Abdullah ibn Mas’ud blev alltså förste som offentligt reciterade de klara Koran verserna, och han gjorde det på det heligaste stället i Makkah- Bayt ullah il haraam. Efter denna händelse reciterade han ofta emotienellt Koranen i sin gudsfruktiga röst för Rasulullah Muhammad ().

En gång ville Rasulullah Muhammad () höra Abdullah ibn Mas’ud, så han () kallade honom och sade: “Recitera Koranen för mig, ya Abdullah!”

Abdullah skämdes : “Hur skall jag recitera den för dig, när den uppenbaras till dig?” Rasulullah Muhammad () svarade: “Jag tycker om att (lyssna) när någon annan reciterar Koranen”.

Abdullah ibn Mas’ud började recitera surah An-Nisa, till versen:

‘Hur skall det gå för dem den Dag; då Vi låter ett vittne från varje samfund stiga fram, och även dig Muhammad vittna mot dem?’
(tolkningen av Koranen, IV:41)

Då började tårar rinna nedför Rasulullah Muhammads () kinder och han avbröt ibn Mas’uds recitation: “Det räcker så.”

Sändebudet Muhammad () var barmhärtighets profet, nåd till alla världar… hans tårar var hans hjärta som ömmade för människor som själva förbereder sitt straff.

Subhan’Allah… första tanken som slår mig är - gudsfruktan som framkallade tårar i vår älskade Profets () ögon: när han blev tårögd och överväldigad av att höra on Domedagen, hur skall då vi känna, som inte vet vad vi förtjänat med våra gärningar och vårt hjärta…? Som inte vet om han () skall vittna för eller emot oss den dagen?