Bismillah.

Imam Al-Bukharis kommentar på hadither som han hade samlat i sitt största verk (som vi idag känner till enkelt som “Sahih Al-Bukhari”) anses vara i kapiteltiteln under vilken han hade skrivit ned hadithen. Hadithen nedan är från kapitlet som bär titeln “tawhid” - guds (Allahs) Enhet; eller islams väsen och meningen med vårt liv när vi en gång kommer till insikt om tawhid. Den insikten är nära, den är inprogrammerad i var och en av oss… det är bara att ta till sig.

‘Abdullah bin Qais rapporterade:

Sändebudet Muhammad sade: “Det skall vara 2 paradis av silver, och allt i den och skall vara av silver; och så två paradis av guld, och allt i den skall vara av guld och inget skall hindra dem (paradisets folk) från att se deras Herre, förutom Majestätiska Slöjan över Hans Ansikte i Edens gårdars eviga lycksalighet.”
(Sahih Al-Bukhari, Guds Enhet (tawhid), 9/93/536)

Detta är vad de som strävar, strävar efter - muslimer strävar efter det högsta bästa.

Den Dagen skall någras ansikten lysas upp av glädje - de får skåda sin Herre.
(Tolkningen av Koranen, LXXV :22-23)

De som gör det goda och det rätta skall få det högsta goda - och mer därtill. Inga skuggor, inga känslor av skam skall förmörka deras ansikten på Uppståndelsens dag - deras arvedel är paradiset och där skall de förbli till evig tid.
(Tolkningen av Koranen, X :26)

Orden “och mer därtill” betyder att titta i Allahs (’azza wa jall) Ansikte.

Suhayb återberättade att Rasulullah Muhammad reciterade versen: De som gör det goda och det rätta skall få det högsta goda - och mer därtill. och sedan sade: “När Jannahs folk kommer in i Jannah, och eldens folk in i jahannam, skall man höra hur det kallas: ‘Å Jannahs folk! Ni har hos Allah ännu ett löfte som Han vill uppfylla!’ De skall fråga: ‘Vilket löfte? Hade Han inte redan skänkt oss gåvan av att låta våra goda handlingar väga mer än våra onda handlingar? Hade Han inte redan gett oss gåvan att låta våra ansikten vara ljusa (lysa med ljus)? Hade Han inte redan låtit oss träda in i Jannah och förbjudit oss till elden?’

Han sade: ‘Och då skall skärmen lyftas upp och de skall se Allahs (’azza wa jall) Ansikte, och ingenting av det som de redan hade fått kommer att vara dem mer kärt än att titta i Hans Ansikte’.”

Ingen annan av Jannahs belöningar kommer att ens kunna jämföra sig med den högsta belöningen, att titta på Den Vackres Ansikte!

Bismillah.

Det är så oändligt mycket bättre för dig att vara mazlum (den förorättade) än zalim (den orättfärdige; förtryckaren; den som tar en annan människas rättighet från henne). Efter allting, efter allting - livets svårigheter och prövningar, efter dödens prövning och prövningen i graven, efter uppståndelsen och den långa väntan i hettan som ingen hade erfarit förut, efter mötet, vågen av handlingar och utfrågningen, efter bron över elden… allt har du klarat av, och där står du, framför Jannahs dörrar…

Å!

Äntligen… pusta ut nu, äntligen Jannah…!

Men inte än, min vän. Inte än.

Innan troende kallas att träda in i Jannah på den av dess åtta dörrar som är avsedd för dem, skall alla vars rättighet du tagit ifrån dem i detta liv få ta av dina goda handlingar för att jämna ut räkningen. Det är en del av barmhärtighets religion, en del av Den Barmhärtiges prefekta Rättvisa!

Var därför inte den som har gått under, så som Sändebudet Muhammad hade beskrivit honom… var inte den som kommer ända fram till Jannahs dörrar och ser förväntansfullt fram emot att äntligen träda in i salighetens eviga liv, när hans ljus och allt det som med Allahs tillåtelse och Rahmah hade fört honom så nära det slutliga målet, börjar tas ifrån honom, när alla sårade, förnedrade, förtalade, bestulna människor kommer att ta tillbaka sin rättighet från dig… och hur långt räcker dina goda handligar…?

