Bok och gick tillbaka till sin gäst. Han öppnade Koranen, vars sidor fortfarande var blöta…

“När jag läser Koranen, blir jag själv berörd av Allahs Ord och jag kan inte sluta gråta. Han Som inspirerar mina tårar, inspirerar mig till dessa ord som berör andra människor.”

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Subhan’Allah! Är inte all vår inspiration från Allah? Är inte människans band med Källan för all kärlek, barmhärtighet, godhet - det som belyser henne och ger henne inspirationen och styrkan? Det som gör henne till människan? Är inte inspirationen det som hjärtat gör öppet - och det är medveten islam.

Hjärtats oavbrutna förhållande med vår Herre är det som vi behöver redan nu i dunya. Allah är Oberoende, vet de inte det?

Det är vi som förädlas när vi faller i sujud, våra hjärtan öppnas och renas. Kärleken, trösten, lättnaden sköljer över våra väsen, våra hjärtan får vingar och vill frigöra sig från dunyas kedjor.

Inspirationen är från Gud, Allah och Han ger den till Sina tjänare som längtar efter den, som söker den, som skyndar sig mot Honom, för de älskar och behöver Honom.

Nej, det finns inga ord som kan komma i närheten av att beskriva den känslan, det tillståndet. När en människas hjärta är vänt mot Allah Jall Saanuhu, när hennes ord inspireras av gudsfruktan och kärlek för Allah, när hennes längtan är Allahs ajur och Hans Ansikte - då ger Allah barakah i hennes ansträngningar, och hon påverkar andra på bästa sättet.

En av dessa människor var shaykhen Muhammad Iqbal, må Allah ge rahmat till hans själ, en stor muslimsk poet som har berört och fortsätter att positivt beröra många hjärtan.

Takbir.

Bismillah.

Denna text har jag läst på den underbara islamiska sida Den yngste da’i och den har berört mig så mycket att jag vill översätta den och dela den med er.

Shaykh Jalil Sadiq berättade följande till mig:

Jag har en kusin för vilken Allah har öppnat dunyas dörrar. Han har gett honom all möjlig rikedom och makt bland människor. Han hade allting, förutom ett förhållande med Allah subhanahu wa ta’ala. Han negligerade salaat och slutade för länge sedan att öppna masjids dörr, trots alla underbara gåvor som Allah hade skänkt honom.

Trots hans sovande hjärta, fick han ännu en dyrbar gåva från Allah: en underbar son, som Allah skapade vackrare, klokare, skarpare, mer näpen än alla andra barn. Och så, en dag…

medan lille pojken ännu inte var i skolåldern (han hade inte ens fyllt 6 år) kom han in i rummet där hans fader satt, med fjärrkontrollen i handen och kollade på TV. Han skrek som en galning mot TV:n. Pojken kom in i rummet, ansiktet och hår blöta, från hans små blöta händer föll fortfarande vattendroppar, och små fötter lämnade vått spår på golvet när han närmade sig sin fader. Han stod framför sin fader… han tittade på honom med sina barnögon…

“Hej, vart skall du, insha’Alla?”, frågade fader. En mild barnröst svarade: “Till masjid… jag skall be med människoj… med musjimej. Jag äj inte otlogen som du. Aba, du äj otlogen föj att du inte gillaj att be.”

Häpen, fader stammade: “Sonen, vad är det du säger?!”

“Wajjahi, sanningen,” svarade lille pojken på väg ur rummet till masjid.

Fadern var konfuderad, generad, förvirrad… Nästan en timme gick han fram och tillbaka i rummet, och grubblade om sin lille pojke som såg honom i ögonen, sade sanningen till honom och lämnade honom för att be med andra muslimer… Han väntade otåligt på att sonen skulle komma tillbaka. Plötsligt öppnades dörren och pojken kom försiktigt in i huset.

“Varför kommer du försent?”, frågade fadeern.

“Jag sade ju tijj dig att jag gåj och bej med människoj. Med människoj!”, svarade pojken lugnt.

Fader kände att Allah, skyddar detta barn, för att han kunde varken höja rösten eller aga honom, trots att han var mycket arg.

Tiden gick… Två år efter denna händelse, stannade pojken ute längre än vanligt. Fadern blev arg och gick för att leta efter honom. Just när han var på väg till dörren, öppnades den och pojken kom in… “Var var du? Jag har letat efter dig överallt! Jag fick ringa polisen för att söka dig!”

Pojken svarade med ögonen fyllda med tårar: “Aba… aba… du förstår ingeting. Aba, du är kafir, eftersom de ogillar salaat. Jag har lekt med mina vänner, och sedan gick jag till masjid för att be maghreb salaat. Efter bönen talade jag med vår granne Abdulaziz, och därefter kom jag direkt hem… Därför är jag sen.”

Fadern vände sig bort från sin son för att dölja tårar som rann nedför hans kinder. “När skall mitt hjärta sluta vara dött? NÄR? Hur länge skall jag stanna i syndens mörka avgrund, och samtidigt se och lyssna på de klaraste råden från mitt eget barn? Från barnet som Allah har väglett till Sanningen? Wallahi, ingen annan har påverkat honom än hans mor. Och när Allah vill något, då blir det.” Fader talade till sig själv genom sina tårar…

Han funderade länge om sin son, så länge, att han började kännna ett slags respekt blandad med rädsla - mot sitt eget barn… Allah lade en alldelles speciell kärlek till pojken i hans hjärta, kärlek som han tidigare inte kände. Han grubblade i tystnaden. Tystnaden bröts plötsligt av sanningens röst som kallade till salaat-ul-isha…

Muathins röst från masjiden i närheten, masjiden som han kunde inte minnas när det var sist som han gick dit för att be…

När han vände sig, stod hans unge son där, utan att säga någonting, men hans ögon talade klart: “Å fader, tag min hand och låt oss gå till Allahs skydd…”

Han ryckte till! Han gick och gjorde tvagningen, och han tog upp sin lille pojke och kysste honom i pannan, medan hjärta smälte och tårar rann nedför pojkens kinder. De gick tillsammans till masjid och bad isha bönen tillsammans med andra muslimer.

