Bismillah.

Språklig betydelse av as-sabr är att förhindra: att hindra sin nafs* från att känna missnöje och oro, att hindra sin tunga från att klaga på sitt öde (därmed har man inte förstått imans grunder och ens tro är inte sund) och att hindra hela kroppen från att begå synder (ögonen från att titta på det som befläckar hjärtat, öronen från att lyssna på det som får hjärtat att insjukna, händerna från att beröra det som hjärtat kommer att ruttna lite av, fötterna från att leda människan dit en fläck väntar att sätta sig på hjärtat, tungan från att baktala eller ljuga, hjärtat från att känna skadeglädje eller vilja ont till en annan skapelse…).

Tålamod visar man i islam vid första slaget, vid första chocken när man först blir ‘drabbad’ (läs: prövad) av en olycka eller sorg; men det är inte allt: man visar tålamod i islam även vid upprepade prövningar av samma slag, från många håll. Det är kontinuiteten som är nyckeln.

Men sabr - tålamod i islam - betyder inte att tungan inte får klaga överhuvudtaget - utan en troende som vill uppnå den vackra egenskapen av att vara tålmodig bör veta följande:

- I svårigheter och prövningar, när människor som saknar tro, tålamod och kunskap gråter, skriker, jämrar sig och söker lättnaden och räddningen genom att klaga till människor, genom att berätta och klaga hos människor omkring sig om prövningen de genomgår - då vänder sig troende muslim som har sabr till Allah i sin duaa, i sin sujud, i sin ruku’… han klagar aldrig över den orättvisa som hade ‘drabbat’ honom, för det är inte så han känner, det finns inte ens på kartan att klaga på Allah Den Barmhärtige.

- En del av sabr i islam är att man besvarar ondska med godhet, i de fall när man är objekt för stöld av sin rättighet. Det är berömvärt att svälja sin ilska om man känner den, att bortse från sin stulna rättighet och istället vilja hjälpa sin Zalim till det bättre genom att på ett vackert, ödmjukt sätt förklara hur ont hans Zulm (orättvisa) gör människor i detta liv, vilket motsvarar smärtan som han själv kommer att återse på Domedagen. Det är också en del av tålamod, när det är utfört av barmhärtighet för sin Zalim och för att hjälpa honom, inte för att sänka honom och upphöja sig själv som ett offer i människors ögon.

I alla Sina profeter (frid vare med dem) har Allah gett oss ett underbart exempel av tålamod (sabr): tänk på deras prövningar och grad av tålamod som de måste ha utvecklat! Tänk på Allahs profeter Yaqub och Yusuf och Job alayhisaalam, tänk på Allahs Sändebud Muusaa och Isaa alayhissalam, och minns Sändebudet Muhammads prövningar - och tålamod de utövade i svåra stunder…

Troende vänder sig till Allah i alla stunder, i stunder av glädje och i stunder av sorg, i gott och i ont - han talar tyst med sin Herre och söker hjälp och stöd endast från Honom, han vänder sig med hopp och ödmjukhet till Allah, Som hör allt, vet allt, ser allt och styr över allt… och Han Är Ar-Rahman, Ar-Rahim.

Varje profet, frid vare med dem alla, fram till Rasulullah Muhammad , var sänd till ett folk som hade gått djupt in i en viss synd. Därför var var och en av Allahs profeter, alayhissalaam, ett underbart exempel av en viss god egenskap. Alla profeter hade goda egenskaper, men utmärkte sig som den bäste i just ett visst gott karaktärsdrag; fram till Sändebudet Muhammad, sändebudens sigill, i vilken alla de bästa av de ädlaste egenskaperna var samlade och finslipade till dess absoluta mänskliga perfektion. Profeten som är exempel av mänsklig perfektion i sabr är profeten Ayoub, frid vare med honom.

Profeten Job (alayhissalaam) är ett utomordentligt vackert exempel på tålamod - och läs hur och varför Allah lovordade honom i Koranen:
“Vi såg hans uthållighet och tålamod, en sann Guds tjänare! Han vände alltid tillbaka till Oss med ångerfullt sinne.”
(tolkningen av Koranen, XXXVIII:44)

Här är en viktig insikt - hur berömmer världarnas Herre Sin profet som Han hade sänt att vara bästa exempel på tålamod, fram till profeten Muhammad ? Jo, Allah berömmer Ayoubs a.s. uthållighet och tålamod och sätter dem i samband med hans uppriktighet - för att fortsätta i samma ayat med att säga att Ayoub a.s. alltid vände åter till sin Herre i sann ånger… det är så mycket denna vers säger… så mycket den rymmer…

Ingen av profeterna, frid vare med dem, klagade på Allah eller klandrade Honom för de prövningar som de hade fått utstå, utan de litade på Sin Herre och visste att det finns en mening med alla prövningar - och de förblev tålmodiga. De ville bara behaga Allah Den Upphöjde, Den Vackre, Ljuset.