Därför, min vän, var så säker - det är oändligt mycket bättre att vara den förorättade i detta liv, än den som för vidare andras ord för att såra och orsaka sorg i människors hjrätan, än den som förtrycker, förtalar, sårar och stjäl andras rättigheter som Skaparen och Herren gett dem.

Bismillah

Jabir bin ‘Abdullah berättade:

Vi deltog i Ghazwa av Najd tillsammans med Allahs Sändebud och när tiden för eftermiddagsvila närmade sig medan han var i dalen med många träd, steg han ner från sitt riddjur och vilade under ett av trädens skugga. Han hängde sin svärd (på trädets grenar). Folk spred sig mellan träden (för att hitta skugga att vila under). Medan vi var i det tilldsåndet, kalalde Rasulullah på oss. Vi kom till honom och fann en beduin som satt framför honom . Profeten sade: “Han (beduinen) kom till mig medan jag sov och i smyg tog mitt svärd. Jag vaknade medan han stod ovanför mitt huvud med svärdet (utan fodral) i händerna. Han sade: ‘Vem skall nu rädda dig från mig?’ Jag svarade: ‘Allah.’ Så han lämnade tillbaka svärdet till fodralen och satte sig ner - här sitter han nu.” Men Rasulullah straffade inte denne man.
(Sahih Al-Bukhari, “Al-Maghaazi”, 5/59/460)

- Mannen (beduinen) från denna återberättelse var en hycklare. Må Allah skydda Sina uppriktiga tjänare från prövningar med hycklarnas svärd. Amin.

Bismilah.

Bloggarens inledande ord: Tog emot ett mail (på bosniska), om ett ämne som i mitt hjärta gör så skarpt ont. Sjukdomen som beskrivs här är inte vi i Sverige immuna mot heller, och därför delar jag mailets innehåll med er på min bristfälliga svenska. Var så goda, läs nedan.

Faraos ättlingar
skribent: Safet Kuduzović, magister

Vi lever i en tid av stor fitnah och oordning, i en tid när hycklare och apostater visar sitt rätta ansikte, hatets ansikte, ansikte av intolerans mot allt som har med islam att göra, i en tid när de okunniga som råkar bära ett muslimskt namn attackerar Koranen och sunnah, och till och med öppet attackerar Allah ‘azza wa jall. För några dagar sedan kränkte den förfallne poeten E. Š. världarnas Herre i sina skamliga verser. Inget nytt, E. Š. är bara ännu en länk i en rad av avfällingar, en kedja som skall korrodera och avsluta på en järndepå, nedgången, ovärdig och sunken - om han inte uppriktigt återkommer till Allah i sann ånger för sitt begångna illdåd.

Problemet ligger alltså inte i de outröttliga kämparna mot islam: de ärver varandra från ena generationen till den andra och är därmed ättlingar till Farao, Abu Jahl, Abu Lahab och liknande. Allahs vrede ligger ständigt över dem, med varje dag som går är de närmare elden som är dem lovad, att brinna för evigt i den - om de bara visste… Ibn Abbas R.A. återberättar att Rasulullah SAWS sade: “Må Allah, Allahs änglar och alla människor förbanna den som kränker mina följeslagare R.A.” (Tabaraniu, 12/110/12709). Shaykh Albani anser hadithen vara hasan; se As-Silsilat-sahih, 5/446-448). Om så är fallet med människor som orättfärdigt attackerar följeslagarnas R.A. heder - vilken förbannelse är då över dem som kräner Rasulullah SAWS… och vad är det då med de olyckliga som vågar kränka sin Skapare, ‘azza wa jall?!