Innan de kom in i masjid, tittade han på sin glade pojke som såg ut att ha fått vingar av överväldigande och stolta glädjen: när de träffade någon som pojken kände, introducerade han sin fader för honom: “Detta är min fader, farbror Ahmad…”, “Detta är min fader, farbror Yousef…” “Detta är min fader, farbror Khalid…”

Efter salaat, hälsade de andra muslimer som hade bett med dem. Muslimerna gratulerade lille da’is far för hans återkomst till masjid och salaat efter så många år.

Shaykh Jalil Sadiq fortsatte vedmodigt:
“Wallahi, jag har sett den här mannen med ansikte som lyser och skimrar efter att ha sett honom mörk, beklämd och betryckt”. Han talade om den här pojken som inte kunde sömna hela natten av glädjen för sin fars åtekomst till masjid och bönen. Inför fredagsbönen väckte hans mor honom, klädde och parfymerade honom, och han gick till fredagsbönen med sin far.

* * * * *
Shaykh fortsatte sin historia: “Jag tittade på den pojken när han lekte med andra barn på lekplatsen, och förundrades tyst: Hur kommer det sig att denne lille da’i är så framgångsrik, trots att han är barn och leker med andra barn… och många av oss misslyckas trots att vi är vuxna och erfarna…?”

Men när Allah bestämmer att något skall hända, bestämmer Han även anledning till att det skall hända. Och finns det vackrare barn än barnet som Allah gör Sig lydigt och barnet som Han skyddar?

Väntar fortfarande vissa fäder att deras barn skall ta dem för hand och leda dem till masjid…? Istället för att de uppfostrar sina barn och råder dem att göra det som är av godo? Har förståelsen och uppfostrans regler förändrats, så att sonen blir den som uppfostrar sin fader?

Så många lärdomar som vi tyvärr inte tar emot…

Bismillah.

För ett tag sedan gjorde jag översättning av första strofen i Musa Cazim Catics dikt “Tawbawi-nasoh” och citerade den i ett inlägg. En syster kommenterade inlägget med ett önskemål att få läsa hela dikten. Så nu har jag beslutat mig att publicera översättningen av hela dikten, för den berör, den berör och, om inget annat, kan göra oss medvetna om våra egna brister, som inte behöver vara samma som diktarens… Men så länge hjärtat känner ånger och är tungt efter att ha syndat, och så länge det längtar att komma Allah närmare, att bli rent - så länge finns det hopp. Kanske just denna dikt blir för en av oss ett steg i rätt riktning, mot ett mjukare och renare hjärta. Att känna medlidande och närhet till diktarens ånger och ångest gör oss till medmänniskor, till barmhärtiga människor som berörs av andras blotta vilja att bli Allahs goda tjänare. Vår sorg vid en människas misslyckande gör oss till Allahs barmhärtiga tjänare.

Detta sorgliga inlägg bär i sig många lärdomar och varningar och är anledning till att jag ville publicera det som ett eget inlägg, snarare än en kommentar.
Varningarna och lärdomarna riktar författaren av inlägget främst av alla till sig själv - och sedan till dem som höra vill.

Nedan är mitt försök att översätta dikten från bosniska; det är bara en ljummen skugga av diktens skönhet i dess originalform.

Tawbawi-nasoh
av Musa Cazim Catic (1878 - 1915)

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig, inför Din oändliga godhet niger jag
Och du’a till Dig komponerar jag i mina strofer, bedjandes:
“O, ge mig sinne för det som är av godo!”
Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig…

Du vet att jag var oskyldig som morgondagg en vårdag,
men människor som giftet på tungan bär
matade mig med drucken tillbringare,
trots att jag var oskyldig som morgondagg…

Och då gick jag vilse från den Rätta vägen
och började famla genom mörkrets ödemark
Ack! Laster kedjade förnuftet mitt i bojor,
fick mig att slaviskt tjäna ondskans dystra planer…
och jag gick vilse från Din Rätta väg.

Tron och hoppet försvan från hjärtat
och kärlek min förmörkade synder…
råbarkad varelse av högmod blev jag till, idealen vars vinkaraffen var…
Ack! Hjärtat tömdes på all tro och hopp!

Så jag kårade Bacchus och dyrkade honom,
Veneras hälar kysste min mun;
Bit för bit - som odjur - högg min tand mitt arma väsen,
för jag dyrkade Bacchus som gudomligt väsen.

Misstro och förakt - ledsagare mina,
vännerna flydde från syn av min skugga,
alla kyska kvinnor väjde för mig - ack!
Jag led så… ja, människors förakt följde efter mig.

Nu flyr jag under Din vinge och söker skydd i Koranens ord,
jag söker tröst i Dina eviga ord, Ya Rabbi!
Förlåt mig mina synder!
Bota min sjuka själ - jag söker skydd bara hos Dig!

Ya Rabbi! Upplys mig och ge mig styrka, ge mig karaktär
och stark vilja att brotta ner demoner som anfaller…
Jag ber om Din Nåd att lysa i mitt mörker, ya Rabbi!
Upplys mig, upplys mig, bönar jag nu!

