Bismillah. 

Turban-bloggen har fått följande fråga som vi publicerar som ett inlägg, tillsammans med vårt svar.  

FRÅGAN:

Mr./Mrs.I’ve read a lot about the problems with muslims in the world because of the huge diferences in your culture/religion.What I would like to understand is why you continue living in countries where you are not welcome, why you don’t go to traditional muslim countries where you wouldn’t have any problem since you want to be free to practice your religion and live under its rules. I would like to understand why you don’t want to assimilate western countries’s cultures since you(or your parents or ther generation) left your muslim country.What do you want from western countries? Why do you want to live in western countries if they are so diferent of your way of living? Why not just to go to a muslim country?Would a muslim country accept western immigrant to live there by her/his western way of living and practice her/his christian religion? For exemple, would a western woman be allowed to wear short skirt or to drink alone in a bar in a muslim country?I appreciate your atention to explain those questions to me because I’m sick tired of so much violence in the world and I would like at least to understand the reasons that people just can’t choose the easiest solutions to avoid conflicts.Please, understand that I’m not against you, as an immigrant in Europe also, I just want to understand because I will go back to my country very soon, in more 2 months since I’m not welcome here also because I want to be free to live in a diferent way as it’s european tradition to live. Best regards
Verena Ramos

SVARET:

Bismillah.

Jag svarar dig på svenska, för du har uppenbart besökt denna svenska sida och kunnat förstå en del av det som skrivs här.

Du har tyvärr fått fel information, eller fel intryck. Låt oss rätta det tillsammans.

Det som muslimer som bor i Väst vill, är helt enkelt alla de redan existerande mänskliga rättigheterna som är inkorporerade i ett demokratiskt samhälle. En av dessa rättigheter, som finns i varje Västeuropeiskt lands grundlag, är religionsfrihet. Vi vill alltså hjälpa att svenska demokratin införlivas och genomsyrar hela samhället, genom att förstärka den i praktiken. På så sätt bygger vi demokratin i detta land.

Du verkar ha fått intryck av att muslimer vill ha en revolution eller islamisering av samhället, vilket inte stämmer. Vi vill dock ha, och hävdar, vår demokratiska mänskliga rättighet att fritt och fredligt utöva vår vackra tro.

Vad gäller våld i världen, håller vi absolut med dig: vi, liksom alla anständiga människor, är trötta på den barbariska terroriseringen av muslimer i Guantanamo, Palestinien, Iraq, Afganistan, Libanon…

Som du antagligen vet, så är en demokrati med följande förtecken:

1) en demokrati som bara finns på papperet, men inte i praktiken (som i t.ex. f.d. Östblockstaters fall)

eller

2) en demokrati som gäller i praktiken, men bara för vissa raser / folkgrupper i ett samhälle (som fallet länge var i Sydafrikanska Republiken, eller som det är nu i Frankrike vad gäller t.ex. slöjan)

är ingen demokrati alls.

En sådan “demokrati” blir till sin raka motsats och står inte för de universella goda värden som islam lär ut, nämligen: att alla människor, män och kvinnor, är LIKA inför Gud, och skall dömas av honom ENDAST baserat på vad de har gjort, och varför de har gjort det under sitt liv på jorden. I islam är en oerhört viktig princip - personligt ansvar för de allra minsta handlingarna. Personligt ansvar går mycket väl ihop med värderingar i det Sverige som jag lever i. En tro som motiverar människor att göra goda gärningar, hjälpa varandra, att vara hänsynsfulla och barmhärtiga mot människor, djur, växter och hela planeten, en tro som uttryckligen förbjuder oss att förtrycka, håna, förtala, tortera eller förnedra varandra (eller oss själva!) är i min värld en naturlig del av ett modernt demokratiskt samhälle - ett samhälle som i praktiken är, eller eftersträvar att vara, demokratiskt.

Vidare, till s.k. muslimska länder och graden av religionsfrihet som kristna får (enl. din uppfattning, inte får) i dessa länder.

1) Exemplet du anger, Verena, duger inte. Att ensam sitta i baren iklädd kort kjol och dricka alkohol är ingen beståndsdel av kristendom eller judendom. Ingen troende kristen eller judisk kvinna skulle önska att sitta ensam i baren i en kort kjol och dricka alkohol. Jag har inte sett någon nunna bära kort kjol, sitta ensam i baren, eller dricka sig ful. Ditt exempel gäller värderingar som är bara några decenier gamla och grundläggande anständigheten. Jag ställer en motfråga: skulle du vilja se din mor sitta i en kort kjol ensam i en bar och dricka alkohol? Är det OK för alla andra kvinnor att göra det, men inte för din mor? Det kallas milt uttryckt för hyckleri och fördöms i islam, precis som lögn.

Vill du jämföra min mänskliga rättighet att tro på Gud och på allt som är av godo, bära slöja, be, fasta, hjälpa mina medmänniskor och sträva att vara god mot all Guds skapelse, med en kvinnas “rättighet” att förminska sig själv till ett objekt? Logiken rasar där.

Vill du däremot jämföra min mänskliga rättighet att i Väst fritt och fredligt utöva min religion islam, med religionsfriheten som en troende kristen eller jude har i en islamisk stat, så kan vi så klart ta en objektiv blick på den frågan. Det går att jämföra äpplen med äpplen.

2) Historiska fakta talar för sig själva. Kristna och judar HAR levt och FRITT utövat sin religion i Islamiska Riken under många sekel. Det senaste exemplet är Ottomanska Riket som sträckte sig över stora delar av världen och omfattade många olika kristna folkgrupper, samt judar. Ett exempel som jag (Bosnik muslim, varför jag tackar Allah) kan ge dig, är: bosniska katoliker, bosniska ortodoxa kristna och bosniska judar som under 500 års av Turkarnas styre fått massor av kyrkor och synagogor uppbyggda, fått helt fritt utöva sin respektive religion, fått lära sig hygien och vikten av att utbilda sig… Det är bara grundläggande kunskap i historien och jag rekommenderar dig att själv läsa historieböcker för att få rätt information.

Kan du ge mig något exempel där kristna eller judar var förtryckta pga sin religion och nekades fritt utöva sin religion i ett “muslimskt” land?

Judar och muslimer som blivit förpassade av kristna Inkvisitionen i 1500-talets Spanien flydde genom hela kristna Europa och välkomnades inte någonstnas - inte i ett enda av dessa “kristna” länder, deras lidande fortsatte bara - tills de kom till ett land där styre var islamiskt! De kom till Bosnien, som då ingick i Ottomanska Imperiet. DÄR fick de stanna oavsett sin religion (både muslimer OCH judar!), där fick de leva i frid och där fick de i frid arbeta och utöva sin religion.

Islam, Verena, är fridfull och kärleksfull religion, inte bara i teorin, utan i praktiken. Det är bara att öppna Koranen och historieböcker och börja läsa. Som engelske filosofen Herbert Spencer säger: “Etiken som Europas och Amerikas länder predikar är pacifistisk kristendom, medan deras aktuella etik är plundrande militantism.” Eller som jag brukar säga: för att uppnå trovärdighet inför andra och uppriktighet inför sig själv och sin spegelbild, krävs att teorin tillämpas i praktiken.

Jag undrar, verkligen, vad exakt det är som du retar dig på så mycket i vårt islamiska sätt att leva (islam är nämligen ett sätt att leva, och låta andra som inte attackerar oss att leva)? Är det vår tro på att det bara finns en Gud? Eller vidden i den naturliga tron islam? Kanske barmhärtigheten och flexibiliteten som islam lär ut? Eller vår disciplin och rena hjärtan, vår kärlek för allt som är av godo? Eller förbud mot rasism, högmod, förtryck, tortyr…? Svaret på denna fråga kommer ge dig insikt om ditt tillstånd.

För övrigt är islam överlägsen ens nationalitet eller rastillhörighet. Alla föds vi rena, i rena tron islam, det är hur Gud skapar oss. Min muslimska identitet är överlägset det nationella identitetet. Vår tro i de beståedne goda värden är det som enar oss, det som är i våra hjärtan - renhet och godhet. Själv känner jag mig svensk-bosnisk och känner tillhörighet för båda länderna. Gud har inte skapat nationer, länder, gränser… Han har skapat alla människor som bröder.