De brukade vända blicken inåt och söka fel inom sig själva, innan de anklagade andra; och aldrig klagade på sitt öde, aldrig var de missnöjde med sin Herre - nej. De behöll den bästa åsikten om Den Barmhärtige och Den Kärleksfulle Allah och fortsatte tålmodigt att utföra ibadah till Ljuset med allt de gjorde: deras tålamod omfattade deras dyrkan (ritualer, bönen, duaa, salaat, åminnelse…), deras beslutsamhet i att hålla sig på säkert avstånd från det som Allah avskyr och förbjuder, och deras sätt att vara mot Allahs skapelse, alltså deras akhlak - beslutsamhet att inte besvara ondska med större elller lika stor ondska, utan att svara med det som är vackert. De var Allahs utvalda profeter och Sändebud, frid vare med dem alla, och vanliga syndare med svagare tro och sämre akhlak kunde inte besmutsa deras hjärtan till att begå det som Allah avskyr i en stund av hets. Nej. De var av Den Gode Herren utvalda människor, Hans profeter till människor… Därför förblev de Allahs goda tjänare som inte låter giftet i andras onda handlingar förgifta deras förhällande med Allah, försvaga deras iman. Det är så man visar tålamod och underkastelse i islam: genom att förbli uthållig i ibadah, i dyrkan av Allah Den Nåderike i sina böner och i sitt beteende.

Det kan vara svårt test, livet… Det är upp var och en av oss, min kära syster, att ge vårt yttersta att inte låta prövningarnas ondska tränga sig in i vårt härta och få oss att handla otåligt, att handla elakt, att handla hatiskt, att förorsaka en annan Allahs skapelse smärta som Allah avskyr, eller att vara Zalim, att ta skapelsens rättighet som Allah hade gett honom…

Om eller när en troende faller in i den fällan, är det bara till dennes nackdel: mötet med Allah är säkert, och att återse något ont som man då har förorsakat en annan skapelse i detta liv, för att få utlopp för den lidna orättvisan och för att tålamod har tagit slut, det kommer att svida så mycket… så mycket…

För Den Dagen kommer vi inte längre bry oss om “min rättighet” - nej… Den Dagen kommer vi bara bry oss om “Allahs skapelsens” rättighet som vi tagit ifrån dem medan vi levde, och det kommer att svida så, om du bara visste… det sägs att det finns människor som kan känna av andras känslor redan i detta liv, och jag tror att de har bara en pytteliten aning av smärtor som andra människor går igenom, jämfört med hur var och en av oss kommer att kunna känna den smärta som vi har förorsakat andra när vi står och väntar på Domen… Vi skall då ångra med blödande hjärtan varje uns av orättvisa som vi orsakat en annan skapelse, eller den värsta av alla orättvisor, om vi agerat som Zalim mot världarnas Herre eller en av Hans profeter, frid vare med dem… Då kommer den som klagade på sitt öde att ångra så smärtsamt att han klagade på Herrens Beslut och om sitt öde.

Därför, om vi faller i den fällan - de flesta syndare gör det någon gång i livet - är vägen tillbaka till tålamod, till att vara nöjd med sin Herres Beslut och till medvetandet om att Han inte är orättvis (utan skall belöna tålamod och rättfärdighet på vackraste sättet), ja vägen tillbaka är i sann, uppriktig ånger till Honom Som tar emot ånger, Honom Som skapat ditt hjärta och Är Den Enda Som kan vägleda det och läka det. Har du fallit i den fällan att klaga till människor om Den Barmhärtiges Beslut om ditt öde…? Be då Allah att mjukna hjärtat ditt, att belysa det, att förlåta dig, att titta på Dig med Sin Rahmah… och öppna ditt hjärta.

*nafs - jaget, men översätts ibland med ’själen’
Ytterliggare en kort artikel om tålamod i islam publiceras imorgon insha’Allah. Där kommer du kunna läsa om hur våra lärda har delat upp sabr - något som lyser redan fram om du läser detta inlägg…

Bismillah.

En fin människa har gått bort. Lättnaden för honom, insha’Allah, döden är. Men förlust för denna värld hans bortgång med all säkerhet är.
Låt mig berätta lite om denne gamle man.

Han blev över 80 år. Född i en mycket ansedd familj i slutet av 1920-talets Balkan, av en from muslimsk far och en ortodoxkristen mor. När han var bara 17 år, dog hans far, strax efter att andra världskriget var slut och Titos kommunister tog över det nya landet Jugoslavien.

Omar - som den här vackra själ som min berättelse handlar om hette - fick som blott sjuttonåring i den stränga nya staten där religion var förbjuden tabu och religiösa människor (läs: muslimer) bara försvann under en natt till den ökända Bara Ön för att bli torterade och utnyttjade som slavar till meningslöst arbete - den unge Omar (må Allah förbarma Sig över hans barmhärtiga mänskliga troende själ) fick kämpa för sin döda faders rätt att bli begravd enligt islam. Han stod upp med beslutsamhet och sade ifrån sin mors vilja att begrava hennes make på den partisanska gravplatsen, där ateisterna begravdes.

Det är svårt för oss som inte upplevt det paranoida Big Brother samhället som kommunisternas Jugoslavia, speciellt direkt efter andra världskrigets slut, att förstå hur heroisk Omars röst var, hur hans integritet som en ung muslim stärktes när han stod upp mot hela samhället, och hur svårt det måste ha känts att gå emot sin älskade mor. Föreställ dig: alldeles ensam, en ung muslimsk kille som precis förlorat sin älskade far och var syster precis hade gått bort, i en spionliknande islamofobisk omgivning, säger: “Nej! Min far var muslim och han skall begravas som muslim!”

