Bismillah.

I Madinah levde en mycket rik muslim som var dock snål. Resulullah Muhammed  varnade honom flera gånger om hans plikt att hjälpa fattiga muslimer, men han gjorde ingeting.

En dag dog denne man och folk trodde att Muhammed  inte skulle be jannaza bönen för den döde, men han  gjorde det. Profeten  instruerade dock att den dödes händer skulle hänga fritt från tabut på vägen till graven: på så sätt kunde alla SE (och med Guds vilja, INSE) att den rike och snåle muslimen går till graven med tomma händer.

Bismillah.

Blyghet är en av imans (trons) trädgrenar som islam kom med till mänskligheten. Blygheten innebär att man avhåller sig från något som är förbjudet pga gudsfruktan. Abdullah ibn Omar berättar att hans far, r.a, berättade att Resulullah Muhammed  hade lyssnat en man som hade varnat en annan man angående blyghet, och Muhammed sade: “Låt honom vara. Blyghet är sannerligen en del av iman.” (B & M) I en annan hadith som berättar Imran ibn Hussain säger Resulullah Muhammed : “Sannerligen, blygheten för med sig bara det som är av godo.” (B & M)

Abu Sa’id al-Hudri berättar att Resulullah Muhammed var mer blygsam än en jungfru i sitt jungfrurum, och när han föraktade någonting, kunde man märka det i hans ansikte. (B & M)

Abu Masud al-ansari berättar att Resulullah Muhammed  har sagt: “Det som är kvar av de första Sändebuden, salawatullahi was-sallamuhu ‘alayhim ajmaiin, är: Om du inte skäms för det, får du göra allt du vill.”

De flesta moderna samhällsproblem har sin rot kanske just i avsaknad av blygheten och i vanhelgandet av moralgardinen som Allah har installerat som en naturlig morallag. En människa som behållit den inbyggda känslan av blyghet skäms när hon ser eller hör något som är omoraliskt ruttet. Abu Huraira berättar att Resulullah Muhammed  har sagt: “Allah är sannerligen ängsligt vaksam, lika så är en mu’min. Allah är ängsligt vaksam över en mu’min som gör något som Allah förbjudit.” (B)

Ordet hayaun har rot i ordet hayatun (liv) och beroende av hur pass levande hjärtat i en människa är, kommer hennes blyghet ha motsvarande styrka. Avsaknaden av blyghet innebär själens och hjärtats död.

Allah har sagt: “O Adams son, om du skäms inför Mig, kommer Jag göra så att människor glömmer dina skavanker och att dina synder på jorden glöms, och Jag skall sudda ut dina fel från Huvudboken. Om du inte skäms inför Mig, kommer du få svara för allt detta på Domedagen!”

Allah har uppenbarat till Isa, a.s: “Varna dig själv, och om du inte gör det, skäms då inför Mig att varna andra.”

Fudail ibn Iyad har sagt: “Olycka har fem förtecken: ett hårt hjärta, ögon som har svårt att gråta, avsaknad av blyghet, överdriven lust för dunya och lång förtröstan.”

Det berättas att Allah har sagt: “Min tjänare gör orättvisa mot Mig: han söker från Mig och Jag skäms att avslå honom, medan han syndar mot Mig och skäms inte inför Mig.”

10 slags blyghet

1. Blyghet inför att synda. Exempel för det är Adam, a.s, som tack vare blygsel som överväldigade honom efter att han syndat, sprang och försökte gömma sig. Allah frågade honom “Springer du ifrån Mig, Adam?” och han svarade: “Nej, Herre, utan jag springer för att jag skäms inför Dig.”

2. Blyghet inför förminskning. Exempel för det är änglarna som dyrkar Allah dag och natt, men när Domedagen kommer, skall de säga: “All pris tillhör Allah! Vi har inte dyrkat Dig så som Du är värd.”

3. Blyghet inför upphöjning. Det är blyghet som man uppnår med insikten och upplysningen: ju mer insikt man får om sin Herre, desto mer skäms man inför Honom.

4. Blyghet som en del av en högstående moral. Exempel för den har vi i vår älskade Resulullah Muhammed  när han gifte sig med Zaynab, r.a, och gästerna dröjde länge vid festen, men Resulullah Muhammed  kunde inte säga till dem att de borde gå och lämna honom och hans hustru, tack vare sin blyghet som var en del av hans högstående moral.

5. Blyghet när man drar sig att göra eller komma fram med något. Exempel för den finner vi i Aliyy ibn Abi Talib, r.a, som skämdes att fråga Resulullah Muhammed  om maziya för att hans hustru var Resulullah Muhammeds  dotter Fatima, r.a.