Det som oroar oss mest är tillståndet av muslimer i Bosnien som dagligen lyssnar fövt och läser blindt kränkningar mot islam och muslimer, och det är så gott som ingen som reagerar och dömmer dessa falska förolämpningar. Muslimer åtalar varandra nästan dagligen på grund av minsta förolämpningar (som kanske bara är missförstånd?), sårad stolthet, eller på grund av namimah - men när andra förolämpar islam och den Barmhärtige Skaparen och Herren, de bästa av oss rycker bara med axlarna och säger: “Vad konstigt”, “Skäms de inte?” och dylikt.

Var är ummahs medvetande och var är avundsjuka för sin tro?! Varför höjer de inte rösten?! Är dinarer, dirham och människans stolthet viktigare och har högre prioritering än islam och dess värderingar?!

Hade de hållit tyst på samma sätt om när någon förolämpade deras fader, moder, syster eller fru?!
Ya Allah, straffa oss inte för vår svaghet och indolens. Amin!

Kränkning av den Upphöjde Allah är öppen kufr, det är egentligen kufrs värsta form - att offentligt uttrycka hatet mot den Upphöjde Skaparen och Herren. Efter att hycklarna förolämpade följeslagarna R.A. uppenbarade Allah ‘azza wa jall följande ayat:

Om du frågade [dem vad de menade med vad de sade] skulle de säkert svara: “Vi bara skämtade.” Säg: “Då var era skämt alltså riktade mot Gud, Hans budskap och Hans Sändebud Kom inte nu med tomma ursäkter! Ni har förnekat den tro som ni förut bekände.”
(tolkningen av Koranen, At-Tawbah:65-66)

Den som svär mot Allah ‘azza wa jall eller kränker honom på vilket annat sätt som möjligt - under villkoret att han inte är tvingad till det, eller att det inte rör sig om lapsus lingue, dvs. att han förstår meningen av orden han uttalar - har gått ur islam och blivit avfälling, även om han uttalade dessa ord som skämt.

Ishak b. Rahaway säger: “Muslimer är eniga i åsikten om att den som kränker Allah eller Rasulullah SAWS, eller inte erkänner (dvs. förnekar) något av Uppenbarelsen, eller dödar en av profeterna a.s., har genom den handlingen blivit kafir ” (Se: As-Sarimul-maslul, s. 32)

Imam Ibn Abdulberr anser: “De lärda är eniga i åsikten om att kränka Allah eller Rasulullah SAWS är kufr.” (Se: At-Tamhid, 4/226)

Ibn Hazm sade: “Under himmelen finns inte en enda muslim som inte anser kränkningen av Allah för kufr.” (Se: Al-Muhalla, 11/411)

Imam Merdavi sade: “Den som förolämpar Allah eller Rasulullah SAWS är kafir, enligt den eniga åsikten av islams alla lärda.” (Se: Al-Insaf, 10/326)

Eftersom alla juridiska skolors lärda är eniga i åsikten om denna föreskrift, kommer vi inte citera ytterliggare uttalanden av olika skolors lärda.

Det är inte tillåtet att be jannazah bönen för den som förolämpar Allah Den Upphöjde eller Rasulullah SAWS och dör sedan i det tillståndet (utan att ha ångrat sig); det är inte heller tillåtet att begrava honom i en muslimsk begravningsplats. Sådan är grad av förakt mot den skapelsen att, enligt vissa lärda, är det inte ens tillåtet att begrava honom i kufars begravningsplats, som det står i Mugnil-muhtaj, 4/140.

Medan han lever får man inte hälsa honom med salam eller besvara hans salam, man får inte be Allah att förlåta honom, han får inte vara wali till sin dotter när hon gifter sig, han får inte gifta sig med en muslimah, inte ens en avfälling som sig själv, inte heller en icketroende, hans aktuella äktenskap avbryts, muslimer får inte äta kött som han har slaktat, han får inte ärva en muslim och vice versa, han får inte beröra Mushaf med sin hand, hans vittnesmål accepteras inte m.m.