Nej, jag tror inte att vi som inte levt i ett sådant spionsamhälle någonsin kan förstå hur farligt det var att ens ha sin egen åsikt, för att inte tala om att säga ifrån om det rätta.

Men jag tror att det var första gången hans integritet stärktes, när han själv fick fatta ett beslut direkt från hjärtat, från ryggraden, från själens djup, från sitt djupaste inre. Det var första gången, känner jag, som Omars hjärta tvättades med ikhlas.

Åren gick, Omar avslutade sina studier till arkitekt i Belgrad, där hans mors familj bodde och där han träffade sin blivande hustru Cuca. Cuca var en av tre döttrar till en gammalrik Belgrad-familj, hon var också ortodox kristen som Omars mor Branka. Cuca och Omar träffades under studier - båda studerade arkitektur - och gifte sig snart efter examen. Nu var de makar, kollegor och vänner och bodde i Jugoslaviens huvudstad. Båda de kunde ha fått arbete i storstaden, men Omar ville komma tillbaka till sin hemstad på gränsen mellan Bosnien och Kroatien, där hans mamma levde ensam, och inte yngre med åren. Så, Omar och hans fru flyttade dit, och de fick snart arbete. Det fanns inte så många högutbildade på den tiden i den gamla Jugoslavien.

Åren gick, Omars familj utökades med en dotter och sedan med en son.

Åren gick, och deras familjelycka var nästan oberörd. Hans hustru var en god hustru som med all uppriktighet respekterade Omars tro och hela hans familj och bakgrund. Det var bara Omars mor som med åren hade blivit lite konstig och ibland var orättvis mot Omars hustru - men de levde var på sitt håll: Omars mor i Omars barndomshem, en villa med den enorma tillhörande trädgården och grinden, vid floden Unas bank, i gamlestaden; Omar och hans familj en tiominuterspromenad därifrån, i en lägenhet.

Åren gick, Omars mor blev allt sämre och till slut blev hon mentalt helt borta; alla hennes minnen försvann - hon hade blivit senil. Den gamla lyxvilla hon bodde i låg i finaste stadsdelen. Ja, du gissar rätt… Folk som inte förstod eller som inte ville förstå islams princip om att lämna det som inte angår en, var ständigt på Omar: “Du bör sälja villan, det är synd att låta en gamling som är mentalt helt borta och inte ens vet var hon befinner sig, att ockupera villan. Du kan låta henne bo i ett ålderdomshem, och där skall hon få all vård hon behöver - dessutom kan du och familjen besöka henne när än ni vill.”

Men Omar vägrade. Detta var andra gången (som jag känner till) som han visade sin integritet och uppriktigheten i sin tillgivenhet till islam, till gåvan som Allah skapar oss med, vårt medfödda behov att dyrka endast Allah, Ljuset, att underkasta oss endast Hans perfekta lagar som är för hela skapelsens bästa.

Vad gjorde han?

Han var en medelåldersman, arkitekt med ett heltidsarbete och med extra projekt vid sidan om det, med en hustru och två barn - man kan tänka sig att hans tid var fullbokad.

Men nej.

Omar gick varje morgon före arbetet till sin gamla mor som inte ens kände igen honom. Han lagade mat för henne (ibland lagade hans fru maten hemma, som han då hämtade med sig till modern), tävttade henne, bytte hennes kläder, matade henne och stoppade om henne i sängen. Sedan gick han och jobbade. Efter jobbet - hem till familjen först för att äta eftermiddagsmaten med dem och hjälpa hustrun om det behövdes. När kvällen föll, brukade han gå till sin mor igen, och upprepa hela proceduren.

Jag brukar säga att människans kvalitet kan man känna igen efter detaljer; sällan är det som människor öppet visar sina onda drag i stora handlingar. Tvärtom är det oftast människor visar sin inre godhet i små detaljer, för de tänker inte på dem, att föreställa sig i detaljerna. Vad jag menar, skall jag exemplifiera här med två detaljer, insha’Allah:

På kvällen, när Omar var färdig med att mata, tvätta och natta sin mor, brukade han lämna henne med dörren halvöppen och med orden: “Min käraste, nu går jag och lägger mig i det andra sovrummet. Vi ses imorgon bittii.”

SubhanAllah, jag svär vid Allah att jag grät när min mamma berättade det för första gången (Omer är hennes kusin och deras föräldrar stod mycket nära varandra)… och varje gång jag tänker på det känner jag hur hjärtat darrar, hur det svider i halsen och hur tårarna vill ut. Han ville inte låta sin gamla mor tro att hon skulle bli lämnad ensam… dessa detaljer, den omtänksamheten mot en senil människa som inte ens var medveten om sin omgivning på någon plan, det är vad berör mig så djupt, för det visar på den sanna, ursprungliga godheten i en människa, det visar på skapelsens närhet till Allah och till sin ursprungliga natur, fiTrah, fallenhet att underkasta sig Den Barmhärtige Allah.