6. Blyghet som en del av att underskatta eller ringakta sig själv. Exempel för det är människans blyghet inför hennes Herre när hon ber Honom om något som hon behöver. Det berättas att Muusa, a.s. en gång sade: “Ya Rabbi, ibland har jag något dunya behov, men skäms att be Dig för det.” och Allah svarade honom: “Be Mig och sök från Mig, även om det gäller salt för din mat eller mat för din boskap.”

7. Blyghet som likans med blygheten som den som älskar (människan) känner inför Honom Som hon älskar (Allah) så att när hon kommer ihåg Honom när Han inte är där, rodnar hon.

8. Blyghet som har sin rot i kärlek och fruktan, för att människan känner att hon inte tjänar och tillber Allah på ett fullkomligt sätt, och känsla av att Allah är långt upphöjd (och oberoende) av vår dyrkan.

9. Blyghet av stolthet och storthet som upphöjda själar känner när de gör en god gärning och när de offrar något av ägodelar de har fått till förfågande i dunya och gör det för Allahs skull - t.ex. om de ger sadaka, skäms hon inför sin bror som hon ger sadaka till, som om det är hon själv som tar emot den.

10. Blyghet inför sig själv. Det är blyghet som en ädel själ känner pga nöjsamhet med sig själv trots att hennes dyrkan av Allah är ofullkomlig (inte ens i närheten av det som Allah förtjänar).

Och Allah vet bäst.

Källa: “Adab och Akhlak”

Bismillah. 

Turban-bloggen har fått följande fråga som vi publicerar som ett inlägg, tillsammans med vårt svar.  

FRÅGAN:

Mr./Mrs.I’ve read a lot about the problems with muslims in the world because of the huge diferences in your culture/religion.What I would like to understand is why you continue living in countries where you are not welcome, why you don’t go to traditional muslim countries where you wouldn’t have any problem since you want to be free to practice your religion and live under its rules. I would like to understand why you don’t want to assimilate western countries’s cultures since you(or your parents or ther generation) left your muslim country.What do you want from western countries? Why do you want to live in western countries if they are so diferent of your way of living? Why not just to go to a muslim country?Would a muslim country accept western immigrant to live there by her/his western way of living and practice her/his christian religion? For exemple, would a western woman be allowed to wear short skirt or to drink alone in a bar in a muslim country?I appreciate your atention to explain those questions to me because I’m sick tired of so much violence in the world and I would like at least to understand the reasons that people just can’t choose the easiest solutions to avoid conflicts.Please, understand that I’m not against you, as an immigrant in Europe also, I just want to understand because I will go back to my country very soon, in more 2 months since I’m not welcome here also because I want to be free to live in a diferent way as it’s european tradition to live. Best regards
Verena Ramos

SVARET:

Bismillah.

Jag svarar dig på svenska, för du har uppenbart besökt denna svenska sida och kunnat förstå en del av det som skrivs här.

Du har tyvärr fått fel information, eller fel intryck. Låt oss rätta det tillsammans.

Det som muslimer som bor i Väst vill, är helt enkelt alla de redan existerande mänskliga rättigheterna som är inkorporerade i ett demokratiskt samhälle. En av dessa rättigheter, som finns i varje Västeuropeiskt lands grundlag, är religionsfrihet. Vi vill alltså hjälpa att svenska demokratin införlivas och genomsyrar hela samhället, genom att förstärka den i praktiken. På så sätt bygger vi demokratin i detta land.

Du verkar ha fått intryck av att muslimer vill ha en revolution eller islamisering av samhället, vilket inte stämmer. Vi vill dock ha, och hävdar, vår demokratiska mänskliga rättighet att fritt och fredligt utöva vår vackra tro.

Vad gäller våld i världen, håller vi absolut med dig: vi, liksom alla anständiga människor, är trötta på den barbariska terroriseringen av muslimer i Guantanamo, Palestinien, Iraq, Afganistan, Libanon…

Som du antagligen vet, så är en demokrati med följande förtecken:

1) en demokrati som bara finns på papperet, men inte i praktiken (som i t.ex. f.d. Östblockstaters fall)

eller

2) en demokrati som gäller i praktiken, men bara för vissa raser / folkgrupper i ett samhälle (som fallet länge var i Sydafrikanska Republiken, eller som det är nu i Frankrike vad gäller t.ex. slöjan)

är ingen demokrati alls.

En sådan “demokrati” blir till sin raka motsats och står inte för de universella goda värden som islam lär ut, nämligen: att alla människor, män och kvinnor, är LIKA inför Gud, och skall dömas av honom ENDAST baserat på vad de har gjort, och varför de har gjort det under sitt liv på jorden. I islam är en oerhört viktig princip - personligt ansvar för de allra minsta handlingarna. Personligt ansvar går mycket väl ihop med värderingar i det Sverige som jag lever i. En tro som motiverar människor att göra goda gärningar, hjälpa varandra, att vara hänsynsfulla och barmhärtiga mot människor, djur, växter och hela planeten, en tro som uttryckligen förbjuder oss att förtrycka, håna, förtala, tortera eller förnedra varandra (eller oss själva!) är i min värld en naturlig del av ett modernt demokratiskt samhälle - ett samhälle som i praktiken är, eller eftersträvar att vara, demokratiskt.