Om detta, och mycket mer om islams ädla fredliga budskap kan du läsa vidare själv. En bra början är att ta en promenad genom denna blogg. Jag föreslår även följande sidor:

www.detgoda.se

www.hikma.se

www.islamguiden.com

som mycket bra sidor som kan hjälpa dig att förstå objektet för din kritik. Det är bra om man vet vad man talar om innan man går ut och kritiserar något. Då verkar ens kritik ha trovärdighet.

Hoppas detta hjälpte till att belysa situationen och att din förståelse av “problematiken” blivit bättre.

Mvh,

Hanumica

Såsom muslimer bör vi i alla avseenden antaga det bästa om andra. Islam kräver rättvisa och opartiskhet när det kommer till att döma andra.

Allah säger: “Och när ni yttrar er, yttra er med opartiskhet, även om det gäller en nära anhörig.” [Sûrah al-An’âm: 152]

Han säger också: “Troende! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör.” [Sûrah al-Mâ’idah: 8]

Det är fel av en person att anklaga någon annan för något fel utom när det är helt säkert och om det finns påtagliga bevis. Det är förbjudet att grunda en åsikt om någon endast baserad på rykten, antaganden och misstankar.

Allah säger: “Troende! Om en människa som inte åtnjuter stadgat rykte [för tillförlitlighet] kommer till er med en upplysning, försök då reda ut [vad som är sanning], så att ni inte utan att inse det tillfogar [andra] skada och sedan måste ångra vad ni gjort.” [Sûrah al-Hujurât: 6]

Han varnar oss också: “Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antaganden [och förmoda det ena och det andra om varandra]; det kan ligga synd i sådana antaganden.” [Sûrah al-Hujurât: 12]

I de fall där en person är tvungen att nämna en annan persons fel, är det bäst att nämna den personens goda sidor också. Det är fel att överdriva vikten av personens fel eller att betona felet alltför mycket, i synnerhet om det är möjligt att felet var ett uppriktigt misstag eller i händelser där sanningen inte är 100 % klar.

Om en persons fel är klart och tydligt och grundat på faktamässiga bevis, är det inte fel att varna människor om felet och klargöra sanningen. Emellertid måste korrigeringen utfärdas propert, på ett respektabelt sätt som inte driver bort människor. Misstaget i sig borde bli korrigerat utan att man blandar in andra saker utöver det. Till exempel bör personen som gjorde misstaget inte bli anklagad för att ha haft dåliga avsikter eller ett ont motiv.

Al-Dhahabî, sade följande när han talade om misstagen hos de lärda [Siyar al-A’lâm al-Nubalâ’ (14/374)]:

“Om vi skulle vanära varje människa som gör misstag i bedömningar eller deklarera att dessa människor är innovatörer – människor som i huvudsak har god tro och uppriktigt söker sanningen – då skulle nog ingen av våra lärda bli skonad.”

Talande om Qatâdah – den strålande efterföljaren – sade han [Siyar al-A’lâm al-Nubalâ’ (2/271)]:

“Han var den som försäkrade människans fria vilja till den grad att han förnekande den gudomliga förordningen över mänskliga handlingar. Vi ber Allah att skydda oss från sådana handlingar. Å andra sidan, tvivlade ingen någonsin på hans ärlighet, eller hans integritet, eller styrkan i hans minne. Det är fullt möjligt att Allah förlåter de som honom för att falla in i vissa innovativa idéer med inga andra avsikter utom att glorifiera Allah och att hålla Honom högt över (de dåliga handlingar som människor åstadkommit). Allah är domaren som är rättvis och barmhärtig mot Sina tjänare. Han är inte att bli tillfrågad vad Han gör.”

Vi borde ha i minne att människor av kunskap, intelligens, integritet och fromhet – som är noggranna i att undersöka frågorna och som oftast är korrekta i sina slutsatser – är förlåtna om de gör fel i något omdöme av en tillfällighet.

Deras goda kvalitéer och goda arbete borde inte slås bort. Naturligtvis, följer vi inte vad som visar sig vara fel, oavsett vem misstaget kommer från. Emellertid, använder vi det inte för att vanära det goda som denna person åstadkommit.

Och Allah vet bäst.

Sheikh Ahmad al-Khudayrî, professor vid al-Imâm Islamic University i Riyad

Bismillah.

 

Sista föreläsningen under Temadagen i Göteborg den 11:e maj handlade om just sådant som jag under senare tid grubblat mest om i mina intima funderingar. Tyvärr missade jag början av föreläsningen pga ett samtal hemifrån. Men när jag kom in i salen, så talade brodern om kunskap (’ilm) och adab (moral) – här tar jag mig friheten att själv skriva att universella formeln är kunskap (teori) plus moral (praxis) är lika med uppriktighet (i tron). Jag tar mig friheten att då och då blanda in mina egna tankar i detta inlägg just pga temat ligger mig varmt om hjärtat.

Hur definierar islam seende vs blindhet? Det är inte ögonen som är blinda, utan hjärtat. Det är inte ögonen som är seende, utan hjärtat. Låt oss minnas hadithen där muslimer uppmanas att lämna blicken (sänka den) eftersom blicken är Iblis förgiftade pil. Idag, mer än någonsin, är vi omringade av bilder som den som vill undvika det som är förbjudet måste sänka blicken inför och göra det endast för Allahs skull. Om man i en sådan situation medvetet väljer att sänka blicken för Allahs skull, kommer man sannerligen att känna trons sötma, för hjärtat kommer att närma sig Allah och det bandet kommer alltid vara vaket.

Beteende är självförstärkande. Gott beteende leder till goda vanor och till att hjärtat älskar det som är av godo. Lika gäller för dåligt beteende (moral) och dåliga vanor, samt hjärtats kärlek för det som är av ondo. Ingen börjar med att göra stora synder med gång - allting sker gradvis… hjärtat bedövas långsamt, för att insjukna och till slut dö. Då är det shaytan ir-rajim som dansar i sin skadeglädje, för ha har lyckats vilseleda en människa från hennes medfödda fallenhet för tawhid, dvs. för godhet - för ren tro i tawhid leder till allt som är av godo.

Hjärtat är den som älskar, den som njuter, den som kan insjukna. Om ögonen tittar på det som är förbjudet, och gör det om och om igen, då insjuknar hjärtat och det börjar älska det förbjudna som ögonen tittar på. Istället för att älska Allah, börjar ett sjukt hjärta älska det som Allah förbjudit. Ett levande hjärta är i ständig kontakt med sin Herre och Skapare, och avsyr allt som Han har förbjudit, och älskar att göra det som han befallit. Ett levande hjärta avskyr och älskar för Allahs skull, för det känner med varje hjärteslag att Allah älskar sin skapelse med kärleken som är bortom människans uppfattningsförmåga, och ett levande och rent hjärta vet att Allah vill  bara det bästa för oss. Liknande exempel kan göras med alla våra organ - öronen, tungan, händer, magen, könsorgan, fötter… hur använder vi dem, vad lyssnar vi på, vad säger vi, vad gör vi med händerna, vad äter vi, lever vi i kyskhet, till vilka ställen för oss våra fötter…? Alla dessa organ som Allah lånat oss för att testa oss (hur vi skall andvända dem) kommer sannerligen vittna bara sanningen om hur vi gjort, vad vi gjort, varför vi gjort när vi använde dem… och vi kommer stå stumma, undrandes över att våra ‘egna’ kroppsdelar vittnar mot oss.

Subhan’Allah! Om vi begrundar denna hadith om att sänka blicken (som är Iblis förgiftade pil) och om vi gör det för Allahs skull, förstår vi att där har vi ett mäktigt verktyg att tillämpa i vardagen för att stärka vår iman! Det är dock oerhört viktigt att alltid komma ihåg uppriktigheten, motiveringen till en viss handling - det är viktigt att blicken sänks även i enskildheten, när ingen människa ser oss. Om man sänker blicken från det förbjudna (jag använder uttrycket ’sänka blicken’ i en bredare mening) endast när man är bland andra muslimer, så att de kan berömma en “Masha’Allah, vilken ren iman du har, akhi / ukhti” men inte när ingen människa kan se honom, då stärker man sannerligen inte sin iman med den handlingen, för man gör det för ett mål i dunya, för beröm och pris av människor, och inte för det slutliga målet - akhira, och för Allahs skull. En sådan handling stärker bara hycklaren i människan, och besmutsar hjärtat med shirk. Håller man på med sådant dubbelmoral, kommer man hitta sina goda handlingar (gjorda för någon annans än Allahs skull) på Domedagen som en fägring, en bländverk.