Hans mamma brukade säga till honom: “Vem är du, goda tjejen? Du är så god mot mig…” Omar var i 50-årsåldern och hade skägg… Så min kära medmänniska, här är den andra detaljen jag vill dela med dig och berätta för eftervärlden om ett underbart exempel av mänsklig barnmhärtighet tack vare människans islam: Omar själv hade absolut ingenting tillbaka från sin mor, ingen tacksamhet, ingen dua, ingen uppskattning, för hon helt enkelt visste inte vem det var som var så mild och god mot henne… Omar bara gav av sig själv, osjälviskt, med hela sitt hjärta, för att Omar gjorde allt det för Allahs skull, för att han hade behållit sitt inre band med sin medfödda godhet, med fiTrah - fallenhet och behov för islam.

I nästan en dekad fortsatte Omar outtröttligen att vörda sin gamla mor, under vars fötter Jannah väntade på honom, insha’Allah. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år… närmade sig han sin plats i Jannah, insha’Allah… insha’Allah… Aldrig hörde någon honom klaga på att han var trött, eller att han inte fick något tillbaka, nej.

Det finns ytterliggare två tillfällen där han visade sin integritet, själens renhet, omedveten om att han gjorde det - för att det var naturligt för honom, för att hans uppriktighet i föhållande till Allah var obefläckad. Dessa tillfällen är bundna till det senaste folkmord i Bosnien och berättas inte här. De avspeglar denne milda, förfinade själens godhet, osjälviskhet och barmhärtighet mot hela Allahs skapelse (inte bara till sina närmaste och käraste).

Må Allah förlåta Omar för hans brister och fel, göra hans grav till en grönskande villoplats och låta honom träda in i Jannah utan att bli frågad för sina handlingar. Amin.

Bismillah.

Bloggarens inledande ord: I januari fick jag ett mail med inbjudan till en konferens om globalisering och islamofobi. En syster vidarebefodrade mailet (inbjudan, se nedan) som hon själv hade fått från organisatörerna. Läs nedan och var med om du kan för att få nya insikter:

INBJUDAN

Välkommen till en halvdagskonferens om Globalisering och islamofobi

Tid: Tisdag 9 februari kl 13.15-17.00
Plats: Sal L100, Lennart Torstenssonsgatan 8, Göteborgs universitet

Som ett led i arbetet mot rasism och intolerans anordnar Immigrant-institutet en halvdagskonferens på temat Globalisering och islamofobi i samarbete med Kollegium SSKKII vid Göteborgs universitet med stöd från Ungdomsstyrelsen.

Medverkande:
Jan Hjärpe, religionshistoriker och professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet
Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet

Moderator:
Curt Carlsson

Preliminärt program:
13:15 Inledning
13.20– 15.00 Jan Hjärpe och Mattias Gardell föreläser om globalisering och islamofobi, följt av frågestund
15.00 Fika
15.30 Hur är det att vara ung muslim i Sverige idag? Några ungdomar berättar om sina erfarenheter.
15.50 Öppen diskussion
16.45-17.00 Avslutning

Deltagandet är kostnadsfritt. Fika serveras till självkostnadspris. Eftersom deltagarantalet är begränsat ber vi dig anmäla dig till Randi Myhre:
E-post: randi.myhre@immi.se
Mobil 0739-35 50 05

Sprid gärna inbjudan vidare i ditt nätverk.

Varmt välkommen!

Med vänliga hälsningar,

Randi Myhre
Samordnare

Immigrant-institutet
Mobil 0739-35 50 05
E-post: randi.myhre@immi.se

Bismillah.

Kommunikation i sig är sannerligen intressant… Dubbelriktad. Alltid dubbelriktad, även om det bara är en sida som uttrycker sina tankar under kommunikationen.

För, precis som med teknisk kommunikation, så finns i mänsklig kommunikation en sändare, sedan medium genom vilket tankarna överförs, samt en mottagare.

Var skiljer vi oss åt från kalla maskiner? Jo, människan har sin värme och sin kyla, sin själ och sitt ego, samt sin personlighet. Ens personlighet färgar allt som man tar emot – därför beror kvaliteten av mellanmänsklig kommunikation lika mycket av mottagaren som av sändaren. En av parametrarna som påverkar hur människan skall ta emot och tolka det hon får läsa eller höra, är hennes åsikt om kommunikationskällan.

Vår syster, Lejla heter hon i denna berättelse, gav mig ett talande exempel från sitt liv, ett exempel som beskriver just det som jag vill beskriva: den allra första gången som hon träffade syster Tricia, blev Lejla stolt för en ny systers framgång. Se där – i sin oskyldiga uppriktighet, berömde Lejla sin nya syster med glädje och värme, med en min och tonläge - trodde hon – som bekräftade uppriktigheten i hennes beröm.

Men syster Tricia hörde inte Lejlas uppriktighet, Lejlas glädje, Lejlas uppmuntran och beröm.

Syster Tricia ville inte förstå Lejlas komplimanger som sanna. Svaret var bittert, skadeglatt… Det var som om hon förstod komplimangen som ett angrepp eller hån och ger nu titt för tatt, subhanAllah… Lejla var milt sagt chockad… varifrån detta…?! frågade sig hon tyst, hon hade ännu inte vant sig vid systrar (eller människor överhuvudtaget) som vid första och varje mötet biter istället för att prata, människor som besvarar oskyldig vänlighet med gift. Men Lejla kunde inte säga något - hon skämdes att konfrontera Tricia. Hon reagerade inte och lät det vara.