Underblås styrkan i min gamla tro, tillåt mig sann kärlek och renhet, allt det gamla goda;
Stärk mig att krascha glaset mot den kalla stenen
och strunta i Veneras förföriska dans!
Ack! Underblås styrkan i min gamla tro!

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig, inför Din oändliga godhet niger jag
Och du’a till Dig komponerar jag i mina strofer, bedjandes:
“O, ge mig sinne för det som är av godo!”
Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig…

- Visst kan man inte hindra tårarna från att rinna, när man läser dikten? Ångesten och ånger i denna vilseledda själ, som man ändå känner har mycket nedsovd godhet i sig, måste beröra ens hjärta: för om vi inte förbarmar oss mot andra, hur kan vi förvänta oss att Allah skall förbarma Sig över oss? Hur såg detta korta liv ut? Varför gick en sådan förfinad själ vilse? Vad kan vi lära oss, om Allah så vill, från hans exempel? Låt oss höra hans livsberättelse, tänka igenom och låta oss varnas av stora lärdomar vi kan ta, insha’Allah:

Musa Cazim Catic föddes 12:e mars 1878 i Bosnien i en s.k. medelklass familj. Hans far Hassan brydde sig mycket om att sonen skulle få en bra utbildning. Cazim gick i maktab (religiös grundskola) och i grundskola. Medan han var i grundskolan, dog hans far och hans mor gifte om sig för frisören Alija Dervic från lilla bosniska staden Tesanj. I Tesanj gick Cazim i madrasa (religiös gymnasium) där han influerades starkt av sin lärare Mesud ef. Smailbegovic. Cazim var extremt begåvad student och redan i madrasa lärde han sig att tala flytande arabiska, turkiska och persiska. År 1898, när han fyllde 20 år och skulle rekryteras till Österrike-Ungerns obligatoriska militärtjänst, flydde han till Turkiet. I Istambul träffade han Osman Djikic (1879 - 1912), bosnisk poet och journalist.

Innan Cazim deserterade till Turkiet, gav han sin styvfader fullmakt att kunna sälja en del hans egendom (arv från hans far) och skicka honom 50 kuna varje månad för försörjning. I början kom pengarna regelbundet, men med tiden uteblev försendelser. Cazim fick, pga svåra materiella omständigheter, lämna skolgång i Turkiet och återkomma till Bosnien. När han kom tillbaka till lilla staden Tesanj, fann han att hans styvfar och hans mor hade sålt och spenderat hela hans arv. Familjeband befläckades av denna svåra synd, och unge Cazim kände sig övergiven, ensam, besviken, lurad. Det enda starka familjeband han hade kvar, var med sin ungefär 10 år yngre syster Hasnija.

Det var i ett sådant själsligt tillstånd som unge Cazim omedelbart kallades till att göra plikten av militärtjänstgöring, som då pågick i tre år. Han tjänstgjorde i Tuzla, Bosnien och i Budapest, Ungern. Vid den tiden börjar han samarbeta med och skriva för tidningen “Bosnisk fe“, med utpräglat nationalistiska och antiösterrikiska dikter. Men aversion mot armén och Österrikiska ockupationen av Bosnien tappade snart sin styrka i unge Cazim, som då hade börjat leva ett bohemiskt liv. Han blev även befodrad till sergeant… shaytans den utstöttes viskningars ogräs växte sig allt tätare runt det unga hjärtat och mörkade det allt mer, förhindrade det att komma ihåg ljuset… Efter att han slutfört militärtjänsten, hjälpte mufti Samilbegovic honom att återgå till Istambul. Muftin hoppades på att miljöbyte och islamisk omgivning skulle ha en positiv, välgörande inverkan på den begåvade, men vilseledde unge mannen… Men trots att Cazim fortsatte att läsa islam, förblev hans hjärta nedsovt och hans nafs jublade… En tid lyssnade han föreläsningar i en madrasa i Istambul, men missnöjd med föreläsningarna, lämnade han den och bytte till Gymnasiets sista årskurs. Knappa materiella medel tvingade honom tillbaka till lilla staden Tesanj i Bosnien. Adem-aga Mesic hjälpte honom (materiellt) att åka till Sarajevo, göra antagningsprov och skriva sig in i Högskolan för sharia-domare, som var en förberedelse av studenter för högre studier i islam och för ev. yrke som qadi.

Men hans mycket ostädade livsstil, ständigt drickande och nattliga utflykter från internatet ledde till motsättningar med skolans stränga regler. Till slut tolererade man inte längre hans beteende och slängde ut honom från internatet, och sedan även från skolan. För att avsluta skolan och få diplom var han tvungen att få speciellt tillstånd från regeringen i Sarajevo, där han även skriftligt lovade att han aldrig skulle ansöka om att tjänstgöra som qadi. Han avslutade studier som privat student - skolan hade förkastat honom - och tog examen i slutet av 1908. Nästa år, med materiellt stöd från Adem-aga Mesic, åkte han till Zagreb och studerade juridik under två år: snarare kan man säga att han var inskriven på Juridisk linje vid Universitetet, eftersom han försökte aldrig att klara av ett enda tenta!