Vidare, till s.k. muslimska länder och graden av religionsfrihet som kristna får (enl. din uppfattning, inte får) i dessa länder.

1) Exemplet du anger, Verena, duger inte. Att ensam sitta i baren iklädd kort kjol och dricka alkohol är ingen beståndsdel av kristendom eller judendom. Ingen troende kristen eller judisk kvinna skulle önska att sitta ensam i baren i en kort kjol och dricka alkohol. Jag har inte sett någon nunna bära kort kjol, sitta ensam i baren, eller dricka sig ful. Ditt exempel gäller värderingar som är bara några decenier gamla och grundläggande anständigheten. Jag ställer en motfråga: skulle du vilja se din mor sitta i en kort kjol ensam i en bar och dricka alkohol? Är det OK för alla andra kvinnor att göra det, men inte för din mor? Det kallas milt uttryckt för hyckleri och fördöms i islam, precis som lögn.

Vill du jämföra min mänskliga rättighet att tro på Gud och på allt som är av godo, bära slöja, be, fasta, hjälpa mina medmänniskor och sträva att vara god mot all Guds skapelse, med en kvinnas “rättighet” att förminska sig själv till ett objekt? Logiken rasar där.

Vill du däremot jämföra min mänskliga rättighet att i Väst fritt och fredligt utöva min religion islam, med religionsfriheten som en troende kristen eller jude har i en islamisk stat, så kan vi så klart ta en objektiv blick på den frågan. Det går att jämföra äpplen med äpplen.

2) Historiska fakta talar för sig själva. Kristna och judar HAR levt och FRITT utövat sin religion i Islamiska Riken under många sekel. Det senaste exemplet är Ottomanska Riket som sträckte sig över stora delar av världen och omfattade många olika kristna folkgrupper, samt judar. Ett exempel som jag (Bosnik muslim, varför jag tackar Allah) kan ge dig, är: bosniska katoliker, bosniska ortodoxa kristna och bosniska judar som under 500 års av Turkarnas styre fått massor av kyrkor och synagogor uppbyggda, fått helt fritt utöva sin respektive religion, fått lära sig hygien och vikten av att utbilda sig… Det är bara grundläggande kunskap i historien och jag rekommenderar dig att själv läsa historieböcker för att få rätt information.

Kan du ge mig något exempel där kristna eller judar var förtryckta pga sin religion och nekades fritt utöva sin religion i ett “muslimskt” land?

Judar och muslimer som blivit förpassade av kristna Inkvisitionen i 1500-talets Spanien flydde genom hela kristna Europa och välkomnades inte någonstnas - inte i ett enda av dessa “kristna” länder, deras lidande fortsatte bara - tills de kom till ett land där styre var islamiskt! De kom till Bosnien, som då ingick i Ottomanska Imperiet. DÄR fick de stanna oavsett sin religion (både muslimer OCH judar!), där fick de leva i frid och där fick de i frid arbeta och utöva sin religion.

Islam, Verena, är fridfull och kärleksfull religion, inte bara i teorin, utan i praktiken. Det är bara att öppna Koranen och historieböcker och börja läsa. Som engelske filosofen Herbert Spencer säger: “Etiken som Europas och Amerikas länder predikar är pacifistisk kristendom, medan deras aktuella etik är plundrande militantism.” Eller som jag brukar säga: för att uppnå trovärdighet inför andra och uppriktighet inför sig själv och sin spegelbild, krävs att teorin tillämpas i praktiken.

Jag undrar, verkligen, vad exakt det är som du retar dig på så mycket i vårt islamiska sätt att leva (islam är nämligen ett sätt att leva, och låta andra som inte attackerar oss att leva)? Är det vår tro på att det bara finns en Gud? Eller vidden i den naturliga tron islam? Kanske barmhärtigheten och flexibiliteten som islam lär ut? Eller vår disciplin och rena hjärtan, vår kärlek för allt som är av godo? Eller förbud mot rasism, högmod, förtryck, tortyr…? Svaret på denna fråga kommer ge dig insikt om ditt tillstånd.

För övrigt är islam överlägsen ens nationalitet eller rastillhörighet. Alla föds vi rena, i rena tron islam, det är hur Gud skapar oss. Min muslimska identitet är överlägset det nationella identitetet. Vår tro i de beståedne goda värden är det som enar oss, det som är i våra hjärtan - renhet och godhet. Själv känner jag mig svensk-bosnisk och känner tillhörighet för båda länderna. Gud har inte skapat nationer, länder, gränser… Han har skapat alla människor som bröder.