Men Tricias svar och tonläge hade djupt sårat Lejlas hjärta, hennes oskyldighet. Det var som om Tricia trodde att Lejla hade velat förnedra henne… Lejla kunde inte riktigt klura ut vad det hela rör sig om… men det gjorde ont i hjärtat att en syster kunde tro att hon hade varit falsk – något hon hellre skulle dö än att besmutsa sig med. Jag litar på henne när hon säger det, jag har kännt henne tillräckligt länge.

- Kära läsaren, jag försöker återberätta på bästa sätt det som Lejla hade anförtrott till mig - och som ni förstår, så är hennes riktiga namn inte Lejla, och Tricia är inte riktigt Tricia… jag hoppas och ber att jag lyckas återge Lejlas tankar och känslor så som hon beskrev dem… och Allah vet bäst vad som är i våra hjärtan.

Det var inte själva hugget (svaret) som sved i Lejlas hjärta så skarpt - det var inte viktigt, Herren vet och hon själv vet vad som fanns i hennes hjärta, nej, nej, det var inte det… Det var total avsaknad på tillit i systerns sätt att ta emot den oskyldiga komplimangen som hon intetontanande erbjöd sin syster med ett öppet hjärta (till och med lite stolt över sin nya syster i islam)… det var systerns cynism, den önskan att förvandla den vackra gåvan från Lejlas till hennes hjärta till något fult… det var det som gjorde att Lejlas hjärta led så…

Det var Lejlas ord till mig, och hon lade till hur hon grät i det tysta några gånger på grund av att en syster som hon aldrig tidigare sett, hade valt att anta det värsta om hennes gåva (ord av vänlighet, med öppet och oskyldigt leende) och förvandla den till något ont… så svårt kändes det, berättade Lejla… men det här är inte slut på hennes berättelse.

Lejla fortsatte med sin berättelse. Sedan det första oväntade giftet, aktade sig Lejla att inte tala mycket med syster Tricia, för att inte ge henne anledning att gro misstankar; farliga misstankar.

Tricia passade på att hugga till fler gånger under det här första mötet. Men det lägsta hugget kändes att höra hur hon återberättade för Lejla vad en syster hade sagt… det var rent sagt en sårande, en riktigt elak kränkning. Där sitter jag och lyssnar på hennes lugna röst, och jag tänker för mig själv: Hur kunde en troende människa, en människa som har ett troende hjärta och samvete tänka sig ens att uttala ord av namimah…? “Hjärtat, kroppens befälhavare… hjärtat, tungans befälhavare…” svarar mitt inre.

“Blödande var det att höra namimah…”
“Jag förstår syster, de flesta av oss har erfarit det”.
“SubhanAllah, men detta är something else“, svarar hon…

Det var inte första och det var inte sista gången Lejla hörde namimah från en systers mun. Det som oroade Lejla var att Tricia inte hade lämnat något utrymme till henne att (som hon brukar göra i övriga liknande situationer) bara lämna en sådan diskussion innan hon hinner höra alla detaljer: för orden kom ur ingenstans, med högt (och subhanAllah, skadeglatt) skratt, och i några ord var det sagt: både namn på systern som hade pratat illa om Lejla, och innehållet i förtalet…

“Å, det svider så ännu idag…”
“Jag vet, min syster…”
Vad kan jag säga till henne…? Jag ser in i Lejlas ögon, hon är en av få systrar som är nära mig och vars ögon jag känner så väl. Jag ser en ny nyans i dem denna gång… och det gör mig ledsen, för den nyansen är en ny nyans av lidande som jag inte sett förut i hennes svarta ögon.

Jag känner systern hon berättar om, och har svårt att tro att den troende själen kan förmå sig till allt detta. Det konstiga är att det är bara de sötaste leenden som jag har sett i Tricia… vem skall jag lita på? Lejla, som jag känt i 5 år och gått tillsammans med igenom mycket – eller syster Tricia som jag bara träffat kort några gånger, som alltid är söt som honung?

Skall jag tro att Tricia har två ansikten…?

Jag tittar i svarta ögonen… lidande i ögonens djup känns så äkta…
Eller…?

Du vet, syster Lejla är en konstig skapelse, en rar skapelse – alltid, även när hon inte hade något att skylla på sig själv, var hon villig att agera som om hon är att skylla på, det brukade hon göra för försoningens skull, jag har vittnat det flera gånger.

Så hon skrev till sin nya syster Tricia och bad henne om ursäkt (?!) för att ha varit så tyst när de träffades, och att hon älskade henne för Allahs skull. Det var hennes sätt att räcka handen, att visa att hon är villig att se över Tricias giftiga påhopp från det blåa, glömma och börja på en ny kula.

Men systern svarade henne inte…

Lejla kunde bara inte fatta varför en ny syster är så elak, så huggande, så misstänksam… hon fortsatte att leta fel i sitt beteende…

Men efter att inte ha fått svar från systern, sökte hon inte längre någon kontakt med syster Tricia.