En viktig sak som föreläsaren förklarade var att Iblis förgiftade pil träffar och förgiftar inte bara den som tittar och beundrar en människa, utan även objektet för beundran - för då kommer shaytan till denne och viskar: “Du är så beundransvärd! Kolla hur folk tittar på dig och beundrar dig! Gör om det igen (om det nu är avslöjande eller silkeskläder, dyra smycken eller någon annan yttre attribut) så fortsätter även andra att beundra dig!“ Den människan som är objektet för beundran kan, om hjärtat inte är rent och inte har ett starkt band med Allah, hamna på så sätt i shirk - den enda synden som Allah säkerligen aldrig kommer att förlåta. Och då har shaytan segrat två gånger! Subhan’Allah!

En islamisk visdom, tillämpningsbar framför allt för dem som är uppvuxna i ett konsumptionssamhälle (dvs. i Väst) är att:

• i dunya frågor aldrig jämföra sig med andra som har det bättre ställt, för det kan leda till avundsjuka om hjärtat inte är sunt och om dess band med Allah är trasigt. Ett rent hjärta vars band med Allah är starkt och sunt fylls med glädje åt andras framgångar för det njuter av att alla människor har det bra. Är hjärtat sjukt och besmutsat, då känner avund och missnöje över sin situation (utseendet, utbildningen, antalet barn, kläder, jobbet, lönen, ägodelar). Det är att sannerligen ha ett sjukt hjärta - att känna missnöje mot det man har fått från Allah, att vara missnöjd med Allah och Hans oändliga gåvor. Härunder faller även känslan av berättigande till. Bara ett mycket sjukt hjärta, ett hjärta som är “hårt som en sten eller ännu hårdare” som Koranen beskriver det, kan leda en till högmod, otacksamhet mot Allah och känslan av berättigande (av diverse materiella rikedomar, inklusive sådana som status och högre utbildning).
• i akhira frågor aldrig jämföra sig med andra som har det sämre ställt (vars iman är svagare än ens) för hur kan man då eftersträva att bli en bättre muslim? Vårt bästa exempel, lär ut Koranen, är vår älskade Profet Muhammed . Om vi skall jämföra vår iman men någons, låt oss jämföra den med de bästa muslimernas iman - hjärtat mår bara bra av det, för det mjuknar och önskar att närma sig Allah ännu mer, att stärka sitt band med Honom ännu mer. Däremot, om man jämför sin iman med någon vars iman är svagare, kan det återigen komma shaytan till en och viska: “Kolla, du är bättre än honom, du ber vitr salat, och han gör inte det. Han bör beundra dig!” Om man nu lyssnar till shaytans bedragerier, har shaytan ir-rajim, segrat.
  Euthubillahi minesh-shaytan ir-rajim.

Den som i själva verket är rik har sannerligen förlorat hopp om det som männsikor håller i sina händer, som föreläsaren citerade. Mao, sann frihet får man genom ett rent och sunt hjärta vars band med Allah är starkt, sann frihet speglar sig i ett sådant hjärta genom att det inte känner behov för ägodelar, och genom att vara nöjd och tacksam över det Allah har lånat en.

Vi bör akta oss för girighet, för girigheten är sann fattigdom. Ett girigt hjärta är alltid missnöjt, jämför sig alltid med andra och vill ha det som andra har, eller ännu mer, och oavsett hur många guldpennigar som ligger på högen, är hjärtat sjukt, girigt och missnöjt, för det vill ha mer, mer, mer… på bosniska säger man bildligt att påsen inte har någon botten, dvs är ihålig och aldrig går att fyllas  :  )

Sann rikedom är att vara nöjd, för då är hjärtat lugn, tacksam, fylld med stillsam lycka och kan glädja sig åt andras lycka. Även hadithen som upplyser oss om i vilka fall en muslim får känna avund mot en annan muslim, bekräftar detta - för en uppriktig muslim önskar ha mycket pengar bara för att kunna spendera dem för Allahs skull, att hjälpa fattiga, föräldralösa, behövande människor, eller att finansiera bygget av en moske, en skola eller tryckning av en bok… inte för att leva ett liv i lyx. Och en muslim önskar ha stor islamisk kunskap, endast för Allahs skull, för att kunna först tillämpa det han fått insikt om, och sedan sprida sin kunskap till andra människor - och “samla skatten i himelen” på ett av dessa två sätt.

Vad vi än gör, minsta lilla handling, så skrivs det i två böcker - vad har man gjort, och varför (hur) man gjort det. Subhan’Allah… det är aldrig för ofta som vi kan påminnas detta.

Hur definieras styrka i islam? Vi söker oss till Profeten Muhammeds definition. En gång brottades sahaba och visade stor kroppslig styrka (dessa ädla män vars iman var också oerrhört stark), men när Sändebudet Muhammad gick förbi dem, frågade han dem om de ville att han skulle visa dem en man som var starkare än dessa sahaba. ”Ja!” svarade de, och han ledde dem till en man som talade med en annan man och undertryckte sin vrede – och därmed besegrade sin och den andres shaytan. Takbiir!

Sannerligen, hur många av oss undertrycker vår vrede i praktiken, i kommunikation med andra? Vi vet att muslimer får visa vrede endast om det görs brott mot islam – inte annars. Vi vet alla i teorin att vår värsta fiende är shaytan – anstränger vi oss att bekämpar vårt ego, och shaytans andra mäktiga redskap, islkan (vreden)? Vilken seger är störst? Den som vi utkämpar mot den värsta fienden. Jag önskar att vi kunde tillämpa denna underbara visdom, även muslimer som aldrig fått se den tillämpas under sin uppväxt, för de har kanske växt upp i ett klimat där arrogans anses vara dygd, där egot är det viktigaste och där ”att ha sista ord och ha rätt” är ett tecken på gott självförtroende. Inte i goda akhlak-världen, dock    :  )

Det som jag finner sorgligt, är att det finns muslimer som missar att tillämpa all den underbara islamiska kunskap i praktiken, och önskar att vi förverkligade vår ädla etik. Man närmar sig Allah på så sätt – men det är svårt, att söka räddning i bönen och i tålamod, förutom för dem av oss som är uppriktiga.

Kampen mot sitt ego – högmod, arrogans, missnöje, med nafsen och dess begär, ständig jämförande och avundsjuka (sannerligen, sjuka: hjärtats sjuka) är den största segern vi kan utkämpa, och vi kan göra det bara om vi förlitar oss på Allah, minns Honom och söker vägledningen och styrkan bara i Hans ord, i Koranen och Sunnah. 

Hur definieras intelligens? Det finns flera definitioner, den jag kände till var ”förmågan att känna igen sig och reagera optimalt i en ny situation”, broder Abdul Wahid uttryckte det lite annorlunda ”Förmågan att kunna anpassa sig till en ny miljö”. Nyckelordet här är ju NY situation eller NY miljö.

I islam är denna värld (dunya) en speciell miljö, ett oundvikligt stadium på vår väg tillbaka till vår Skapare. Islam lär oss hur vi skall anpassa oss till denna tillfälliga, men oundvikliga miljön så att det gagnar oss på bästa sätt i långa loppet – för all evighet, insha’Allah. Islam lär oss, mao, hur vi skall vara intelligenta, utvecklar vår intelligens. 

Intelligens kan definieras som förmågan att analysera problem och handla enligt det.

Den förståndige i islam är den som dagligen rannsakar sig själv.

Hur definierar Araberna oförstånd? Som motsats till förstånd, kunskap (hikma = lägga en sak på dess rätta plats). Oförstånd definieras som hikmas motsats, nämligen, att lägga en sak på fel plats, trots att man vet att det är inte dess rätta plats och att man gör fel. Mao, man vet, man har kunskap, men handlar inte i enlighet med sin kunskap, tillämpar den inte!

Jag skulle kunna skriva mycket om detta, men detta räcker för den förnuftige, och han kommer själv fortsätta fundera och rannsaka sig själv efter detta stycke om Gud så vill.

Ett avslutande exempel är den berömda Odisseus (hjälten i Homers epos ”Iliad och Odisseus”) som när han - på väg hem efter 20 år som han varit borta - skulle segla förbi en ö där syrener med sina oerhört vackra sångröster frestade alla som kunde höra dem, och ingen kunde motstå deras röster men när de seglade närmare den vackra melodin, mötte de sitt öde, men Odisseus ville höra syrenerna och slippa deras fälla. Så han beordrade sin besättning att sätta bivax i sina öron, så att de inte kan höra syrenernas förföriska röster, och att de binder honom vid båtens mast. Så var det, och han fick höra syrenerna, men kunde inte segla mot dem eftersom han var fastbunden, och besättningen kände ändå inte av frestelsen, för de kunde inte höra syrenerna.