Om detta, och mycket mer om islams ädla fredliga budskap kan du läsa vidare själv. En bra början är att ta en promenad genom denna blogg. Jag föreslår även följande sidor:

www.detgoda.se

www.hikma.se

www.islamguiden.com

som mycket bra sidor som kan hjälpa dig att förstå objektet för din kritik. Det är bra om man vet vad man talar om innan man går ut och kritiserar något. Då verkar ens kritik ha trovärdighet.

Hoppas detta hjälpte till att belysa situationen och att din förståelse av “problematiken” blivit bättre.

Mvh,

Hanumica

Bismillah.

Nu har jag nämnt några gånger de 10 följeslagare som blivit lovade Jannah under sitt liv, och skrivit några rader om vissa av dem. Men vad hade dessa 10 följeslagare gemensamt, förutom det faktum att de blivit lovade Jannah under sitt liv? Vilka kvaliteter, goda egenskaper var det som prydde dem, som gjorde att de förtjänade en sådan belöning, en sådan lättnad redan i denna värld? Här är några av dem:

1 Alla var de av arabisk härkomst

2 Alla var de från Mekkah

3 Alla var de från Quraysh-stammen

4 Alla var de i släktskap med Rasulullah Muhammad ()

5 Alla var de framstående och kända före sin islam

6 Alla är bland de första som tagit emot islam

7 De flesta av dem har tagit islam genom att besvara Abu Bakrs, r.a, kallelse till denna diin

8 Alla flyttade de från Mekkah till Madinah. Vissa av dem hade flyttat till Abessinien, och de är båda hijras hjältar

9 Alla var de prominenta efter att ha tagit emot islam. Vissa blev khalifa, vissa shahid, vissa befälhavare - och vissa allt detta

10 Alla stod de fast vid Rasulullah Muhammad () i alla strider, när andra kunde lämna honom - speciellt i Uhud-striden

11 Om alla dem talar Koranen i dess verser, eller Rasulullah Muhammad () i sina hadither. Vissa av dem är nämnda i både Koranverserna och i hadither

12 Rasulullah Muhammad () var nöjd med alla dem

13 Alla levde de en tid efter Rasulullah Muhammad () och uppfylde med sina liv eviga exempel om imans hållfasthet, om välgärning, om storsinthet och om mod i det bestående goda syftet.

Många av dessa egenskaper är naturligtvis inte något som vi idag själva kan påverka eller sträva efter, men vi kan sträva efter att efterlikna deras exempel genom att stå fast i islam, att jobba på att förädla vår etik och handlingar, att alltid följa de sanna och goda värderingar som Koranen och Sunnah lär oss. Vår uppriktighet i tron speglas i våra innersta ansträngningar och längtan att bli den elfte av dessa följeslagare, radiallahu ‘anhum.

Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden; som står berett att ta emot de gudfruktiga
Koranen, III : 133

Bismillah.

Detta inlägg är om den anspråkslöse muslimen och Rasulullahs () följeslagare Sa’id b. Amir al-Jumahi, r.a, och är från boken “Rasulullahs följeslagare“.

Hims var en av Shaams stora städer och hade viktigt strategiskt läge för muslimer pga expandering i norr. Khalif Omar, r.a, ville installera statsadministration i staden Hims och, rättvis och intelligent som han var, funderade han länge vem som skulle kunna ta sig an den ansvarsfulla posten - Hifas medborgare var kända att klaga på sina förtroendemän och att motarbeta dem.

Efter en lång betänketid, bestämde sig andra khalifen, Amir ul mu’minin, att skicka dit Sa’id ibn Amir al-Jumahi, r.a, som var modig, fylld med gudsfruktan och av sin natur anspråkslös och dessutom berömd för att aldrig lirka med någon eller bete sig som hycklare, utan han kom alltid rakt fram med sanningen.

Omar frågade Sa’id om han hade inkomster eller ville få en lönesättning av khalifen. Sa’id svarade: “Jag har inkomster från muslimernas statskassa, de överstiger mina behov och jag vet inte vad jag skall göra med dem.”

Så åkte Sa’id till Hims, där folk snart började tycka om honom, förutom en midre grupp som annars var känd för sin ombytlighet.

Khalif Omar ibn al Khattab brukade förplikta sina utsända i statens olika delar att undersöka läget i staden dit de blivit skickade, för att skriva ner namn på de fattiga och behövande muslimerna, så att han själv kunde hjälpa dem i hemlighet.

När en delegation från Hims kom till Omar, r.a, hade de med sig en sådan lista med namn. Ett av namn på listan var Sa’id ibn Amir!

“Vem är Sa’id ibn Amir?” frågade khalifen.

“Han är den förtroendevalde som du anställt och skickat till Hims“, svarade de. 

Khalifen var förbluffad: “Han - fattig?”

En av männen från delegationen svarade: “Jag svär vid Allahs Namn, det är han. Det går flera dagar innan han tänder eld i sitt hem.“ 

Omar, r.a, började gråta när han hörde detta och beordrade att 1000 dinarer skulle omedelbart skickas till Sa’id.