När de väl möttes, slöt sig Lejla in i sitt andliga skal och pratade bara det nödvändiga. Hon var sårad, och därför försiktig, men varken kall eller otrevlig, bara försiktig – för hon förstod inte anledningen till att ha blivit biten så grovt. Deras andra möte var något extra.

Nästa månad kom Tricias man på besök till Lejlas man… så klumpigt han lät med sin ursäkt som han stammade för sin frånvarande fru… Lejla tycker synd om honom och skäms, som om det är hon som har försatt honom i en sådan konstig situation, som om det är hennes fel att hon ens finns till. Min rara syster Lejla, jag ler medan jag skriver dessa rader. Det är därför som jag tycker om henne, denna oskyldighet som lyser då och då från hennes tankar och funderingar.

Lejla var nu djupt sårad och kände sig kränkt, men sökte efter ursäkt för sin systers uppförande, för hon kunde inte förstå det.

Det var inte första gången hon vittnade att även troende människor kan besvara klar, glad, oskyldig vänlighet med ironi, förnedring och misstänksamhet. Hur synd tyckte Lejla om människor som inte kan lita på att andra troende önskar dem bäst inifrån djupet av sitt väsen…

Till vem skulle hon klaga…? Hon var fortfarande olycklig för sin systers skull också, för hon visste att systern skadar sig själv genom att orättvist anta det värsta om hennes vänlighet. Men hon klagade inte till någon, hon berättade inte för en enda själ, och hon fortsatte att uppträda vänligt. Men hennes hjärta var sårat och kränkt.

- Nu vill jag säga något, som är min egen upptäckt: det finns människor som, efter att ha blivit kränkta, attackerade, orättvist anklagade eller påhoppade, går själva direkt i kontraattack, i mothugg. Det är deras instinktiva första svar på en sådan situation. Sedan finns människor som är som vår Lejla - de, när de bemöts av det fula i mänsklig natur, har starkt behov att dra sig tillbaka och licka sina sår i ensamheten och i det tysta, de gråter mycket i det tysta och känner sorg över sin zalim. De lider både för orättvisan som deras zalim begår mot sig själv, och för orättvisam som de själva lider. Dessa människor anförtror aldrig sina sorger till andra människor under den första attacken… aldrig, aldrig när det svider berättar de om sina sorger för andra. De väntar i det tysta, gör duaa och hoppas på att deras tystnad skall visa för angriparen att de menar väl och inte vill något ont - de väntar tålmodigt på att deras zalim skall själv inse att de menar bäst och att det inte finns något att bråka om. De gör de, för att de är oförbättreliga optimister när det kommer till människor i allmänhet - de tror att alla människor har det bästa inom sig som bara väntar på att återupptäckas av andras godhet och tålamod. Människor som Lejla gör det, för att det är deras inre behov att känna så.

- Men jag har insett att det finns också två typer av människor: de som reagerar på godhet, överseende och vänlighet med ännu större godhet och vänlighet, och de som besvarar överseende med arrogans… Det är ett ämne i sig, och jag vidareutvecklar inte det här och nu. Men bär det i tanken: inte bara finns olika människotyper med tanke på hur vi reagerar när vi blir förorättade; utan vi skiljs åt även med tanke på hur vi reagerar på andras överseende med våra fel: om det får oss att skämmas och motiverar oss att bli bättre i framtiden, eller om vi bara ser en lättlurad dumskalle som vi kan fortsätta att misshandla.

Lejlas berättelse fortsatte, och den här gången måste jag erkänna att även jag kände mig illa berörd av fortsättningen. SubhanAllah… hur långt… kan en människas misstankar gå…
“Vi är sannerligen varandras spegelbild”, är min tanke efter att ha hört Lejlas tårögda fortsättningen av berättelsen om hennes erfarenhet med syster Tricia. Hon var tårögd, ja… men inga tårar rann nedför hennes kinder… och det är vad som sved i mitt hjärta som mest, också… att hon inte längre grät, min vackra syster Lejla. Jag vet inte hur jag kan beskriva varför det kändes så hårt… men om du förstår vad jag skriver om, då förstår du – annars är det inte meningen att ens försöka förklara det.

Så, andra gången de träffades - berättade Lejla - ville Lejla göra ett försök till och visa att hon inte tar illa upp, att hon har glömt allt det onda i Tricias bemötande av henne, och hon sade därför några vänliga ord till Tricia – dock var det inget påhittat, utan något som hon verkligen tyckte och kände. Vilken annan syster som helst hade blivit mycket glad och varm om hjärtat om hon hade fått höra det.

Men med Tricia misslyckade detta försök till försoning katastrofalt.

Inte bara att Tricia vägrade förstå orden i deras klarhet som en utsträckt hand och beröm; denna gång var svaret nervöst och irriterat, med intonation som säger att hon knappt tål att höra Lejlas röst och knappt kan bärga sig från att höja rösten på riktigt…

SubhanAllah – Lejla var mållös. Vad var det Tricias svar antyder…?! Söker skydd hos Allah, nästan förlamad av fasan.
“Å vad det gör ont i hjärtat, å vad det gör ont!”
“Jag vet syster, jag känner av din smärta medan du sitter där…”
Vad är det Tricia hör i hennes försök att vara försonande, vänlig, hänsynsfull …?!

