Bismillahir rahmanir rahiim.

På vägen till muslimsk begravningsplats, cca 30 km söder om Göteborg med mina närmaste.

Väl framme, går vi ut ur bilen… blicken omfattar grönskan, rader av gravstenar… Uttalar, var för sig, i sänkt röst, hälsning till våra döda bröder och systrar; hälsning som Profeten Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom) lärde oss:

“Assalamu ‘alaykum ahlad-diyaari min al mu’miniine wa inna, in sha’ Allahu, bikum laa hiquuna. Nas ‘alu-llahe lenaa wa lakumul ‘afiyete.“

“Frid vare med er, invånare av troendes hem i döden! Vi skall, om Gud vill, sluta upp med er! Vi ber Gud att ge Sin förlåtelse till oss och till er.“

Sedan sätter jag mig på huk bredvid en viss grav, blicken sänkt… tar in den här speciella luften, atmosfären, tystnaden… var är du nu, min avlidne broder, hur ser din själs verklighet ut? Du ligger där och väntar på återuppståndelsen, räkneskapsdagen och domen, med kunskapen som för mig ännu är bortom räckhåll.

Tystnad, ingen säger någonting, alla sjunker i sina egna tankar. Bara fåglarnas kvitter hörs. Ibland, när jag är i ren natur, ensam med bergen, träden och fåglar, anar jag att de på sitt stumma sätt vet något jag inte vet… att fåglarna sprider sina vingar i ett visst syfte… att vinden låter i samma syfte, att löven sjunger och träden bugar sig i samma syfte.. jag vill vara en med dem, jag vill ägna varje rörelse och ljud till att dyrka Gud medan jag fortfarande kan. 

Tankarna går spontant till det som hjärtat är övertygat om, för hjärtat tror att islam är sanningen - att vi (levande) kan agera, men saknar kunskap (insikt), medan våra döda bröder har kunskap, men kan inte agera: och de skulle ge hela världen och alla dess ”rikedomar” om de bara kunde återvända till livet för att be bara två rekat av morgonbönen!

Subhan’Allah… hjärtat stannar av… de skulle ge allting mellan himlen och jord för att få återkomma till detta liv - varför? Inte för att njuta och lyda sin nafs, nej! De har fått kunskap och därför längtar de så att få komma tillbaka endast för att få förmågan att agera och dyrka Gud, den Nåderike, den Barmhärtige.

Har de anat en bit av Guds oändliga godhet och längtar att göra sujud till Källan Som allt skall vända åter till? 

Har de sett sin plats i Jannah? 

Är de överväldigade av kärlek för Gud; kärleken och barmhärtigheten som levande endast kan ana i tillstånd av upphöjt, rent, klart  medvetande?

Har de sett sin plats i elden som Gud, Ar-Rahiim, ersatt med en plats i Jannah?

I denna värld älskar vi människor: våra föräldrar, vår maka eller make, våra syskon och våra barn - och vi har starkt behov att visa dem hur älskade dem är, hur stark vår kärlek är. Vi känner sorg när vi inte kan uttrycka vår kärlek för den vi älskar.

Subhan’Allah… Tänk - kärlek för Den Nåderike, Barmhärtige, Al Hayyu Al Qayyum… hur överväldigande måste den kärleken vara, när själen lämnat kroppen och lever i själens värld, Berzah, befriad från kroppens begränsningar… hur skarpt medvetande då måste vara!

Hur överväldigande måste vara den längtan, att dyrka Gud, Som är god - om den är så stark i dunya, när vi inte har den insikten som själar i berzah har…

Hjärtat mjuknar. Å Allah, ta emot mina handlingar som goda!

Gode läsare… tänk, om hundra år… din själ, min själ… längtandes att återkomma till jorden och kroppen sin, för att kunna utföra ibadah och dyrka Gud - men vi har spenderat våra hjärteslag i dunya och då finns det ingen återvändo.

Fortfarande finns det tid för oss levande…

Ashadu an laa ilaha ill Allah wa ashadu anna Muhammaden ‘abduhu wa Rasuluhu.