När Sa’id tog emot dem, sade han bara: “Inna lillahi wa inna ilayhi rajiion“. Hans hustru hörde hans ord och frågade honom omsorgsfullt: “Vad har drabbat dig, Sa’id, när du säger dessa ord?”

Han svarade: “Dunya har kommit till mig för att sabba min akhira. Tvivel har trätt in i mitt hushåll.”

Hans hustru, som inte visste om dinarerna, rådde honom att bli av med den tviveln, och han bad henne hjälpa honom med det. Efter att de talat med varandra och försökt hitta en optimal lösning, tog de de 1000 dinarerna och delade ut dem till de behövande, fattiga, änkor, yetims och hemlösa.

Tiden gick och khalif Omar, r.a, gav sig iväg en dag till Hifs för att besöka Sa’id och för att själv kolla läget i staden. När han väl var framme, fick han själv besök av stadens delegation som hade för uppgift att undersöka och kontrollera den förtroendevaldes arbete och arbetsmoral. De klagade på att Sai’d inte gjorde sitt jobb plikttroget.

Khalifen bokade ett möte med delegationen och med Sa’id. En från delegationen talade för dem alla:

“För det första, på morgnarna kommer han inte till oss förränn det nästan är zuhr-tiden. Fär det andra, när vi kallar på honom under nattetid, svarar han inte. För det tredje: två dagar i månaden kommer han inte alls till jobbet och för det sista: han faller ibland i ett konstigt tillstånd, vilket oroar och bekymrar oss. Nämligen, hans tankar vandrar iväg så att det verkar som om han inte är medveten om någonting omkring honom.”

Mannen satte sig och Omar, r.a, vände sig till Sa’id och frågade honom: “Har du någonting att försvara dig med?”

Sa’id stod upp och sade:

“Jag svär vid Allahs Namn att jag föraktade att nämna mina anledningar, men nu måste jag avslöja dem.

Att jag inte går ut tills det nästan blir zuhr - min familj har inga tjänstemän/flickor så att jag knådar degen och bakar bröd, sedan ber jag duuha-bönen, och då går jag ut.

Under nattetid svarar jag ingen, eftersom jag gav mig själv till förfogande till dem under dagtid, medan nattetid lämnade jag endast till för ibadat till Allah.

Vad gäller de två dagarna i månaden då jag inte kommer till dem, är det för att jag varken har tjänstemän som skulle tvätta mina kläder, eller annan uppsättning med kläder som jag skulle kunna byta till - jag tvättar själv mina kläder och då måste jag vänta tills de blir torra innan jag kan klä på mig och gå ut.

Och till slut - ja, det stämmer att jag då och då blir frånvarande. Detta är på grund av att jag var i massan som såg på när stammen Quraysh torterade Hubayb ibn ‘Adiyy al-Ansari, r.a, till döds, och jag var då i jahiliyyat. Quraysh folket hade bundit fast honom vid ett träd, lemlästade hans kropp bit för bit, och hånade honom ‘Skulle du NU vilja vara fri, och att Muhammad är här i stället för dig?‘ men han svarade dem så länge han hade röst: ‘Wallahi, jag skulle inte vilja vara i trygghet med min familj om priset var att Muhammad () skulle lida minsta plåga!‘

Om denna händelse kan du läsa i tidigare inlägget “Sista salaat“.

Wallahi, jag kommer aldrig ihåg den scenen och den dagen när jag inte hade hjälpt Hubayb, r.a, utan att mitt hjärta kniper sig i rädslan att Allah inte kommer förlåta mig. Jag börjar skaka inombords vid tanken om Allahs straff, mina tankar ockuperas helt av den fruktan och jag kan inte återsamla mig för en lång stund…“

Omar ibn al Khattabs, r.a, hjärta fylldes med kärlek för sin gudsfruktige bror i islam och han tackade Allah: “Jag tackar Allah, Som inte låtit mig komma till en slutsats baserat på det yttre skenet!“

Såsom muslimer bör vi i alla avseenden antaga det bästa om andra. Islam kräver rättvisa och opartiskhet när det kommer till att döma andra.

Allah säger: “Och när ni yttrar er, yttra er med opartiskhet, även om det gäller en nära anhörig.” [Sûrah al-An’âm: 152]

Han säger också: “Troende! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör.” [Sûrah al-Mâ’idah: 8]

Det är fel av en person att anklaga någon annan för något fel utom när det är helt säkert och om det finns påtagliga bevis. Det är förbjudet att grunda en åsikt om någon endast baserad på rykten, antaganden och misstankar.