Redan över 30 år, var han fortfarande på vilovägar: totalt nonschalant mot sina studier, alltid berusad, ständiga besök till krogar, föga materiella medel (Adem-aga hade nästan sluta stödja honom materiellt pga hans drickande och nonschalans mot studier), oändliga debatter om litteratur och poesi med store kroatiske diktaren och bohem, Antun Gustav Matos och andra samtida kroatiska författare… allt detta, dvs. det faktum att han fördrev sitt liv på så oförståndigt, meningslöst och billigt sätt, gjorde att sympatier som han haft tack vare sin en gång förfinade intelligens, försvann hos hans sponsorer. Cazim var dock helt ointeresserad - för att med sin tro, hade han förlorat hoppet. Jag söker skydd hos Allah från hopplösheten!

Diktaren Ivan Turski ville lära känna Cazim och sökte därför honom en gång i “Kavkaz” (”Kavkaz” är Zagrebs Stadsteaters krog där bohemer umgicks, drack och förde oändliga polemiker och diskussioner, för diskussionernas skull). Ivan, som insåg Cazims materiella fattigdom, tog honom till en affär och köpte komplett kläder och skor till honom. Bara några dagar senare pantade Cazim allt det han hade fått, och spenderade pengar med sin gäng av bohemer och diktare: de drack sig fula… åter i sina gamla trasiga kläder som inte var någon bra skydd mot kylan, brydde sig kanske han inte heller… under några år vandrade han från ena staden till andra, försökte jobba som banktjänsteman, studera juridik, skriva för tidningar som journalist - men alkohol och shaytans viskningar förde honom alltid bort efter varje försök till ett normalt liv… Hans liv var svårt, tomt, otryggt och hopplöst. Vilka svåra stunder Cazim genomgick (och hur shaytan den utstötte jublade under de förlorade åren) ser vi från berättelsen från Cazim yngre vän och diktare Nazif Resulovic, som 1912 jobbade som lärare i en liten bosnisk by:

“I mitten av april 1912, inför maghreb-tiden, såg barnen en slusk, smutsig och ovårdad barfota man, som låg under ett träd utanför lilla staden Odzak. Polisen som kom dit upptäckte att den förfallne figuren var Musa Cazim Catic, arbetslös och utan försörjningskälla, följd av armod och nöd… han hade gett sig iväg till sin kusin Mehmed för att söka skydd hos honom…

(mitt hjärta värker så för honom - varför sökte han inte skydd hos Allah när djävulen började anfalla och viska till honom? Han var inte ond och dikten från detta inlägg bevisar det, men han var svag och omogen när shaytan anföll honom från flera håll. Hans liv är en smärtsam lärdom för oss alla, och hans dikt om vilja att återkomma till Allah är renande tårar i våra egna hjärtan.)

… för att söka skydd för sin trötta kropp och lindring för sin plågade själ. När han var nära sin hemstad Odzak, lade han sig under trädet för att vänta in mörkrets täcke: han skämdes för att gå igenom staden som en slusk och vanära minnet av sin fader och sig själv.”

(Subhan’Allah, oavsett hur denne man misshandlat sin fitrah och sitt hjärta, så är förmågan att skämmas för sina synder kvar i den utmagrade själen… och jag kan inte annat, som muslim, än att lida och känna med honom; jag kan inte annat än att gråta för att en förfinad ung själ låtit djävulen segra och förföra honom, och nästan förstöra honom… Men Allah har skapat oss goda, och frön av ursprungliga godheten är den som leder många svåra syndare tillbaka till Källan för allt det goda, till Skaparen och Herren av allting, till Allah subhanahu wa ta’ala. Om vi skäms för våra synder, finns det hopp för oss, insha’Allah. Men ånger måste vara uppriktig och följas upp med goda handlingar för Allahs skull - stödet och styrkan att då fortsätta på den Rätta vägen och besegra djävulens attacker kommer från ljuset med vilket Allah belyser uppriktigt ångerfulla hjärtan.)

Hans gamla sponsor Ademaga Mesic, när han hörde i vilket tillstånd hans f.d. skyddsling befann sig, förbarmade sig över honom, för han hoppades fortfarande att Cazim skulle hitta tillbaka till Allah: så han skickade honom pengar och kallade honom till Tesanj. Cazim lämnade Odzak i maj 1912 och skulle aldrig mer återvända dit. Till januari 1913 jobbade han i Tesanj (Adam-aga hade hittat honom ett job). I januari flyttade han till staden Mostar för att ta över som redaktör i tidningen “Pärlan”. Hans arbetsgivare krävde oerhört mycket av hans tid och Cazim jobbade mycket hårt och långa timmar. Nu var han materiellt betryggad. Under 1,5 år - innan mobiliseringen för Första Världskriget - översatte han 12 böcker vid sidan om sitt hårda arbete för tidningen. Han skickades som soldat till Ungern, där - långt borta från sin arbetsgivares stränga hand - Cazim återföll till alkohols avgrund. När han, hårt berusad, en sen vinternatt 1915 var på väg från krogen till kassarnen, ramlade han ner i snön och låg kvar där i vinterkylan. Han utvecklade tuberkulös som vid den tiden var obotlig. Trots att Adam-aga Mesic skickade honom en privatläkare och betalade för allt som patienten skulle behöva, dog Cazim snart i tuberkulös, som upprepad syndare som hade låtit shaytan ir-rajiim segra över honom. Djävulen den utstötte, vars kännetecken är skadeglädje över muslimernas förfall, måste ha jublat mycket högt efter den segern, med tanke på vilken potential denne man hade för att utvecklas till en av Allahs goda tjänare.

Musa Cazim Catic dog den 6:e april 1915, strax efter att ha fyllt 37 år.

Det är många lärdomar vi alla kan ta insha’Allah från den här dystra berättelsen.