Vi är också, som Odisseus, på väg hem, till Allah och evigheten. Om den skall bli i Paradiset eller i elden, beror mycket på oss själva. Låt oss inte distraheras av dunyas frestelser, av syrenernas förföriska röster. Låt oss binda oss fast med hjälp av intellekten, låt oss hitta sätt att undvika situationer som leder till synd och låt oss börja med att tillämpa i praktiken allt det goda vi i teorin vet – låt oss göra det med början här och nu!

Ett exemepel av att undvika synd (zina) är att binda sig inom ett islamiskt äktenskap. I islam betyder binda sig (vara gift), något positivit. Vi bör inte utan giltiga skäl senarelägga att börja med att undvika situationer som leder oss till att synda. Mañana är inte bra tidpunkt att välja till att börja tillämpa den nyttiga kunskapen    :  )

Jag rekommenderar dig, gode läsaren som läser detta inlägg att ta en promenad genom hela turban-bloggen, där hittar du insha’Allah många artiklar som berör tema från denna föreläsning på ett eller annat sätt, och gör det med bismillah i hjärtat och på munnen – det blir då en givande andlig resa.

Subhan’Allah, brodern har valt temat som om han läst av mina funderingar, käns det som… Takbiir! Det käns så bra att ha lyssnat en så givande och upplyftande föreläsning och jag är så tacksam att ha kunnat vara med på hela föreläsningsdagen.

Wallahi, Allah underlättar sökandet för alla som söker Hans vägledning, även om det ‘bara’ är i form av att Allah leder en till en föreläsning där teman som ockuperar ens tankar diskuteras.

Bismillah.

Denna föreläsning höll bror Salih från Hikmainstitutet, och den fick den mest högljudda respons från den unga publiken. Masha’Allah, Allah har begåvat bror Salih med förmågan att få de unga med sig. Vad handlade hans föreläsning om denna gång? Låt mig återberätta!

Människor har sedan urtiden berättat sagor för varandra, äldre för yngre för att lära ut visdomen. Världsberömde Hans Christian Andersen är antagligen den mest kände sagoberättaren (i skrivna ord) och Salih valde att ta en muslimsk vinkling på HC:s berömda sagan ”Kejsarens nya kläder”. 

Låt oss analysera de viktigaste figurerna i den här berättelsen. Kungen, som älskade kläder och älskade att titta på sig själv i spegel och beundra sig själv, är ett perfekt exempel på moderna människan som beundrar och dyrkar sig själv, bara sig själv (genom att beundra det som Allah lånat  henne, utan att fatta att det bara är ett test från Allah). Idag lever vi i ett samhälle där ytan besegrat det väsentliga, hjärtat. Friedrich Nietzsche, filosofen som levde och verkade under 1800 talets andra hälft, var grundaren till tanken om s.k. oberoende människan som dyrkar sig själv. Hans tanke går ut på att förneka Gud, Gud är död och det är människan som är gud. Människan enligt honom skall vara fri och oberoende och hon behöver inte Guds lagar. Filosofin är “jag tror på mig själv” och ens egen frihet och storhet blir det som gäller. Gud anses vara död, och därmed finns det ingen paradis, inget liv efter livet på jorden… därför vill människan skapa paradiset här och nu, på jorden! Människan börjar dyrka sig själv, sin eviga ungdom (kolla bara på alla antirynks krämer, alla formler mot flintskallighet, all den smink för män och kvinnor, alla gym, alla redskap som säljs via TV… som har samma syfte: att bevara människans eviga ungdom, subhan’Allah…) Reklambranschen är så stor i vår moderna värld, bara i Sverige sätter man av 48,5 miljarder SEK i veckan på all reklam! Globalt set, så har under de senaste 50 åren kostnader för reklam 9-dubblats! Det säger sig självt.

Föreläsaren hade bl.a. ett exempel från islamchannel, som är en engelsk satellitekanal, som även den innehåller reklam, för den måste finansieras. Jag skall inte gå in på själva exemplet, det förlorar mycket i och med att man inte hör själva föreläsaren, som liviligt illustrerade exemplet.

Islams vinkel av sådan ytlig livsåskådning känner vi till: de som bara uppfattar yttre skenet av livet och är likgiltiga inför det efterkommande livet kommer få en rättvis  belöning, precis sådan som de förtjänat. Jag söker skydd hos Allah från handlingar som leder till en sådan belöning.

Bedragare i sagan om den flärdfulla kejsaren känner vi igen som symboler för reklambranschens lögner och bedragerier i dagens samhälle. Bedragare, med sina viskningar och lögner, är shaytans (ir-rajiim) tjänare. Precis som Iblis hade kommit till Adam, a.s och Hawa, och lovat dem med sina falska viskningar evigt liv, och fick dem att begå handlingen av olydnad till Allah och skada sig själva - precis så viskade bedreagare till den fåfänga kejsaren, lovade honom det de varken kunde eller tänkte hålla, och ljög alltså för honom. Bedragerier är djävulens redskap, viskningar och lögner är djävulens redskap.

Adam, a.s, precis som kejsaren i sagan, blir prövad av djävulen, av bedragaren. Adam blev prövad av den yttersta bedragaren, Iblis. Shaytan den utstötte kommer precis så till människor med sina viskningar, och hans viskningar är en av våra prövningar i detta liv. Djävulens två fula viskningar är tvivel (i Sanningen och i det goda om andra muslimer) och ilskan (i kommunikation med andra och även i ensamheten). Koranen lär oss att de av oss som finner räddning i bönen och tålamod - alttså där Allah lär oss att söka räddning (se Koranen II : 45 - 46), är bara de av oss som är uppriktiga troende. Detta återspeglas i kampen mot Iblis attacker - tvivel och ilskan. Ett mäktigt vapen i kampen mot djävulens attacker är att medvetet söka skydd hos Allah (med euthubillahi minesh-shaytanir-rajim).

Ett illustrerande exempel ur Profeten Muhammeds () liv var viskningar och mutor som mushriks kom med till honom, för att få honom att lämna budskapet som Gud hade sänt honom - de erbjöd honom de vackraste kvinnorna, ledarskapet och dess äran, pengar och rikedomar… men han avslog alla dessa låga erbjudanden, han sålde inte sin tro för det som inte är värt mycket. Hans svar till shaytans mutor och förföriska viskningar var: “Om ni gav mig solen i min högra hand, och månen i min vänstra hand, skulle jag inte lämna detta budskap tills jag dör!” Alla profeter, Guds frid vare med dem, var bröder, alla var de sända av Gud med ett och samma budskap (tawhid), och deras liv och prövningar liknade varandra. Alla prövades de på svåraste sätt. Alla prövades de av shaytan den utstötte. Isa, a.s. (Jesus), som det står i Bibeln, Matteus IV, var prövad i 40 dagar i öknen. Djävulen kom till honom under den svåra prövningen och frestade honom med alla rikedomar i världen, bara om Isa skulle falla i sujud inför honom, utstötte djävulen. Men profeten Isa svarade - Gå din väg, satan! det står skrivet, Herren Din Gud skall du tillbe, och endast Honom skall du dyrka! Detta är vad Isa, a.s, svarar till djävulens viskningar - han svarar med shehadet, med la ilaha illallah : det finns ingen annan gud (värd att dyrka och tillbe) än Gud (Allah). Den lilla pojken som först ropade ut sanningen kan stå som symbol för den uppgift som profeterna fått från Allah, och det är att väcka oss från vår sömn.Koranen påminner och varnar oss om faran att samla skatter i detta liv trots att det efterkommande livet är bättre och varar för alltid. Samma sak säger Isa, a.s: han varnar människor från att samla skatter på jorden, för vi kommer att ruttna bort, tjuvarna kommer ta era rikedomar från er efter er död… samla skatten i himmelen, dvs. gör goda gärningar för Allahs ajur och ha en ren tro, uppmanade denne profet människor. Precis samma ädla Gudsbudskap som alltid. Värmande, att bli påmind om de rätta och universella värden.
Imam Shafi har sagt att den som tror att kärleken för dunya och för akhira har möts i ett och samma hjärta, dne har sagt ett lögn.