Allah säger: “Troende! Om en människa som inte åtnjuter stadgat rykte [för tillförlitlighet] kommer till er med en upplysning, försök då reda ut [vad som är sanning], så att ni inte utan att inse det tillfogar [andra] skada och sedan måste ångra vad ni gjort.” [Sûrah al-Hujurât: 6]

Han varnar oss också: “Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antaganden [och förmoda det ena och det andra om varandra]; det kan ligga synd i sådana antaganden.” [Sûrah al-Hujurât: 12]

I de fall där en person är tvungen att nämna en annan persons fel, är det bäst att nämna den personens goda sidor också. Det är fel att överdriva vikten av personens fel eller att betona felet alltför mycket, i synnerhet om det är möjligt att felet var ett uppriktigt misstag eller i händelser där sanningen inte är 100 % klar.

Om en persons fel är klart och tydligt och grundat på faktamässiga bevis, är det inte fel att varna människor om felet och klargöra sanningen. Emellertid måste korrigeringen utfärdas propert, på ett respektabelt sätt som inte driver bort människor. Misstaget i sig borde bli korrigerat utan att man blandar in andra saker utöver det. Till exempel bör personen som gjorde misstaget inte bli anklagad för att ha haft dåliga avsikter eller ett ont motiv.

Al-Dhahabî, sade följande när han talade om misstagen hos de lärda [Siyar al-A’lâm al-Nubalâ’ (14/374)]:

“Om vi skulle vanära varje människa som gör misstag i bedömningar eller deklarera att dessa människor är innovatörer – människor som i huvudsak har god tro och uppriktigt söker sanningen – då skulle nog ingen av våra lärda bli skonad.”

Talande om Qatâdah – den strålande efterföljaren – sade han [Siyar al-A’lâm al-Nubalâ’ (2/271)]:

“Han var den som försäkrade människans fria vilja till den grad att han förnekande den gudomliga förordningen över mänskliga handlingar. Vi ber Allah att skydda oss från sådana handlingar. Å andra sidan, tvivlade ingen någonsin på hans ärlighet, eller hans integritet, eller styrkan i hans minne. Det är fullt möjligt att Allah förlåter de som honom för att falla in i vissa innovativa idéer med inga andra avsikter utom att glorifiera Allah och att hålla Honom högt över (de dåliga handlingar som människor åstadkommit). Allah är domaren som är rättvis och barmhärtig mot Sina tjänare. Han är inte att bli tillfrågad vad Han gör.”

Vi borde ha i minne att människor av kunskap, intelligens, integritet och fromhet – som är noggranna i att undersöka frågorna och som oftast är korrekta i sina slutsatser – är förlåtna om de gör fel i något omdöme av en tillfällighet.

Deras goda kvalitéer och goda arbete borde inte slås bort. Naturligtvis, följer vi inte vad som visar sig vara fel, oavsett vem misstaget kommer från. Emellertid, använder vi det inte för att vanära det goda som denna person åstadkommit.

Och Allah vet bäst.

Sheikh Ahmad al-Khudayrî, professor vid al-Imâm Islamic University i Riyad

Bismillah.

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn.

Måtte Abu Lahab förgås! Ja, måtte han [hel och hållen] förgås!

Vad hjälper honom [nu] hans rikedomar och allt vad han förvärvat?

Han skall brinna i en Eld som blossar högt

och hans hustru, alltid på språng med illvilligt skvaller och förtal

skall bära ett tvinnat rep om sin hals.

(Koranen, CXI : 1 -5)

Denna tidiga sura, den sjätte i ordningen av uppenbarelsen, har fått sitt namn efter surans sista ord. Den anspelar på den bittert fientliga inställning som en av Profetens farbröder, Abu Lahab, ständigt visade mot hans profetiska budskap - en fientlighet med rötter i Abu Lahabs arrogans, hans stolthet över sina rikedomar och hans motvilja mot Profetens ord att alla människor är lika inför Gud och kommer att dömas av Honom enbart efter sina förtjänster.

Flera oförvitliga källor berättar (bland dem Bukhari och Muslim) att Profeten en dag steg på kullen As-Saafa i Mekka och ropade till sig alla i sin stam Quraysh som befann sig inom hörhåll. När de hade samlats, sade han till dem: “Söner av ‘Abd al Muttalib, söner av Fihr! Om jag meddelade er att fientliga krigare står bakom kullen, beredda att anfalla, skulle ni då tro på mig?” De svarade: “Ja, vi skulle tro dig.” Då sade han: “Jag står här för att varna er att den Yttersta stunden skall komma!” Då hördes Abu Lahab utropa: “Har du kallat på oss bara för att säga oss detta? Måtte du förgås!”

Kort därefter uppenbarades denna sura.

(Från Muhammed Knut Bernströms svenska översättning av Koranen)

När Abu Lahabs fru, Umm Jamil, hörde om denna sura, tog hon en tung stenpåk och gick iväg för att leta upp Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom). Profeten (’alayhissallam) satt just då och pratade med sin trogne vän Abu Bakr, r.a. Umm Jamil kom rakt fram till Abu Bakr och frågade: “Var är din vän?”