Avfälling från islam är en så föraktad skapelse att han inte ens kan vara slav hos en muslim, anser Rasulullahs SAWS följeslagare R.A. enhälligt. (Se: Al-Minhaj, 1/176)

Eftersom idag det inte finns islamisk styre (islamisk stat) som skulle adekvat straffa förkastade intriganter - döma och bestraffa får endast khalif i islamisk stat - förlängs straffet för kränkningen av Allah Den Upphöjde, Rasulullah Muhammad SAWS och muslimer, till Domedagen. Vår plikt är att varna människorna om hur svårartad en sådan handling är, och om förnedringen som de kan uppleva i dunya samt det smärtsamma straffet som de med all säkerhet kommer att erfara i det eviga livet, om de inte ångrar sig.

Muslimernas plikt är att påpeka fel och förklara föreskrifter och stadgar och Allahs ord förblir Sannt:
”De flesta människor uppnår inte tron, hur mycket du än önskar det;” (tolkningen av Koranen, Yusuf, 103)

Var och en har rätt till sin egen övertygelse för vilken han skall bli frågad på Domedagen. Men, ingen har rätt att förolämpa / kränka islam och leka med muslimernas känslor. Islam i Balkan daterar sedan flera hundra år tillbaka och så skall det, med Allahs hjälp, förbli. Varje Bosniak och Bosnier (Bošnjak och Bosanac) som störs av islam och som känner hur bröstkorgen krymper pga islams symboler i runt om hela landet Bosnien-Hercegovina, har sin fulla rättighet att flytta österut eller västerut, och leva i en ateistisk eller i en kristen miljö som skall ge själslig ro och avlasta honom från den psykiska pressen som han känner bland muslimer. Det är hans mänskliga rättighet och ingen kommer att hindra honom från att förverkliga ett sådant beslut.

Troligtvis kommer kyrkoklockor väcka i hans förseglade hjärta det som böneutrupen från Bosniens minarat inte lyckats att väcka. Europa belönar och tycker om alla former av islamofobi - därför var så god, E. Š., tag dina ‘bröder’ i hand och fortsätt västerut, men en sak skall du veta: var du än befinner dig, är du på Allahs mark och är en föraktad tjänare - tills du ångrar din kufr som du har uttalat i din ‘poesi’.

Bismillah.

Anas berättade att Abu Bakr sade till Omar efter Rasulullah Muhammads död: “Låt oss gå och besöka Ummu Ayman så som Allahs Sändebud brukade göra.”

När de kom fram och in i huset, grät hon och de frågade henne: “Varför gråter du? vet du inte att Allah har lovat och förberett det bästa för Rasulullah (efter döden)?”
“Jag gråter inte för att jag inte vet att det som Allah har förberett för Sitt Sändebud är det bästa som finns, utan jag gråter för att Wahy har slutat uppenbaras.”

När de hörde dessa ord, började Abu Bakr och Omar också gråta!
(Sahih Muslim, Boken om följeslagarnas förträfflighet / Kitab Al-Fada’il Al-Sahabah , 31/6009)

Bismillah.

Bloggarens inledande ord: Författaren, Hilmi Ali Sha’ban, beskriver några av Rasulullah Muhammads följeslagare i detalj i sin bok “Rasulullahs följeslagare “. En av dem är Abdurrahman b. Awf . Översättning av en liten del av författarens beskrivning av denne ädle följeslagare kan du insha’Allah läsa nedan.

Han var en av de första muslimer. Herren gjorde Abu Bakr as-Siddiq till anledning att Abudrrahman skulle upptäcka Ljuset. Han var i underbart sällskap när han var bland de första att uttala shahadah: Uthman b. Affan, Zubayr ibn al-Awwam, Talaha ibn Ubaydullah och Sa’ad ibn Abu-Wakkas.

Världarnas Herre ärade Abdurrahman till att bli en av de fösta 8 som blev muslimer och en av dem som stärkte den i den tidigaste perioden. Han är också en av 10 följeslagare till vilka Allah (genom Sitt Sändebud ) sänt glada nyheter, medan de fortfarande levde, om att Jannah är dem lovad!

Mänsklig historia känner få människor som Abdurrahman b. Awf , som på Allahs väg har skänkt till andra människor gåvor som Allah hade gett honom. Få människor har haft sådana egenskaper av ren godhet och ädelhet. Om självaste hans själ hade varit av nytta eller till hjälp till en annan människa, hade han - om bara han kunde göra det - skänkt bort den till sin medmänniska som är i behov av den.