- Den ena är att det som är av ondo ger upphov till det som är av ondo, om man inte är medveten om sjävulens metoder och anstränger sig att söka skydd hos Allah: styvfaderns och moderns svek, en svår och tung synd i sig (att äta en yatims egendom, att stjäla, att strunta i förtroende) träffade hårt unge Cazim och öppnade dörren för djävulen att anfalla hans sårade hjärta och viska till honom: ilskan, hopplöshet, tillflykt till alkohol för att söka trygghet i den. Vi måste anstränga oss att utöva tålamod och gro kärlek, vi måste anstränga oss att i de svåraste stunderna, när ilskan och sorgen överväldigar oss, att just då medvetet vända våra hjärtan till Allah, till Ljuset, därifrån all tröst kommer…

- En annan viktig lärdom, en mycket svårt lektion och prövning, är den om vikten av gott sällskap. Det kan inte sägas tillräckligt: inflytande som omgivningen har speciellt på svaga själar som tappat tilltro till Allah, är oerhört viktigt. Djävulen den utstötte anfaller dessa själar med sådan iver och tar sina tjänare till hjälp. Prövningen av dåligt sällskap, av djävulens förföriska och falska viskningar när man är ensam med sin iman är ett svårt test som bara starka muslimer klarar av. Vi måste lära oss att vara starka, att alltid vända oss endast till Allah för hjälp, stöd, tröst, förlåtelse och belöning.

- Sista viktiga lärdom jag tänker skriva ner här och nu är vikten av att följa upp sin tungas och hjärtas tawba med handlingar!

Lärdomar slutar inte här, jag skulle kunna skriva mycket mer, men avhåller mig från att göra det, eftersom jag vill lämna utrymme för bloggläsare att höra av sig och dela med alla andra sina tankar om detta tragiska öde och lärdomar vi kan och måste ta från det.

Salaamu Alaikom wa Rahmatullah!
Då var det dags igen, det var ju ett tag sedan. Mycket har hänt - al Hamdu Lillah - Hikma.se har fått en videosektion och deras forum är igång igen. PROFETENSBUDSKAP.SE har kört igång. Idag faktiskt - al Hamdu Lillah - Islam i gamla Svedala rör på sig. Det har utvecklats mycket sedan jag blev Muslim för en evighet sedan. MEN en sak som INTE har förändrats och som jag tycker bara blir värre och värre är VI själva!

Vi är våra egna värsta kritiker! Subhana Allah.

Gå in på ett Muslimskt forum och man blir skrämd.

Någon ställer en fråga om något ämne i Islam får ett svar. Om det nu skulle vara så att denna fråga kanske har flera svar så dröjer det ofta inte länge innan “debatten” är igång. Och ofta, alltför ofta, så går snart denna diskussion över i anklagelser och förolämpningar.

Många är de lärda av idag som anklagas för att vara än det ena och än det andra: Qaradawi, Bilal Philips, Badawi…och vilka är det som anklagar dem? Jo, Vi med våran OERHÖRDA kunskap! “De är inte Salafi….” “De följer inte Salaf”..har ni hört det förut??? alltför ofta eller hur?

Vi är snabba på att “ge varandra råd” men inte lika snabba på att ta emot råd.

Tänk och bli Muslim idag och råka vara vänsterhänt!!! Vilket dilemma!

“Äääääter du med vänster hand??? ‘Audezu Billah!!!’ ja, men du glömde fråga varför? Om du nu hade behövt sagt något.

Vi koncentrerar oss på alla små detaljer. Längden på byxorna, vinkeln på kroppen i ruku och sujjud, höger eller vänster sko på foten först??? Ok, dessa saker har sin viktiga roll i Islam. MEN varför frågar vi aldrig:

“Hur var min Salaat idag?”
“Koncentrerade jag mig”
“Accepterades den?”

Ofta efter mina föreläsningar brukar jag ha en liten frågestund, och al Hamdu Lillah, det brukar bli en del frågor….

Frågor om vad som är Haram…..Vad måste man göra, vad får man inte göra?

Men jag får nästan aldrig några frågor om Allah, om Profeten Muhammad (frid vare med honom), om Följeslagarna, om Koranen….

Vi kan väldigt mycket idag om vad som är Haram, men vi kan väldigt lite om Koranen och Profeten Muhammads (frid vare med honom) liv,, och detta är en ekvation som inte går ihop.

För enligt de lärda så är grunden i den Islamiska Lagen - alltså det som är just Halal och Haraam och obligatoriskt eller Sunnah osv - Koranen OCH sunnah….

Vi kan aldrig förstå och praktisera Islam utan dessa två. Islam skall praktiseras så som Allah vill att den ska praktiseras och det är på det sätt som Profeten Muhammad (frid vare med honom) visade oss. Det finns inget annat sätt att praktisera Islam på.

Och där, i Koranen och Sunnat så finns rådet hur vi ska vara mot varandra i Islam:

“Bjud in till din Herres Väg med Vishet…..” (16:125)

Sa inte Profeten muhammad (frid vare med honom) att om en person inte har något gott att säga så är det bättre för honom/henne att vara tyst?

Nasiha - att ge råd. Ja. Det är vår plikt att ge råd i Islam. Men det är skillnad på hur man gör det också och i vilken ända man börjar.

Om en Syster inte har slöja.. ska jag då lägga min energi på att hela tiden påminna henne om hur illa det är att hon inte har det eller…..har ni tänkt på att denne syster kanske inte gör Salaat?