Abu Bakr visste att hon menar Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom) som satt där framför näsan på henne, och blev så häpen och förvirrad att han inte kunde säga ett ord och svara henne.

“Jag har hört att han anfaller mig i sina skrifter. Jag svär - hade jag hittat honom, hade jag spräckt hans mun med den här stenpåken!” Hon fortsatte: “Och jag är sannerligen diktare!” - och hon reciterade verser hon hade skrivit om Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom):

“Vi lyssnar inte den Förbannade,

hans order föraktar vi

och hans tro ogillar vi!”

När hon gick iväg därifrån, frågade Abu Bakr Profeten (Guds frid och välsignelser vare med honom) hur det kommer sig att denna kvinna inte hade sett honom.

“Hon kunde inte se mig. Allah hade skymt mig från hennes blick.”

Vissa från stammen Quraysh hånade Muhammed (’alayhissallam) genom att kalla honom ’den Förbannade‘ - på arabiska ‘Muzemmem‘, helt motsatt betydelse från ‘Muhammed‘ som betyder ’prisad, värd beröm‘. Profeten (Guds frid och välsignelser vare med honom) brukade förklara för sina följeslagare, r.a:

“Är det inte förunderligt hur Gud avleder Quraysh-förolämpningar från mig? De smädar Muzemmem (Den Förbannade), och jag är Muhammed (Den som är värd beröm).”

(Källa: boken om Profeten Muhammeds, Guds frid och välsignelser vare med honom, liv från de tidigaste källorna.)

Allah har lovat att vaka över Koranen till tidens slut och Han har skyddat Sin sista Profet, Guds frid och välsignelser vare med honom. Smädelsen som illvilliga utsätter honom för kommer komma tillbaka endast till dem själva.

Bismillah.

Ibland (medan muslimer fortfarande var svaga, innan hijra), när Profeten Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom) reciterade Koranen för Quraysh folket, som varning om vad som hade drabbat folk som levt och förnekat före dem, brukade en av deras män svara: “Muhammed är sannerligen inte bättre talare än mig. Hans tal är inget annat är sagor om folk från urtider. Hans sagor skrivs till honom, precis som mina sagor skrivs till mig.” Och så berättade han sagor om Rostem och Isfandiyar och om persiska kungar.

I samband med detta, uppenbarades en av verserna som talar om hjärtat som möjliggör människan att inse den sanna verkligheten. Hjärtats öga, även om det är stängt inom en vilsen (vilseledd) människa, kan ändå se glimtar av Ljuset som är tron i sitt innersta väsen; och livnära sig med dessa glimtar. Men ett liv i synd gör att ett hölje av sot viras runt hjärtat, så att det inte längre kan känna igen att Koranen har Gudomligt ursprung:

Den som, när Våra budskap läses uppför honom, säger: “[Det där är bara] sagor från förfädernas tid!”

Nej! [De är lögnare]! Det [onda] de har gjort har förlamat deras hjärtan!

(Koranen, LXXXIII : 13-14)

Motsatt detta tillstånd är tillstånd av högsta insikt och högsta medvetande. Resulullah Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom) berättade om detta flera gånger. Han sade att hans, ‘alayhissallam, hjärtas öga var öppet även när han sover: “Mitt öga sover, men mitt hjärta är vaket.”

(Källa: boken om Profeten Muhammeds, Guds frid och välsignelser vare med honom, liv från de tidigaste källorna.)

Bismillah. En helt underbar nasheed av Zain Bhikha (bara röster)

http://www.youtube.com/watch?v=NYWbznUlbOI 

och på engelska:

http://www.youtube.com/watch?v=jZOfwOPdL4U

Lately I have been wondering so
Wondering ’bout what do I know
About this life and where do I go
After I die, how can it be so?
That some people say that it all ends
When into my grave I descend
But how can my aim of heaven be flawed
When my only wish is to be with my Lord

Oh Lord, here I am, pleading at Your door
Send me Your mercy, send me Your peace or I am lost for sure.
Oh Lord, here I am, yearning for your cure
This humble servant will be diverted from you no more…no more

And so I was called to the places my Lord
The places my Lord has blessed for all
Joining the millions that day I walked
For my eternal salvation I sought
And standing before Him with all I have
two empty hands and a humbled man
I pledged my very life to Him - Oh Lord, here I am!

Bismillah.

Striden vid Badr blev muslimernas storslagna seger och Quraysh stammens hårda nederlag. Många av deras män stupade under den striden. Detta nederlag förstärkte bara deras hat mot Profeten Muhammed (sallallahu ‘alayhi wa sallam), budskapet han var sänd med och muslimer. Dessa avgudadyrkare från Makkah väntade bara tillfälle att fånga en muslim och få honom att betala för all vrede och hat de bar inom sina bröstkorgar.