Varje gång Allah ökade hans egendom, delade han ut mer och mer av den till andra. Han var lik en flod som himmelen förser med vatten och floden vattnar marken där den rinner.

Abdurrahman hade ett klart och tydligt mål med att öka sin rikedom: att spendera den enligt islams ädla föreskrifter.

När Rasulullah Muhammad ville utrusta armén kallade han följeslagarna och sade till dem att ge sadaqa för det ändemålet. Abdurrahman gick hem och hämtade en påse med pengar: “Ya Rasulullah, jag har 4000 dirham - 2000 ger jag för Allahs skull och 2000 har jag lämnat kvar för min familjs behov.”

Sändebudet , berörd av hans generösitet, gjorde duaa: “Må Allah öka det som du har gett och må Han öka det som du har lämnat för dig själv.”

Efter denna duaa ökade barakah i hans egendom.

När man höll på att förbereda sig för Tabuk, där muslimerna skulle möta enorm Bisantisk armé som var utrustad med många hästar och provianter, behövde muslimerna bidra med stridsutrustning, allt ifrån riddjur, provianter och stridsvapen - och muslimerna gav mycket, men det som Abdurrahman ibn Awf då gjorde (Tabuk blev anledningen till att skilja mellan hycklare och sanna troende), överträffar allt annat. Han kom fram till Rasulullah Muhammad och lade en stor mäng guld som sadaqa. Omar kommenterade: “Jag anser att han har gjort fel, eftersom han inte har lämnat något för sin egen familjs behov.”

Sändebudet Muhammad frågade Abdurrahman : “Har du lämnat kvar något kvar för din familj?”

“Ja” svarade han

“Vad är det?” frågade Rasulullah .

“Jag har lämnat dem med nafaqa och belöningen som Allah och Hans Sändebud har lovat.”

Bloggarens avslutande kommentar: Idag, min troende syskon, du som har familj att försörja…

Hur mycket kan du tänka dig att ge bort för Allahs skull, till våra torterade bröder, systrar, barn i Gaza…?

Hur mycket av din tid kan du tänka dig att avsätta dagligen för Allahs skull för att sprida sanningen om islam och bekämpa islamofobin…?

Eller hur mycket räds du att du och dina kommer att sakan av er rizq om du ger bort uran räkning för Allahs skull, för att underlätta det för en Allahs skapelse som lider?

Hur mycket tid dagligen tror du att du inte kan avsätta för att förbereda gott för dig själv inför Domedagen?

Du själv känner bäst svaret som väntade i ditt hjärta…

Bismillah.

Inlägget är ett modifierat svar till syster RPs brev till mig (privat). Därför kan det verka mindre sammanhängande, jag har gjort klippa och klistra, men utan att ha sett systerns brev, kan det kanske vara mindre klart varifrån vissa meningar kommer.

Det kan hända att en muslim går ut med ett öppet hjärta, med glädje, med entusiasm och med syskonkärlek, och ger goda råd till sina bröder i all välmening - för att av vissa av dem bli mottagen med misstänksamhet, som någon som inte vill väl, som någon som gör det för att agera besserwisser.

Men Allah vet våra avsikter och vad som är i våra hjärtan, och det måste bli vår tröst, när man blir förlöjligad av muslimer.

En annan sak är att ständigt bli förlöjligad av vissa muslimer för att man prakticerar ett minimum av religionen. Man prakticerar ett minimum, för annars skulle det kännas fel inombords. Dock även det minimum stör vissa andra som själva väljer hur mycket som skall vara tillräckligt minimum… nauthubillah…

För den förståndige är saken klar: det är hjärtan som måste renas, det är tazkiyyatun-nafs som skall till, för att dessa människor skall kunna inse hur långt de har avvikit. Tazkiyyah, så som Sändebudet , följeslagarna och tabiin har prakticerat och lärt ut den.