Isa, a.s, säger att man inte kan tjäna både dunya och akhira. Muhammed, ’alayhisselam, hade samma budskap: Allah ser inte till era kroppar, utan Han ser till era hjärtan. Är hjärtat på dunya eller på akhira?

Det unika är påminnelser om sanningen, precis som lilla pojken påminner om sanningen och uttalar den klart och tydligt, och därmed väcker alla andra ur deras sömn. Isa har sagt att himmelriket tillhör barnen; även i dagens sekulära samhället lever uttrycket ’barnatro’. Barnatro… eller fitrah, den medfödda fallenhet att lyda och dyrka endast Allah.

Det unika budskapet som alla profeter var sända med – låt oss inte luras av världsrikedomar, låt oss samla skatter i paradiset genom att lyda vår medfödda godhet, vårt förstånd, vår fitrah, vår rena ’barnatro’, genom att uppriktigt göra goda gärningar endast för Allahs skull.

På Domedagen (Yaum ul kiyama) skall människor se en oas och tro att där är räddningen – men oasen kommer i själva verket bara vara en hägring… hägring som motsvarar goda gärningar som människor gjort för någon annans, än för Allahs skull.

Omar, r.a, som var lovad Jannah av Profeten Muhammed () rannsakade sig själv skarpt och frågade i sin underbara ödmjukhet och takwa andra sahaba – är jag en av dem (munafik)? Vi kan lära oss mycket från Omars vackra exempel om mycket – om ödmjukhet, om mod, om rättvisan, om iman. Det gäller bara att öpnna sitt hjärta, och vara sann mot sig själv inför sig själv, innan det blir dags att se sanningen om sig själv när man står alldeles stum inför Allah.

Föreläsaren avslutade med den så behövda påminnelsen och uppmaningen att inte falla offer för sin stolthet och arrogans, samma arrogans som fick shaytan det utstötte att falla ner från paradiset och bli dömd till evigt helvete (se tidigare inlägg om föreläsningen ”Dialog i Qor’anen”). Låt oss titta i våra hjärtan, och om det finns en enda korn av qibr i det, låt oss anstränga oss att utrota den, för vårt eget bästa. Låt oss aldrig se ner på människor! Alla mina handlingar och avsikter kommer sannerligen komma tillbaka till ingen annan än till mig själv.

Bror Salih från Hikmainstitutet som höll denna föreläsning är mycket bra på att få med sig ungdomar, masha’Allah. Responsen till hans föreläsning kändes som den mest högljudda av alla. Det är viktigt att vi har föreläsare som kan kommunicera med ungdomar och nå fram till dem. 

Man kunde köpa böcker på plats, vilket jag är säker att uppskattas av alla. En mycket god överraskning var att man kunde få ett gratis exemplar av boken ”Den ädla Profeten” av Ibrahim Abdallah, masha’Allah och jazakAllah khayr! Det finns inget bättre verktyg att bekämpa lögner om vår älsskade Profet, Guds frid och välsignelser vare med honom, än sanningen. Att dela ut boken om hans ädla liv är en sådan gärning som jag personligen hade velat få belöningen för (men jag har missat just detta tillfälle). Tänk dig vilken kontinuerlig belöning för den handligen! Detta är en inspiration för oss alla, insha’Allah.

Bismillah.

 

Masha’Allah, vet ej hur jag skall börja… känner mig fortfarande upplyft efter en lärorik dag med min ummah.

På vägen till föreläsningen kände jag mitt levande hjärta, kände mig gråtmild av tacksamhet, kände mig speciell och glad över att vara muslim - bussen åker genom underbar grönskande natur, klar himmel ovan oss, solen skiner och belyser Allahs skapelse… mina tankar vandrar till januari, när dessa träd var döda, när löven inte fanns, när marken var grå, kall och naken… och se  nu! Återuppståndna är de! Allt det underbara omkring mig! Allah ger oss tecken i hela Sin underbara skapelse, sannerligen ger Han tecken i den allra minsta del av Sin skapelse för dem som vill tänka och se.

Jag missade första föreläsningen (eftersom jag inatt hade mått illa och var trött på morgonen, fick lov att sova ett par timmar innan jag gick iväg). Detta är enda anledningen till att jag inte skriver om den föreläsningen på bloggen.

Först ute var Ahmad Al Mofty, med temat “Iman och takwa“.

Iman och takwa

Iman, precis som kläder, kan bli sliten och gammal. Det är därför viktigt att vi ofta säger “La ilaha illallah”. I Koranen uppmanar Allah oss troende att frukta Honom och att inte dö i annat tillstånd, än som muslimer. Vi måste värna om vår iman.

Islam kan ‘reducares’ till två ord (som rymmer hela islam):

• lyd Allah (kämpa inte emot Skaparen)
• behandla [all Hans] skapelse väl

Profeten Muhammed, Guds frid vare med honom, har upplyst oss om att man inte kan träda in i Paradiset förutom på två sätt: genom ens goda relation med Allah, och genom att behandla människor väl. Han, Guds frid vare med honom, har också sagt att vi bör frukta Allah var vi än befinner oss. Om man syndar, bör man genast göra en god handling som kommer att sudda den dåliga. Vi bör behandla människor med utgången i en god moral. Om vi lyder Allah så som Han beordrar oss, kommer Allah belöna oss från oväntade håll, Han kommer välsigna oss. Om vi sätter tillit till Allah, kommer det räcka för oss, sannerligen.

Allah har skapat oss och gett oss friheten att fritt välja mellan att tro eller inte tro. (Se också tidigare inlägget “Friheten att välja”  http://www.turban.se/?p=63 ) Takwas (Gudsfruktans) plats är hjärtat.

Profeten, Guds frid vare med honom, har förklarat betydelsen av ikhsan (uppriktighet) : att lyda Allah precis som om vi ser Honom (för även om vi inte ser Honom, ser Han oss). Konkreta tips vad alla vi kan göra för att hålla vår iman levande är t.ex. att regelbundet läsa Koranen, delta i föreläsningar m.m.

Allah upplyser oss i Koranen att hjärtat kan bli hårt som sten eller ännu hårdare. Hjärtats uppgifter att:

• vägleda kroppen (hidaya)
• pumpa blod

Hur blir hjärtat hårt som sten eller ännu hårdare? Hur blir hjärtat sjukt, eller till och med dör? Det insjuknar genom att vi avviker från iman och islam, från vår natur och från vår Skapare. Vi talar här så klart om det andliga hjärtat - det hjärta som är kroppens och själens vägledare.

Hur kan vi undvika våra andliga hjärtans sjukdom?

Genom att närma oss vår Skapare! Genom att vara ödmjuka  i våra böner - inte “bara” att be utan riktigt innehåll. Genom att rannsaka oss själva - när vi läser Koranen, känner vi av den? Darrar hjärtat av kärlek och fruktan? Eller läser vi bara med automatik, utan att tänka till och utan att känna…? I början av Koranen, i andra kapitlet, läser vi:

Det finns människor som säger ‘Vi tror på Gud och på den Yttersta dagen’, medan de [i själva verket] inte tror. De försöker bedra Gud och de troende, men de bedrar inga andra än sig själva - och inser det inte. Deras hjärtan är sjuka av tvivel och Gud låter det onda förvärras och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner.¨

Ja - Allah låter det onda förvärras, varför? Därför att de är oärliga!

Profeten, Guds frid vare med honom, har upplyst oss om att det finns människor (redan i hans tid!) som ber, ger zakat, fastar… är goda muslimer inför andra människor, men så fort natten faller och de är ensamma, börjar de med sina tvivelaktigheter. Dessa är hycklare - oärliga, sådana som bär sin tro som uppvisning för andra, och för att uppnå sina mål i dunya, men deras hjärtan är sjuka, sjuka av tvivel. 

Subhan’Allah, jag tänker på hjärtats två hemska sjukdomar: tvivel och ilskan… om vi bara visste vilken baraka det är i att kämpa mot dem… (Se även tidigare inlägget “Om hjärtat” http://www.turban.se/?p=81 )

En bra visare, enligt islams källor, om vår tro är sund - är om vi anser någon synd vi gjort som liten. Så fort vi anser den som liten, kan vi vara säkra på att den därmed blivit stor i Allahs ögon!