Profeten Muhammed (sallallahu ‘alayhi wa sallam) skickade efter ett tag en delegation av 10 muslimer till Makkah med uppgift att undersöka situationen och se vad Quraysh planerar. Denna delegation föll i Quraysh fällan, och alla, förutom en - Hubayb ibn ‘Adiyy, r.a. - stupade när de försvarade sig. Mushriks från Makkah tog honom som fånge och lovade honom trygghet, sedan band de fast honom och förde honom till Makkah, där de sålde honom till Al-Harith familjen som hade lidit stora förluster under striden vid Badr. Deras hat och vilja att hämnas och skada muslimer var stor.

De bestämde sig att döda Hubayb. De ledde honom, fastbunden, genom Makkahs gator och kallade folk att komma och se hans avrättning.

När dagen för hans avrättning kom, samlades stor massa av avgudadyrkare vid torget, där Hubayb - i kedjor -  surrades vid ett träd. Kvinnor och barn var först - de slog honom med händer och ben, och svor till honom. Muslimen Hubayb ibn ‘Adiyy, r.a, visade ingen rädsla eller bekymmer, han stod där stoiskt och efter ett tag frågade han: “Kan jag få en sista önskan uppfylld?“

De gladde sig med skadeglädjen, för de trodde att Hubayb - efter att ha insett att döden har närmat sig - skulle lämna sin tro islam, och alla de ropade: “Säg! Vad vill du?“

“Jag önskar att be två rakat innan ni dödar mig.“

Först började massan håna honom, men Quraysh ledare beviljade honom hans sista önskan. De lossnade repet och han vände sig mot Kaba och började be. Under bönen reciterade han Koranen med klar röst, medan massan stod där, förvirrad inför den scenen…

När Hubayb, r.a, avslutade två bönecirklar, vände han sig till Quraysh ledarna och sade till dem: “Wallahi skulle jag be ännu längre, men gör inte det bara för att ni inte skall tro att jag förlänger min bön för att jag fruktar döden!“

Nu var det männens tur - de torterade Hubayb med sina knivar och sablar, hans blod rann över marken medan avgudadyrkare bara fortsatte med sina grymheter. De ropade hätskt i sin skadeglädje: “Skulle du NU vilja att Muhammed är där i stället för dig?“

Denne shahid svarade, medan hans blod rann från hans lemlästade kropp: “Wallahi (jag svär vid Allah att) jag inte skulle vilja vara i trygghet med min familj, om Muhammed därför skulle lida den minsta lilla plåga.“

Massan blev rosenrasande och krävde att Hubayb äntligen skulle dödas, så att de slipper höra ädla sanningen.

Hubayb blickade mot himmelen, och bad: “O Allah, förstör dem med Din makt och gör deras saff glesa. O min Allah, jag återkommer till Dig!” och de dödade honom till slut.

Må Allah ge rahmet till hans själ och belöna honom med Sin jannat-ul-firdaws. Amiin.

Hubaybs avrättning blev anledning till att en av unga män i Makkah skulle inse Sanningen. Den mannen var Sa’id ibn Amir al-Jumahi, r.a, som var en i massan som vittnade Hubayb ibn ‘Adiyys avrättning (tortyr) och hans sista önskan gjorde starkt intryck på Sa’id. Han kunde inte sluta tänka på scenen han var vittne till, så som alla andra - som bara gick hem och forsatte med sina liv i blindhet och hat - gjorde. En dag - efter att själv ha begrundat och funderat om islam och tawhid vs avgudadyrkandet, samt islams och avgudadyrkarens moral och etik - helt öppet, mitt i Makkah, bland alla mushriks, uttalade han shahadat och avsade sig Makkahs mushriks och deras ruttna samhälle. Han gick iväg till Madinah, träffade Profeten Muhammed (sallallahu ‘alayhi wa sallam), och uttalade shahadet inför honom:

“Jag tror och vittnar att det inte finns någon annan gudom (värd dyrkan) förutom Gud, Allah och jag tror och vittnar att Muhammed är en god man och Allahs sändebud.“

Allah ger inspiration och vägledning på olika sätt. Hubaybs, r.a, väg till att bli shahid bar i sig ännu en otroligt tung barakah - den blev vägen för Sa’id ibn Amir, r.a. att bli muslim och inse Sanningen.

Subhan’Allah - när man tänker på Hubaybs avrättning, kan man inte låta bli att tänka på hur islam kom med klart och strängt förbud mot all tortyr - tortyr av fiender, av de som är svagare, av fångar… till och med av djur (som är en del av Guds skapelse). En kvinna hamnade i elden för att hon inte matat en katt, utan bundit den och låtit den att dö av hunger och törst. Islams ädla budskap, regler och etik, om man begrundar dem, får en att bara vilja falla i sujud, och gråta inför den kärleksfulle Källan av allt liv, av allting… som vi är på väg tillbaka till.