Var gick det snett i kommunikationen? Inte var det Lejlas ord - de var klara och tydliga, inte hennes intonation heller - den var allvarlig och medkännande. Inte henns uppriktighet - eller…?

Eller…?!

“Det måste varit där det gick snett”, tänker Lejla högt till mig.
Patricia måste ha tolkat hennes avsikt som ond, för hon var ihärdig i att anta det värsta om henne, förstod äntligen Lejla med ett blödande hjärta, förkrossad, förnedrad av sin systers låga tankar om hennes avsikter…
“Det gör så ont, ya Allah, det svider så!”
“Jag vet syster, jag känner av din smärta medan du sitter där…” upprepar jag, rådlös…

Detta slag kände Lejla var den slutliga kränkningen efter vilken inga fler broar fanns mellan hennes förorättade hjärta och syster Tricias misstänksamma högmod.

Med det här andra mötet, slutade Lejlas hjärta hoppas på att Tricia någonsin kommer att kunna visa minsta viljan att begripa Lejlas godhet och uppriktighet, samt total avsaknad av illvilja i Lejlas ord. Det var då som Lejla definitivt kände hur en syster i islam, som hon hade velat älska för Allahs skull, äntligen brutit hennes hjärta med sin ogrundade misstänksamhet och grovhet, hur systern äntligen och definitivt har förnedrat henne genom sin ihärdigt låga åsikt om henne, och hur hon äntligen har knuffat Lejla ifrån sig.

- Detta berättelse omfattar bara några få incidenter, de ur Lejlas historia som fastnade i mitt hjärta som starkast. Men hennes berättelse hade fler liknande incidenter: hon hade inte lätt gett upp hoppet, efter bara två-tre korta giftiga hugg. Det var mer, men just dessa har fått blod i mina vener att frysa till, känns det som.

… och det som gjorde som mest ont i Lejlas hjärta när hon berättade det hela för mig, var inte längre smärtan för sin systers skull, var inte heller smärtan som Tricias giftiga ord orsakade i hennes hjärta, var inte ens Tricias oförklarliga hat, förakt eller låga åsikt om henne & misstankar mot henne - nej, det som sved som mest medan hon berättade detta för mig, det som framkallade tårar till hennes ögon men som hindrade dem från att rinna nedför hennes kinder som så många gånger förut, var avsaknad av den hemska smärta pga orättvis behandling i hennes, Lejlas hjärta…

Det tyckte hon var hemskt: att hennes hjärta inte längre kände den hemska smärtan som ett förorättat hjärta känner när hennes syster kränker henne om och om igen… det är vad som tyngde Lejla när hon berättade denna historia för mig, en sen vinterdag som vi avslutade med gemensam salaat.

- Hjärtat är konstigt.
- Konstigt.
- Hur mycket än det svider av giftiga påhopp och orättvisor, är det värsta ändå som kan hända med det, att giftet och sår från orättvisor och kränkningar går in så djupt in i hjärtat att det inte längre kan känna samma djupa smärta, utan vänjer sig vid den och reagerar inte längre lika häftigt, med lika stor smärta på nya gifter och förnedringar.
- Det som hjärtat förlorar när det händer, är fömågan - Allahs gåva att vända sig till Honom i duaa badad i hjärtats rättfärdiga tårar.

- Jag ber Allah att läka Lejlas och Tricias hjärta, och alla våra hjärtan som håller på att bli avtrubbade av dunyas prövningar när vi söker förståelse från människor, även om tröst söker vi endast från Herren. Amin.

Bismillah.

För att kunna förstå denna artikel, läs dess första del här.

Han gjorde ett fel, men förlåtelsen för den genom tawbah visade sig vara en hård prövning av hans tro.

Detta är en berättelse med många, många lärdomar. Denna, andra artikel, är en berättelse om insikt, om uppriktighet, om tawbah och duaa, om rättvisa och barmhärtighet i islam. Det är en berättelse om tacksamhet, en berättelse om hur troende skyndar sig att glädja sin bror med goda nyheter, en berättelse om wala wal bara, en berättelse om tålamod, prövning och Allahs Rahma mot de sanna, uppriktiga troende. Den här berättelsen kommer att beröra dig mer än vad du anar, den kommer du bära med dig länge, insha’Allah.

Profeten förbjöd alla muslimer att tala med Ka’b och de andra två.

Ka’b berättade att de andra två männen stannade i sitt hem, grät och gjorde duaa, medan han själv, som var ung och stark, fortsatte att gå till masjid och be med alla andra muslimer. Han fortsatte att gå till marknaden men ingen talade med honom, det var som om han inte existerade. Försök att föreställa dig, min goda syster… vilka plågor som bredde ut sig genom Ka’bs bröstkorg… jag tror att det är obeskrivlig, den känslan, den tyngden som måste ha ätit honom varje vaken stund, och även när han sov… den självförakt som han måste ha känt… för han visste att det var bara hans eget fel: han var inte orättvist utfryst för att någon översittare ville utöva sin makt och arrogans på honom, nej - han visste, och den vetskapen måste varit det som var svårast att leva med, att bära, att andas in och ut, att inte kunna fly ifrån - han visste att han inte var något offer för mobbning, utan att prövningen som han levde dag in och dag ut var fullständigt och bara hans fel… som hade lyssnat på djävulens viskningar.