Är det inte bättre att jag försöker visa på Islams Storslagenhet. På Allah’s Underbara Nåd och Mäktighet. Ge henne smak för Imaan. För tro mig, den smaken vill man ha mer av…och sedan, i och med att tron utvecklas så kommer hon en dag ta på sig slöjan UTAN att någon sagt till henne.

Låt oss fortsätta ge råd men låt oss ändra sättet vi gör det på. Låt oss så frön av tro i människors hjärtan, frön som kommer kräva näring. Låt oss inte övergöda dessa frön för då dör de.
Jag slutar med en tankeställare och ber samtidigt om ursäkt att detta inlägg blev lite rörigt, men jag skriver direkt ur huvudet (och det är rörigt)

Vad händer med en liten planta om man ger den rätt form och mängd näring? Den växer sig stark

Vad händer med en planta som man ger för mycket näring? Tänk på det svaret kära bröder och repsekterade systrar.

er Bror i Islam
Ibrahim Blicksjö

Bismillah.

Texten är en översättning från bosniska från sidan Göthe och islam - en stor poets okända tankar och åsikter

Kampen för rättvis bild av islam började i Tyskland mycket tidigt. Först som pläderade för islam i Tyskland var Johan Wolfgang von Göthe. Men även tidigare hade Leibnitz, Lesing och Herder (från honom tog Göthe mycket lärdomar) strävat efter en mänsklig inställning till islam, en målinriktad, vetenskaplig och objektiv bearbetning av temat islam. Men det var just Göthe som först trädde fram och förespråkade islam på ett direkt och engagerat sätt. Hans slagfält var litteratur och hans svärd - hans ord för försvar av islam, har ingen annan efter honom tagit över med sådant mod. Den berömda forskaren av Göthes liv, prof. Katharina Mommsen, som vi kan tacka för mängden av nya upptäckter vad gäller Göthes inställning och relation till islam, säger insiktsfullt:

“Vad gäller själva Göthe, är hans inställning till islam från början utformad - och det är avgörande - inte bara på grunder av en framåtsträvande renässansförfattare och hans toleranta ansträngningar att exponera orättvisor från förr: Göthe närmade sig Muhammad och hans religion på ett mycket mer personligt sätt. Det är därför som hans uttalanden om islam överträffar i sin provokativa djärvhet allt annat som hittills skrivits om islam i Tyskland.”

Ur sin tids perspektiv uppskattade Herder högt Koranen: “Om Europas germaniska härskare hade en klassisk bok på sitt eget språk, så som Araber har Koranen, skulle italienska aldrig kunna smyga sig på och härska över deras modersmål, och många av deras generationer skulle inte ha gått vilse.”

Men Göthes inställning är inte att känna förvåning, utan att beslutsamt acceptera och inte tillåta att bli emotsagd. I sina samtal med Eckermann sade han: “Ser Ni inte att denna vetenskap saknar ingeting (dvs. att den är fullkomlig) och att vi, med alla våra system, har inte nått längre än den (vetenskapen - dvs. det som står i Koranen), och att ingen kan heller överträffa den?”

Göthes uttalanden om islam kan inte uppskattas bara som en sympatisörs inställning, utan som bestämt val av islam. Han kom i kontakt med islam för första gången redan som 23-åring, när han fick läsa en alldelse nyutgiven översättning av Koranen. (Första Korananöversättningen till latin publicerades 1422 i Basel, översättaren var Theodor Bibliander och förordet var skrivet av Martin Luther).

Trots det faktum att Göthe vid den tiden inte hade tillgång till Koranens arabiska originaltext, och trots alla falsifikationer och illivlligt vridna ord och sneva tolkningar av Koranen, blev han ändå imponerad av Guds Ord, och skrev till Herder:

“Jag skulle vilja be så som Musa (Moses, ‘alayhissalaam) ber Allah i Koranen:
Herre! Öppna mitt bröst för Ditt ljus och gör min uppgift lätt, och lös min tungas band, så att de förstår mina ord! (Koranen, XX : 25 - 28)”

Göthe var nyfiken på islam som religion, civilisation och kultur, och han läste ivrigt muslimsk poesi. Han lärste Koranen och lärde sig om islam. Basker, som hade kommit till Tyskland med rysska trupper under Napoleons erövningar, kunde han observera när de bad salaat i staden Weimer.

Göthe säger: “Är Koran evigheten från Den Evige? Det finns ingen tvekan om saken. Att Koranen är Boken överlägsen alla böcker, tror jag med säkerhet och tack vare min muslimska plikt.”

På så många ställen förklarar Göthe entydigt att hans inställning och förhållande till Koranen och islam är mer än bara av en sympatisörs, att islam och Koran är hans klara val. Göthe försöker alltid på nytt förklara för sina läsare och åhörare att islam och människans medfödda natur är samma sak: “Om islam betyder underkastelse till Gud och dyrkan av Gud, då föds vi alla och dör vi alla som muslimer!”

Islam är Guds religion i vilken vi födds, och i den lever mänskligheten från urtiden - inte bara från och med det att Muhammad blivit Guds sista Sändebud. Ingen kan väja för Allahs naturlagar och urreligionens urlagar. Islam är religionen som alla Allahs Sändebud också predikade för människor, innan Muhammads tid. En av Allahs sändebud var Isa, (Jesus) ‘alayhissalaam.

Göthe säger: “Ibrahim, med viljan av stjärnornas Herre, blev anfader. Musa var stor i avlägsna ödemarker genom Den Ende. Dawud, också, genom sina många brister. Isas känslor var rena och han ägnade sina tankar åt Den Ende Gud i sin stillhet. Den som förklarade honom till Gud, kränkte hans vilja och godhet. Endast Muhammad lyckades, genom begreppet om Den Ende Gud, att besegra hela världen.”