De som snackar om att det räcker med att man har ett gott hjärta, även om man t.ex. gärna tittar på tv med alla vidrigheter den har att erbjuda; och som anklagar dig för att prakticera “för mycket”, ja, det är oftast de som snackar mycket om vikten av det inre.

Visst har den rätt som säger att goda avsikten, en ren niyyah, i allting vi gör, är central. Men grejen är att de flesta av dessa människor bär på ett inre som är så pass långt från renheten och godheten (vilket vi människor kan observera, ironiskt nog, just genom att se på brister i deras yttre och i deras yttre handlingar), att man bara får dålig eftersmak i själen av deras filosoferingar.

Sedan så går dessa människor omkring med huvudet högt upp och ger högljuda fatawa om att musik är tillåtet, t.ex; eller att det är tillåtet att skaka hand med icke-mahram… astaghfirullah… De varnar mot dig, de skriker mot dig och mot alla muslimer som - enligt dem - “bara betonar det yttre” (som om dessa skulle vara hycklare som bär sjukdomar i hjärtat, astaghfirullah, och som saknar en ren niyyah), medan de själva - genom att inte utåt prakticera en del av Sändebudets sunnah och sedan oförskämt rättfärdigar det de gör - bevisar att det är de själva som bär på hjärtats sjukdom(ar) i bröstet.

Du har alltså iakttagit & erfarit samma sak som jag - när man delar med sig av sin kunskap som är från rena källor, så blir man inte sällan stämplad som rigid, subhanAllah, eller som en besserwisser - när i själva verket det bara är sann värme som tvingar oss att dela det vi fått veta med våra syskon, ja - med alla människor. Det är för att man önskar dem det bästa och för att man genuint ömmar för dem, som man framför det goda budskapet och betonar vikten av en balanserad syn på religionen. Prisa Allah, för det är där vår plikt tar slut, att framföra det goda budskapet - sedan är det upp till var och en individ att ta personligt ansvar och ta emot budskapet eller inte. Att folk blir arga eller irriterade för att man säger att deras förnekelse av sunnan är just det - förnekelsen av sunnan - visar på inget annat, än på andlig sjukdom som de själva bär på.

… och finns det bättre sätt att rena sitt hjärta än genom Koranen och sunnan i praktiken?

Bismillah.

Abu Hurayrah rapporterade i sahih hadith som har nedtecknats av Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi och Nasai att Rasulullah Muhammad sade att det finns tre sorters människor som Allah varken kommer att tala till eller rena dem på Domedagen.

Sammanfattat kan man säga att det är den hänsynslöse som inte berörs av människors lidande och snålar med det som han kan hjällpa dem med för att han räds att hans egendom i dunya skulle minska om han hjälpte dem, hycklaren vars löfte till lojalitet är endast för hans egna dunyas skull, samt den som svär falskt för vinningen i dunya.

Med andra ord, alla de tre är de vars slutliga mål är denna dunya, må Allah bevara oss från hyckleri, amiin!

För att få en sann bild om dig själv, lyssna på din duaa, lyssna på vad det är du bedjar Allah om.

Min mor berättade om en dokumentär hon nyligen hade sett. Berättelsen framkallade momentana associationer och bilder som jag önskar dela med dig, kära läsaren.

Dokumentären handlade om en man som hade gått vilse i Amazonen. Han vandrade genom djugeln i nästan en månad innan de hittade honom. Men det var inte första gången de hade letat efter honom, nej… någon gång under tiden han vandrade - ensam, skrämd, förvirrad, förlorad, utmattad av hunger och törst - kunde han höra helikopter som flög ovan trädens toppar. Han visste, att de letade efter honom.

SubhanAllah, jag kan inte ta an mig uppgiften att försöka överföra den förlorades hopp när han hörde helikoptern.

Det som fastnade som starkast i mitt medvetande från min mammas återberättelse var orden den här mannen tänkte desperat medan han lyssnade på helikoptern som flög ovan honom: “Jag vet att min vän är där bredvid piloten - om de bara vill titta på mig!”