När Abu Hurayra, r.a, var nära döden, grät han och sahaba (r.a) frågade honom varför han gråter… “Jag vet att det är en lång väg som står framför mig och jag har för lite iman. Nu har jag kommit till slutet. Jag kommer antingen hamna i Jannah eller i Jahannam - men jag vet inte vilken av dem som väntar mig.” Subhan’Allah, detta var ett av många ögonblick under dagens föreläsningar då det var mycket svårt att hålla tårarna tillbaka! Jazakum Allah khayra för goda påminnelser, säger jag till alla bröder. Om en ashab var så rädd för var han skulle hamns, vad skall vi göra? Hur stora tårar måste vi fälla? Hur kommer våra dödsstunder att vara fyllda med ångest, eller ånger…?

Allah vill oss bara väl, och Han har därför skickat profeter med ett och samma budskap (tawhid) genom tiderna. Om man vill vara troende, då finns det plikter som man måste följa. Alla kommer vi stå inför Allah alldeles ensamma och alla kommer vi blir frågade - i Koranen upplyser Allah oss vad Isa, Guds frid vare med honom, svarar om vad han lärt ut till människor: bara tawhid - det finns ingen annan gud förutom Gud (Allah).

Föreläsarens följande exempel är beskriven i ett tidigare inlägg “Hur skall det gå för dem den dag…” http://www.turban.se/?p=22 

Omar, r.a, tredje khalifa, blev sjuk och stannade sjuk i 2 månader efter att ha hört versen om att Allahs bestraffning är sann! Subhan’Allah!! Denne ashab, som redan under sitt liv blev lovad Jannah!! Han, ifrån vem djävulen sprang borta i rädsla!! Han blev så skakad och berörd av den kunskapen… Var är då jag, var är då min lilla iman…? Hur kan jag annat, än att skämmas och önska mig en sådan insikt, ett sådant medvetande, ett sådant rent hjärta! Jag måste bara ifrågasätta, rannsaka hjärtat mitt som ibland rytmiskt slår la ilaha illallah, och ibland är på väg att glömma att tillämpa allt det goda…

Al Mofty avslutade med en sammanfattning av profetens, Guds frid vare med honom, råd till oss:

1) Dyrka Allah som om su ser Honom. Det är din relation med Allah. Om du gör så, är ditt hjärta öppet och tar råd från Allah - bara från Honom (Koranen och Sunnah).

Allah vet vad som hjärtan gömmer. Exempel var hadithen om en ashab som först efter en kort eftertanke tackade ja att följa med efter en jannaza. Varför gjorde han så, frågade hans vän och han svarade att han hade kommit ihåg hadithen som påpekar betydelsen att följa jannaza för Allahs skull. Belöningen för den handlingen är större än bergen Uhud. Paralleller kan göras med alla våra handlingar - hajj, till exemepel: om man gör den för Allahs skull, kommer man tillbaka från den som ett nyfött barn. Jag skulle vilja tillägga att detta är ett test som vi alla kan tillämpa på oss själva, alhamdulillah - vad än vi gör, det allra minsta eller det största, gör vi det för att visa upp oss för människor (för mål i dunya), eller för Allahs skull (för mål i akhira). Vi själva vet bäst vad som vägleder och motiverar våra hjärtan - det är bara Allah Som har den sanna kunskapen, så om vi inte rannsakar våra motiver, skadar vi bara oss själva: för om vi lyckas lura både omgivningen och oss själva (genom att undvika att rannsaka våra egna motiveringar) i denna värld, så kommer vi sannerligen inte kunna lura Allah, när den svåraste stunden kommer!

Subhan’Allah.

2) Räkna med som om du är död eller att det gått 50 elelr 100 år. Kom ihåg döden ofta. Om 50 år, kommer ingen komma ihåg dig och mig. Våra kroppar skall vara stoft. (Se även titgare inlägget “Vid graven“ http://www.turban.se/?p=117 )

Den döde, om vi frågade honom efter hans död, skulle säga till oss att han önskar att hela hans liv varit ibadat och salat! Han skulle ge allt mellan himmel och jord för att kunna återkomma till detta liv, inte för att kunna njuta av dunya, nej! Utan bara för att kunna be 2 rakat till!! Subhan’Allah!!

Vi måste passa på medan vi fortfarande kan syrka Allah - med vå tunga, med vår kropp, med våra handlingar, med hela vårt liv - för vårt eget bästa, för Allah behöver inte vår ibadat, det är bara vi som desperat behöver den, för att rengöra vår jordliga själ, för att befria den och hjälpa den till eviga lyckan.

Koranen säger att ingen vet vad som skall han förtjäna imorgon. När döden närmar sig, kommer det du undvikit hinna ikapp dig. Sulayman, a.s - han, som Allah ärat med att välja honom till Sin profet, genom att ge honom makt och rikedomar, han sade att en enda tesbih är väger mycket tyngre än all makt i jorden!

För den av oss som vill höra, räcker detta.

3) Akta dig för att du inte förtrycker någon! Allah har förbjudit förtryck för Sig och för Sin skapelse. Inte ens en otroende får förtryckas. Inte ens växter och sjur - all Allahs skapelse är helig i dne meningen.

Kom bara ihåg - om du förtrycker någon, och denne sträcker sina händer i du’a till Allah (även om han är icke troende!!) så kommer dennes du’a att accepteras! Mao - om hjärtat inte är så rent att det tack vare rena fitrah inte kan tänka sig att förtrycka en annan varelse, så var självisk och tänk på ditt eget bästa, om du är troende.

4) Låt inte isha’ och fajr bönen passera dig utan att du bett dem i tid! Kom till dessa böner, även om du måste komma krypandes. Närma dig Allah, kom ihåg Honom ofta. När du nämner Allah, mjuknar ditt hjärta och din iman ökar. Alhamdulillah.

5) Sök nyttig kunskap (detta är helig plikt för varje muslimsk man och kvinna)

6) Tänk ofta på döden, begrunda den ofta!

Bismillah. Nedan är ett iif mail som jag vill dela med andra: 

Det som förenar oss

Kom och samtala om Islam och Kristendom 

Lars Holmqvist, präst och Othman Al-Tawalbeh, Imam 

Vi samtalar om samhälle, integration, religion, samlevnad och hur vi lever tillsammans. 

Onsdag den 21 maj klockan 18.00

Drottninghögs bibliotek

Drottninghögs centrum, Blåkullagatan 5 

Vi bjuder på kaffe 

Din närvaro gläder oss!

Arrangörer: IBN Rushd, Drottninghögs bibliotek, Filborna församling 

Terroristjakt och rättssäkerhet

Offentligt möte

Tid: Torsdag den 15/5 kl. 19.30

Plats: Sthlm, Café Edenborg, Stora Nygatan 35

(T-bana: Gamla Stan)

Medverkande:

Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap

Gösta Hultén, journalist och författare

Amina Said, fredsaktivist

Janne Flyghed, professor i kriminologi.

Samtalsledare: Gustav Fridolin

Arrangör: Charta 2008

www.charta2008.se

Bismillah.

Igår kväll såg jag Existens på SVT2. På SVT:s hemsida kan man läsa följande: “Vad händer om man hittar andra korantexter än de redan kända? Del 5 av 8. Vad händer om man hittar andra korantexter än de redan kända? Hur kommer det att förändra hur muslimer ser på sin heliga skrift? Under natten den 24 april 1944 bombar britterna München. I ett hus förstörs ett unikt arkiv. 450 fotorullar med gamla manuskript av Koranen. Men språkforskaren Anton Spitaler som ansvarade för arkivet ljög. Arkivet förstördes aldrig. Det blev gömt och glömt tills alldeles nyligen.

Med anledning av detta, har jag bestämt mig för att mer eller mindre skriva av en del ur Maurice Bucailles bok “Bibeln, Koranen och vetenskap” och dela den med er som inte läst denna bok eller annan litteratur som behandlar ämnet om Korantextens autenticitet. Det är framför allt ickemuslimer (inklusive s.k. ex-muslimer) som behöver upplysas med dessa fakta. Naturligtvis, krävs det att man läser texten med ett öppet sinne, väger historiska fakta på ett objektivt sätt och använder sig av sitt förstånd, vilket innebär att fördomar och islamhat (om man nu släpar med sig dessa tunga bördor i sin bröstkorg) får åsidosättas när man påbörjar läsning, om man vill utvidga sina horisonter. En muslim kan endast känna sorg för dem som vidhåller hårt vid sin trångsinhet och sitt hat, så som bror Asad beskrev: “Det vill säga, de undersöker knappast historiska fakta med ett öppet sinne, utan de börjar i nästan varje enskilt fall från en i förväg antagen utgångspunkt som deras fördomar redan definierat. De väljer bevis efter slutsatsen till vilken de a priori har avsikt att komma. Där godtyckligt val av vittnen är omöjligt, tar de delar av vittnesmål från tillgängliga vittnen. De tar dessa delar ur sammanhanget eller ”tolkar” deras vittnesmål i anda av ovetenskaplig illvilja och ger absolut ingen betydelse till erkännandet av ‘andra sidans’, dvs. muslimernas, bevis.”