I tider av dekadens och degeneration mellan varje två sändebud, förmörkades uppenbarelsens sol bakom avgudadyrkandets moln, om och om igen. Människan, med sin fantsiförmåga, dränkte ner idén om monoteismen i politeismen, eller idén om Guds enighet (ren monoteism, EN Gud) i kristna idén om Guds treenighet…

Islam segrade genom sitt budskaps enkla klarhet och Göthe, utan att anstränga sig för mycket, presenterade Guds Ord på följande sätt: “Det finns bara EN Gud. En enda och samma, Han har inte avlat och inte blivit avlad.”

Säg: “Han är Gud - En. Gud, Den Evige, Den av skapelsen Oberoende, av Vilken alla beror. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingen finns som kan liknas vid Honom.”
(Koranen, CXII)

Och den Gud är Den Ende Som Är Värd vår dyrkan och vår tillit, att vi lägger all vår tillit till Honom. “Vandrande förvirrar mig, bara Du kan klargöra mig - gör min väg till den Raka vägen!“… Göthe säger: “Tro på en enda Gud har alltid högtidig påverkan på själen, eftersom den påpekar ens inre väsens enhetlighet.”

År 1820 skriver Göthe till en vän, angående sin svägerskans sjukdom: “Jag kan inte säga något mer, än att jag även i den här frågan försöker hålla mig till islam. Här kan ingen ge goda råd till andra, låt alla bestämma själva. Alla lever vi i islam, i den form som vårt mod tillåter oss.” Prof. Mommsen märker här att Göthe levde enligt en viktig islamisk princip och till och med rekommenderade islam till sina vänner.

Göthe rekommenderade och hänvisade alltid till en viktig del av den islamiska trosläran: orubblig tro på Guds vilja och qadr som är bortom vår kunskaps räckhåll. Alla tillhör vi Gud och skall återkomma till Honom.
(Koran: “Inna lillahi wa inna ilayhi rajion”)

I dramat Mohamat besvara Muhammad frågan: “Har din Gud någon (medhjälpare, jämlik) vid Sin sida?” med motfrågan: “Om Han hade det, skulle Han kunna kalla Sig för Gud?!”

Göthe studerade intensivt islam i flera år.

Han skriver om Allah, Den Ende Gud: “Han, Den Ende Rättvise, önskar rättvisa för alla. Låt detta, av Hans 100 Namn, bli högt prisat!”

Han är de två soluppgångarnas Herre och de två solnedgångarnas Herre. Vilket av er Allsmäktige Herres verk vill ni båda då förneka?
(Koran, LV : 17 - 18)

Göthe sjunger: “Guds är öst, Guds är väst; nord och syd vilar i Hans Händers lugn. Han skapade stjärnor som orientering för er på jorden och på havet.”

Göthe berömmer martyrer från den första avgörande striden mellan muslimer och avgudadyrkare, och säger: “Fienden kan sörja sina döda, eftersom de ligger döda, utan återvändo. Våra bröder behöver ni inte känna sorg efter: de far bortom denna sfär, alla dörrar är vidöppna för dem, och förvandlade till ögonstenar knackar de redan modigt på Jannahs dörr.” Göthe skrev vackrert och varmt även om de fyra muslimska kvinnor som Allah har lovat Jannah: faraos hustru, Maryam, Khadijja och Fatima, må Allah vara nöjd med dem alla.

Det är ett känt faktum att Göthe kunde skriva ordet ALLAH på arabiska.

Kristna tecknar ett kors på sin bröstkorg när de tar farväl av detta liv.
22:a mars 1832 tog Göthes liv i denna värld slut. I sin dödsbädd låg den store diktaren och i sina sista stunder ritade bokstaven W på sin bröstkorg.

Subhan’Allah wa-l-hamdulillah wa laa ilaha ill-Allahu wa-Llahu Akbar!

Bismillah.

Vår anonyma syster som för några dagar sedan skickade en underbar dikt har nu skrivit ännu en vacker dikt. Dikten kan hjälpa oss alla i vår dagliga rannsakan. Verserna sjunger påminnelsen som för några hjärtan blir smärtsam och om Allah så vill, inspirerar dem till att tjäna Honom så att de kan känna trons sanna sötma - och när de gör det, blir ingeting mer kärt dem att göra, än att falla i sujud.

Du lämnade återbud igen
Till Den Älskvärde
Och hoppade över bönen
Ty du är ju så ung!
- Säg mig, var är din garanti att solen
kommer lysa på dig igen?

Du stuntar i att ge allmosa
För du vill köpa din ofödde son
En bil när han blir 18
- Säg mig, vem kommer förse
din son med mat?

Din mor läser Koran en sen kväll
Du smyger tyst förbi
- Säg mig vem du flyr ifrån?

Det är Ramadan och din mor fastar
Du påstår dig ha järnbrist och avstår
För tänk om du svimmar!

När din tunga längtar efter att få säga “Allah”
- Säg mig, varför du då kedjat fast den?
Varför du tvingar den att
Tala illa om din granne?

Du går förbi en beslöjad syster
Och kallar henne extrem
När du själv blommat likt en ros
- Säg mig vem som skapat rosen
Du vill efterlikna?

Du använder glasögon för du ser annars inte
- Säg mig är det dina ögon eller
ditt hjärta som är blint?
Ty hjärtat behöver inget
För att se sin Skapare.

Du överlever en trafikolycka
Och säger att du hade tur
- Säg mig vad “tur” är?