SubhanAllah, hör du desperationen, hör du hoppet i den meningen?

Men de såg inte honom, helikoptern flög iväg utan att ha hittat honom.

Frukta Allah och be Honom att inte vara en av dem mot vilka Han inte ens tittar på Domedagen, en av dem till vilka Han inte ens talar och renar dem från synden. För att få en sann bild om dig själv, lyssna på din duaa, lyssna på vad det är du bedjar Allah om.

Frukta Allah, och bär hoppet i minnet - Den Barmhärtige tar emot sann ånger.

Försök föreställa dig skräcken som den utmattade, arma, hungriga, förlorade, skräckslagna, ensamma människan känner när den enda hjälpen som kan dra henne ur den mardrömmen som hon lever just då, inte ens tittar åt hennes håll… och föreställ dig den förtvivlan över förtvivlan… när hoppet är fölorat och domen är kommen - det enda som väntar är lidande och skräck… hur kan hjärtat låta bli att stanna av fruktan vid den tanken?

Låt mig återgå till min mammas berättelse. Hennes poäng med att berätta denna historia var en lärdom i sig: “Laa hawla wa laa quwwata illa billah… Efter att de äntligen hade hittat honom (den gången de letade efter honom i en liten kanot och hittade honom halvmedvetslös vid flodens bank), sade han i dokumentären, upprymd med tacksamheten: Jag visste att min vän skulle fortsätta leta efter mig. Det är bara honom jag har att tacka för att de hade hittat mig!”

Laa hawla wa laa quwwata illa billah…

Så, subhanAllah… vad kan man säga…? Det finns människor som inte ens efter en sådan extrem erfarenhet får insikt… Må Allah öka gudsfruktan & tron, och ta själen när den är som närmast Honom, amiin.

De som döljer något av Guds uppenbarelser och säljer det för en ynklig slant fyller bara sin buk med eld. Gud skall inte tala till dem på Uppståndelsens dag och inte rena dem från synd. Ett plågsamt straff väntar dem.
(tolkningen av Koranen, II:174)

Bismillah.

Ibn Rajab skrev i Djami’ al-’ulum wa’l-hikam:

Man sade till Malik bin Migwal som brukade sitta själv hemma:
‘Känner du dig inte ensam?’
Han svarade:
‘Finns det någon som kan känna sig ensam när han är med Allah?’

Ibn Rajab skrev i Djami’ al-’ulum wa’l-hikam: “Att tillbe och dyrka Allâh som om du ser Honom leder hjärtat till respekt och gudsfruktan; hjärtat darrar och omskakas.” (al-Djami’; str. 47)

Hjärtat lever. Och med ett levande hjärta är människan aldrig ensam, för hjärtat är fyllt med åminnelse av Allah, med kärleken och fruktan inför Honom, med längtan efter mötet med Honom, Hans Jannah - och Hans Ansikte, Den Vackre.

Bismillah.

‘A’isha rapporterade:
Sändebudet sade till mig: “Gå och hämta bönemattan från moskén.” Jag svarade: “Jag har menstruation.” och han anmärkte: “Dina händer menstruerar inte.”
(Sahih Muslim, “Boken om menstruation” - “Kitab Al-HaiD”, 3/587)

Bara för att kvinnan har menstruation, innebär inte att hon är oren i den meningen att maten hon lagar är oren, eller det hon berör vid, är orent. Sändebudets älskade hustru Aisha brukade kamma honom medan han var i itikaaf, och hon hade menstruation:

‘A’isha , hustru till Sändebudet rapporterade: “Allahs Sändebud lade ned huvudet mot mig, medan han var i moskén, och jag tvättade hans hår medan jag hade menstruation.”
(Sahih Muslim, “Boken om menstruation” - “Kitab Al-HaiD”, 3/584)

‘Urwa rapporterade från ‘A’isha : “Allahs Sändebud lutade huvudet mot mig (från moskén) medan jag var i mitt hus och jag kammade honom, medan jag hade menstruation.”
(Sahih Muslim, “Boken om menstruation” - “Kitab Al-HaiD”, 3/585)