Den obestridda autenticitet ger korantexten en speciell plats bland Uppenbarelsens böcker; en plats som den varken delar med Gamla eller Nya Testamentet. Gamla Testamentet och Ingil hade utsatts för revisioner** innan de nådde oss i den form som vi känner idag. Detta är inte fallet med Koranen av enkla anledningen att den hade skrivits ner redan under Profeten Muhammads, (), liv. Vi skall nu se hur detta hade gått till.

** Revisioner som jag, om intresset finns, kan försöka ta upp i en av kommande artiklar, insha’Allah 

Skillnader som i detta avseende urskiljer Uppenbarelsens sista bok (Koranen) från de tidigare två (Gamla och Nya Testamentet) har väsentligt inget med frågan om datering att göra, så som vissa ihärdigt framhåller utan att ta hänsyn till omständigheter som hade styrt intygandet av judeo-kristna och koranens texter. Inte heller tar de hänsyn till omständigheter under vilka Koranen hade uppenbarats för Profeten Muhammad (). De påstår att sannolikheten att en text från 600-talet har nått fram till vår moderna tid oförändrad, är större än sannolikheten för andra texter som kan ha upp till 1500 år mer på nacken. Denna anmärkning stämmer i och för sig, men den ger inte tillräcklig (vetenskaplig) förklaring och den nämns mer för att rättfärdiga modifikationer i judeo-kristna texter som gjorts under tidens gång, än att påpeka att risken att Koranens text (eftersom den är nyare) korrigerats av människor är mindre än de första böckernas texter.

Vad gäller Gamla Testamentet, är det just mängden av skriftställare av en och samma berättelse och revisioner av texter som vissa böcker gått igenom under flera epoker före kristendomen, som är anledning till dess icke-exakthet och kontradiktioner. Vad gäller Ingil, för vilken ingen kan bekräfta att den alltid innehåller förlitliga rapporter om Isas (alayhisselams) ord, eller exakta berättelser om hans handlingar som är strikt historiskt bekräftade och sanna, så har vi i bokens (“Bibeln, Koranen och vetenskap”) första del sett att successiva redaktioner av dess texter är ansvariga för avsaknad av autenticitet i Ingils texter. Inte nog med det - Ingils skriftställare är inte ögonvittnen (till Isa, a.s, liv).

Vi måste lika så förklara skillnaden mellan Koranen, Skrivna Boken; och Hadithen, kollektion av berättelser om Profeten Muhammads () ord och handlingar. Vissa av hans följeslagare började redigera dem redan efter hans död: eftersom mänsklig villfarelse kunde smiga sig på under detta arbete, var det tvunget att samlande av hadither skulle fortsätta senare och utsättas för den strängaste vetenskapliga kritiken. Följden är att hadith dokument som daterar efter Profeten Muhammads () död, har faktiskt störst vetenskaplig tillförlitlighet. Men precis som Ingils texter, varierar hadith texter i sin autenticitet. Precis som ingen av Ingil böcker var skriven under Isas (’alayhisselam) liv - alla är de skrivna mycket senare än Isas, a.s, mission på jorden avslutades - så var ingen samlingsbok av hadither färdigskriven under Profeten Muhammads ().

Det är en helt annan historia med Koranen. Profeten Muhammad () och muslimer lärde sig bokstvligen och utantill Koranens text, precis så som den uppenbarades, och skriftkunniga skrev ner texten. Koranen innehåller redan från början dessa två element av autenticitet som ingen av Ingils böcker har. Det förblev så till Profetens () död. Recitationer, under en tidsperiod när alla inte var skrivkunniga men kunde memorera utantill, ger en betydande fördel i och med mängden av möjliga kontrollanter vid tiden då Korantexten definitivt skrevs ner.

Koranen uppenbarades till Profeten Muhammad () via arkängeln Gibril (Gabriel). Uppenbarandet varade i 23 år och börjar med första verser i surah XCVI, sedan avstannar under tre år, och fortsätter under följande 20 år, till Profetens () död år 632, eller cirka 10 år före och 10 år efter hijra (622).

Första uppenbarade verser var (Koranen, XCVI : 1-5)

Läs! I din Herres namn, Han Som skapat - skapat människan av en grodd som sätter sig fast! Läs! Din Herre är Den Främste Givaren, Som har lärt [människan] pennans [bruk], lärt människan vad hon inte visste!

Professor Hamidullah, i introduktion till sin översättning av Koranen, uppmärksammar att ett av teman i denna första uppenbarade verser var “beröm till qalem (redskapet att skriva med), som medel för människans insikt” och att de därmed ger förklaring till ”Profetens, (), omsorg och noggranhet i att bevara Koranen genom att skriva ner den“.

Texterna bekräftar formellt att redan uppenbarad Korantext var skriftligt fastställd långt innan Profeten Muhammad () lämnade Makkah och gick till Medinah. Vi skall se senare att själva Koranen bevittnar detta. Vi vet att Muhammad () och muslimer som levde under hans tid, brukade recitera Koranens dittills uppenbarde text. Det skulle, alltså, vara otänkbart att Koranen antyder på händelser som inte motsvarar verkligheten, när skriftställare lätt kunnat kontrollera texten hos Profeten och hans omgivning.

De suror (kapitel) som hade uppenbarats före hijra visar på att Koranen hade skrivits ner innan Profeten () lämnade Mekkah (år 622), se (LXXX : 11-16)

Nej, [låt] detta bli en påminnelse [för dig]! Och låt den som vill lägga den på minnet! [Bevarade] på ark som behandlas med vördnad, hålls de högt i ära, obesmittade av [jordisk smuts]; [himmelska] budbärare bär dem i sina händer,ädla och plikttrogan [tjänare].

Yusuf Ali, i sin kommentar av Koranen från 1934, säger att när denna surah uppenbarades, så fanns det 42 eller 45 andra suror (av totalt 114) i Mekkahs muslimers händer. 

Se (Koranen, LXXXV : 21-22)

Nej, detta är en ärorik Koran, [med budkap] inristade på en [oförstörbar] tavla.

Se (Koranen, LVI : 77-80)

(Jag kallar de stegvis uppenbarade avsnitten av Koranen att vittna - detta är en försäkran av största vikt, om de bara kunde inse det! - )  om att detta är en framställning som måste hållas högt i ära, [bevarad] i en mot allt ont skyddad Skrift, som inga andra än de rena skall röra, en uppenbarelse från världarnas Herre! 

Se (Koranen, XXV : 5)

De säger också: “[Det är bara] sagor från förfädernas tid som han har låtit skriva ned och som han får upplästa för sig morgon och afton!”

Här talas det om anklagelser från Profetens () motståndare, som påstod att han var en bedragare. De spred lögner om att det finns människor som kommer till Muhammad  och berättar för honom berättelser från urtider, och att han själv skriver ner dessa berättelser eller beordrar andra muslimer att skriva ner dem (ordens betydelse kan diskuteras, men vi bör tänka på att Muhammad () var analfabet). Hur som helst, så tyder versen på skriftlig notering av Koranens text som till och med Muhammads () fiender avslöjar (genom att formulera sina anklagelser mot honom).

Själva Koranen upplyser oss på så sätt om att den blev nedskriven under Muhammads () liv. Det är känt att han hade många skriftställare runt omkring sig, av vilka Zeid ibn Sabit var mest berömd. 

I Förord till sin översättning av Koranen (1979), beskriver professor Hamidullah villkoren under vilka nedskrivning av Korantexter skedde under Profeten Muhammads () liv (ända fram till hans död) :

“Källorna håller med varandra om att varje gång när en fragment av Koranen uppenbarades, så kallade Sändebudet Muhammad en av sina skrivkunniga följeslagare och dikterade den för honom, samt preciserade exakt var i den redan existerande texten det nya fragmentet skulle stå… Det preciseras att, efter att Muhammad () dikterat en ny del av Korantexten, bruakde han be skriftställaren att läsa högt för honom det han skrivit ner, så att han () skulle kunna korrigera skavanker och misstag i skrivna texten, om de fanns. En berömd berättelse talar om för oss hur Profeten Muhammad () brukade varje år under månaden ramadan recitera för arkängeln Gibril hela dittils uppenbarade Korantexten - och att under ramadanen som föregick hans död, så bad Gibril honom att recitera hela Koranen två gånger… Vi vet att muslimer under Profeten Muhammads () tid brukade vaka under ramadanen för att be extra böner under vilka de skulle säga hela Koranen. Flera källor bekräftar att under den sista recitationen (av hela Koranen) var även skriftställaren Zeid närvarande. Andra källor talar om många andra muslimer (som närvarade den sista genomgången av hela Korantexten).” 