När du hör ordet död skrattar du
Ty då drabbas du inte
- Säg mig har dina ögon aldrig
bevittnat när snön täcker blommorna?

Säg mig också, finns inte
Den Fördolde
För att du blundar?

Bismillah.

Jag känner att det är min plikt att skriva om denna viktiga händelse, men var är lyckokänslan…? Själv har jag bara känt stor smärta, som om all smärta kommit tillbaka efter att den monstruösa figuren Karadzic gripits: han skall ställas inför rätta… och var är de hundratusentals muslimska offer, oskylidga, torterade i koncentrationsläger runtom Bosnien, de tiotusentals våldtagna barn, tjejer, kvinnor och gamlingar…? Var är alla de änkor, systrar, döttrar, söner, mödrar, fäder… utan sina närmaste och käraste…? Mitt hjärta blöder bara med dem, och känner ingen glädje.

Vi har läst om mördaren Anders Eklunds rättegång och fått kalla kårar vid blotta tanken om denne omänskliga varelse “Hur kan någon förmå sig till sådana handlingar, till sådana grymheter…?” - multiplicera, exponera, och ta i kvadrat ett otal gånger Anders illldåd, så får du en skugga av Radovan Karadzics brott: organiserade brutala upprepade våldtäkter, mord, slakt, folkmord, plundring, förpassning av muslimer… för att de var muslimer.

I media ser vi idag: Karadzic är gripen. Såld av Serber som kallar honom för sin hjälte, för medlemskapet i EU. Äcklad, äcklad av dubbla smutsen…

Gripen är han nu. Men jag känner mig tum och överväldigad med sorg/smärta, inte glad. Glädje har uteblivit i detta hjärta.

Var är hundratusentals slaktade, dödade, torterade, våldtagna, förstörda muslimer…? Hjärtat rivs igen för deras skull, och läks igen bara vid tanken att de dött som martyrer. Monstrum Karadzics gripande är inte källan till tröst och glädje i detta hjärta.

Internationella rättvisan och märkning av vem som är offer och vem som är brottsling är viktig, fortsätter jag att säga till mig själv, och det är absolut en viktig dag. Men ont i hjärtat lever kvar.

Boken “Jag bönade dem om att döda mig” är vittnesmål från en av tiotusentals muslimah i tillfälliga koncläger för kvinnor där serbiska tjetniker torterade och våldtog muslimska barn, flickor, tjejer, kvinnor och gamla kvinnor. Upprepade gruppvåldtäkter var ett sätt att sudda ut allt det mänskliga, allt muslimsk identitet i gråa muslimska massan, att förnedra, tortera och lämna att leva kvar med mardrömmar och omänskliga smärtor - att tortyr fortsätter efter att tjetniker slutat fysiskt tortera dem.

Detta är en omänsklig vilja att sprida ont. Omänsklig, ja - men vems är den viljan, om inte människans? Den är från djävulen den utstötte. Jag låter honom inte besegra mig, jag låter honom inte och jag vänder mig medvetet till Allah: Ya Rabbi, förbarma Dig över alla muslimer, ge våra blödande hjärtan tröst och skydda oss från shaytan den utstöttes verk!

Ja, det är shaytan ir-rajiims verk, vilja och ansträngning att sprida det onda, att tillföra andra smärta. Vi som tjänar Allah kan kämpa mot mörker med barmhärtighet mot monstrens offer, genom att gro kärlek och mildhet i våra hjärtan, genom att vägra låta mörkret sluka oss. Allah är Den Barmhärtige, Den Nåderike. Låt oss göra tawba och återkomma till Enda Källan av sann tröst, till Allah subhanahu wa ta’ala.

Bismillah.

I Guantanamos helvete
Inlägget är en förkortad version av texten i tidningen Oslobodjenje från maj 2007

Murat Kurnaz, turkisk medborgare född i Tyskland i staden Bremmen, som oskyldigt har tillbringat fem år på fängelselägret Guantanamo, har förra året publicerat boken om mänskligt lidande i Guantanamo lägret. Svensk översättning av boken kan köpas online

“Den 24-årige Bremmerbos vittnesmål stämmer in på de minsta detaljerna med det som vi redan vet från den omfattande diskussionen och rapporter från Guantanamo”, skriver journalister Oliver Schrom och Uli Rauss i förordet till boken.

Boken “Fem år av mitt liv - vittnesmål från Guantanamo” är en resultat av samarbete mellan ‘vittnet från helvetet’ Murat Kurnaz och hans uppmärksamme lyssnare som skrev själva boken, den erfarne journalisten Helmut Kuhn som jobbar för veckotidningen “Die Zeit” och för “Sueddeutsche Zeitung“. Boken talar om vardagstortyren och är en skarp anklagelse mot inte bara amerikanska soldater stationerade på Guantanamo, utan Bush-administrationen i dess helhet.

Spiegel Online skrev i sin bokrecension: “Det som Kurnaz rapporterar och vittnar om, är delvis så ofattbart osannolikt, att man vägrar tro att det kan vara sant“. Men allt är, tyvärr, alldeles sant och är ännu ett vittnesmål om hur det som en gång i tiden var känd som “världens främsta demokrati” har rasat i oförstånds avgrund. Boken är ännu ett vitnesmål om sadismen och om omänskligheten…

Har du läst boken? Vilka är dina tankar om detta, och andra skamliga fall av tortyr av oskyldiga muslimer - tortyr som de utsattes för endast pga sitt muslimska identitet? Läs även gärna artikeln nedan:

Första förhörsvideon från Guantanamo