För denna första nedskrivning användes flera olika redskap: pergament, läder, trätavlor, kamelers skulderblad, mjuka stenar (för gravering) m.m.

Men samtidigt rekommenderade Profeten Muhammad, (), till muslimer att lära sig Koranen utantill, vilket de också gjorde: i helhet, eller delvis. Så blev de hafiz som kunde hela Koranen utantill och spred den på så sätt. Den dubbla metoden för att bevara Korantextens autenticitet - skriftligt och genom att memorera den utantill - visade sig vara mycket dyrbar.

Lite efter Profetens () död år 632, bad hans efterträdare - muslimernas första khalif Abu Baqr, r.a,  från Muhammads skriftställare Zeid ibn Sabit att förbereda en kopia av hela Korantexten, vilket Zeid gjorde. På Omars, r.a, (som skulle bli andra khalif) initiativ, konsulterade Zeid hela dokumentationen som han kunnat hitta i Medinah: vittnesmål från flera Korandoktorer (hafiz, som kunde hela Korantexten utantill), Koranens olika kopior som skrivits ner på olika underlag (se ovan vilka) och tillhörde olika individer - allt detta för att undvika minsta möjliga fel vid nedskrivningen. Så kom man fram till en mycket värd kopia av Koranen.

Källorna lär oss att den andre khalif Omar, r.a, hade bevarat boken som bestod av den här kopian och innan ha skulle dö, lämnade han den över till sin dotter Hafsa, Sändebudet Muhammads änka.

Islams tredje khalif Othman, r.a, som regerade mellan 644 och 655 beordrade till en komission, som bestod av högsta experter, att göra en omfattande kritisk jämförande med källan, som bär hans namn. Komissionen kontrollerade autenticitet av dokumentet som skrevs under Abu Bakrs, r.a, khilafat, och som hittills hade befunnit sig i Hafsas ägo. Komissionen konsulterade muslimer som kunde hela Korantexten utantill. Kritik av textens autenticitet utfördes på det strängaste sättet.

Det nödvändiga villkoret för att behålla den minsta lilla vers som kunde utsättas för diskussion var att alla vittnesmålen överensstämde med varandra: vi vet egentligen att vissa Koranverser korrigerar andra verser vad gäller vissa föreskrifter, vilket är fullständigt klart när vi kommer ihåg att Muhammads () profetskap varade i 23 år. Så kom man fram till texten där följden av suror motsvarar den som Profeten Muhammad, (), följde när han reciterade hela Koranen under ramadanen.

Vi skulle kunna fråga oss vilka bevekelsegrunder var det som motiverade de tre första khaliferna, och speciellt Othman, r.a, att samla, och utföra en kristisk jämförelse av texten. De är enkla: islam spreds så snabbt under de första decennierna efter Profeten Muhammads () död, och expansionen skedde bland folk som i många fall inte talade arabiska. Det blev nödvändigt att vidta försiktighetsåtgärder för att säkerställa spridning av Korantexten i dess ursprungliga renhet: Othmans, r.a, kritiska jämförande hade just det syftet.

Othman, r.a, skickade exemplar av texten från den kritiska jämförandet till olika centra i Islamiska Riket, så att - enligt professor Hamidullah - idag har vi exemplar från Othmans tid i Tashkent och Istanbul. Med undantag för några eventuella, ytterst få, fel vid utskrifter, är de äldsta exemplar i hela islamvärlden identiska. Samma gäller för exemplar som befinner sig i Europa (i Nationella biblioteket i Paris finns det fragment som är, enligt experter, från 700 talet och 800 talet). Mängder av kända gamla texter stämmer överens med varandra med de minsta obetydliga variationter som inte förändrar textens allmänna betydelse, även om sammanhanget ibland tillåter fler läsmöjligheter i samband med det faktum att gamla alfabetet var enklare än dagens. *

* När diakritiska symboler inte var med, kunde det t.ex. leda till att en verb läses i aktiv eller i passiv form, i manligt eller kvinnligt genus, men det hade oftast inga följder, eftersom betydelsen definierades av sammanhanget i de flesta fallen.

Suror, som är 114, blev klasserade efter längden - från de längsta till de kortaste - fast med några undantag. Uppenbarelsens kronologi framgår alltså inte från texten. Den är dock känd för den överväldigande delen av Korantexten. Många berättelser talas det om på flera ställen i texten, vilket ibland innebär upprepning: väldigt ofta lägger ett fragment detaljer till en berättelse som är ofullständigt kartlagd på ett annat ställe i texten. Och allt som har med modern vetenskap att göra - vilket gäller även för många andra teman som Koranen tar upp - är utplacerat i Korantexten utan en synlig yttre klassifikation.

Studentkåren 10:e maj 12:00-21:00

Missa inte FORIX storforum 10:e maj på Kårhuset (GU) 12:00 - 22:00.

Missa inte heller föreläsningar på Romösseskolan i Angered den 11:e maj 10:00-16:00. Bland föreläsare finner du bröderna Ahmed Al Mofty, Salih, Osman… förväntningarna är stora inför helgen.

Vi ses där, insha’Allah!

Bismillah.

Nu på onsdag är det 15 år sedan en av de vackraste, och säkert den mest berömda, moskéer i Banjaluka (Bosniens andra största stad) bombades och tillintetgjordes av lokala islamhatare.

Samma islamofobiska politiker som planerat och godkänt bombningen av denna, och stadens 16 andra moskéer, stadens stolta skönheter, stadens urvackra och eleganta kulturarv; samma politiker som var skapare av etnisk rensning-strategin, av terrorisering och förpassning av muslimer, samma politiker som planerat och godkänt koncentrationsläger för muslimer

 

samma politiker som planerat och godkänt misshandel, våldtäkter och mördande av landets muslimer - ja, dessa islamhatare stod i medierna dagen efter och gapade: “Det är hemskt vad dessa islamiska fundamentalister gör - nu bombar de till och med sina moskéer!” medan oskyldiga människors - muslimernas - blod droppade mellan deras fingrar.

Övergrepp kan ske på olika sätt. Kränkningar i form av lögner och falska anklagelser är ett vapen som dessa islamhatare flitigt utnyttjat för att måla upp bilden om farliga islamiska fundamentalister - de behövde måla upp dessa äckliga lögner som sanna, bara för att kunna ‘rättfärdiga’ allt ont de hade för avsikt att göra (och som de gjorde) mot muslimer.

Banjaluka var chetnikernas (serbiska islamhatares) starka fäste. Allt från profesionella våldtäktsmän och slaktare, barbariska islamhatare från södra Serbien, Montenegro och Kosovo, blodtörstiga volontärer som kommit till Bosnien för att utrota allt som har minsta spår av islam, till gamla jugoslaviska armens tenkar och tunga vapen som de hade till förfogande, var koncentrerade i just Banjaluka. Muslimer var mest direkt utsatta i just dessa områden: Banjaluka, Prijedor… och vår enda ‘vapen’ var vår otroliga blåögdhet.

Serbiska ockupatörer (chetniker) hade sedan tidigare infört undantagstillstånd, vilket innebar att ingen, förutom de som hade tillstånd från tungt & välbeväpnade chetniker, fick vara ute på gatan efter mörkret.

Farhadiyyah moskéen, tillsammans med Arnaudiyyah moskéen, bombades samma natt, i tredje delen av natten, kl 3… när det var som mörkast ute.

Jag kommer ihåg väl den tredje delen av natten mellan 6:e och 7:e maj 1993… klockan 3 på natten (eller innan gryningen) hördes en väldig explosion. Vi sov ändå inte på nätterna, men den här explosionen var ovanligt genomträngande, det kändes som om ett ammunitionslager hade exploderat. Men efteråt - bara tystnad…

Bara tystnad…

 

  

(det som syns i bakgrunden är ingen minaret, utan s.k. sahat-torn, med klockan högst upp i tornet)