Vem tror du stod vid sidan om och smörjde sig in i skadeglädjen…?

SubhanAllah… Ka’b berättar att under den här perioden brukade han med förväntan hälsa Sändebudet , Nåd till alla världar, och hur han höll andan i förväntan att få tillbaka hälsningen från Profetens läppar, hur han tittade på Profetens läppar med spänning, för att kunna se om de rörde på sig det minsta, om de uttalade den islamiska hälsningen tillbaka… men Barmhärtighets Profetens läppar förblev förseglade varje gång…

Utfryst.
Ensam.

Jag anar att dina sympatier är med Ka’b, även om du inte vet om Allah hade förlåtit honom. Just, don’t. Bekämpa den känslan. Gör det innan du fortsätter att läsa historien om Ka’b bin Malik.

Han berättade senare hur han brukade ställa sig så nära Sändebudet Muhammad som möjligt när han bad, och hur - när han började be, brukade Sändebudet vända sig och titta på honom - men när han vände sig mot Den Älskade Profeten , vände Profeten ryggen till honom.

Kan du ens föreställa dig plågor som tär bröstkorgen som får uppleva detta?
Kan du, verkligen?

Han berättade hur han en dag klättrade på Abu Qutadahs vägg - Abu Qatadah var hans kusin och hans bästa vän - och hälsade honom med salam. Men Abu Qatadah svarade inte tillbaka.
Inte ens en “wa alaykumu salam”. Ingenting.

Ka’b frågade honom: “Vid Allah! Vet du inte att jag älskar Allah och Hans Sändebud ?”
“Allah vet bäst”, var Abu Qatadahs svar.

Ka’bs hjärta darrade, smärtan var för stor, den flög till hans ögon och tårarna började rinna medan han klättrade tillbaka från sin bästa väns vägg. Han gick hem, tillbaka till tystnaden, skammen, ensamheten.
Utfryst.
Ensam med sina våndor.

En annan dag när han gick genom marknaden hörde han när en försäljare från Sham frågade om honom. Folk pekade med handen mot Ka’b, så mannen från Sham kom fram till honom och räckte honom ett brev. Ka’b öppnade brevet - det var från kungen av Ghassanid, en kristen Arab stam. I brevet stod det att de hade fått veta att ‘hans vän hade övergett honom’ (hans vän, dvs. Sändebudet Muhammad ), men att ‘Allah ville inte att Ka’b skulle leva i förnedring och isolation’. De bjöd in honom att ansluta sig till dem, för de skulle trösta honom, de skulle inte kränka honom så som Profeten och muslimerna gjorde.

Ka’b berättade att i den stunden så tänkte han: “Detta är ett test från Allah!” och att han kastade bort brevet till elden, han kastade det med full kraft, som om det var giftigt, och tittade när det eldvågorna slukade det.

Dagarna gick. En månad gick… fyrtio dagar gick - och Ka’b var fortfarande utfryst… han började känna som om jorden sluts över honom.

Profeten skickade honom order att hålla sig borta från sin hustru…! Han frågade om han skulle skilja sig från henne, men fick svaret att han bara skulle isolera sig från henne och låta bli att röra henne.

De andra två männen som hade fått liknande order som Ka’b bad Profeten att låta deras fruar stanna kvar med dem för att hjälpa dem med att städa, laga mat och tvätta kläder, men Ka’b ville uppfylla Sändebudets order och sökte inte att bli beviljad en sådan lättnad, utan han bad sin hustru att lämna honom och bo hos sina föräldrar.

Dagarna gick… nu hade femtio dagar gått sedan de väntade på att domen skulle komma. Ka’b berättar hur han hörde nyhet som han hade hungrat efter under så lång tid:

“Jag hörde det medan jag bad fajr bönen på taket av mitt hus. Jag hörde en man som skrek från berget Sala’: Å, Ka’b ibn Malik, gläd dig!
Jag föll ned i sujud och jag visste att lättnaden hade kommit. Profeten hade tillkännagett min förlåtelse under salat-ul fajr. Bröderna kom till mig med de glada nyheterna, de skyndade sig så att de red på hästar, de ville inte komma en minut för sent. Men mannens röst med den glädjande nyheten från berget hade redan nått mig, den var snabbare än hästarna. Så när jag såg den mannen gav jag honom min klädesplagg som ett tack, och jag hade en enda klädesplagg. Jag skyndade mig till Profeten . Folket kom i grupperna för att välkomna mig, de glädde sig med mig. Jag gick rakt till masjid och fann Profeten och en grupp av följeslagarna där de satt. Talhah ibn Ubaydallah stod upp och skyndade sig mot mig. Han kramade om mig och gratulerade mig. Vid Allah, ingen annan av Muhajireen (muslimerna som hade utvandrat från Makkah till Madinah) kom fram till mig förutom han. Vid Allah, jag skall alltid vara tacksam till honom för det han gjorde. När jag hälsade Profeten såg jag hur hans ansikte lyste av glädje: ‘Gläd dig, för detta är det bästa dagen i ditt liv sedan din mor födde dig!’ sade han till mig. ‘Är det (förlåtelsen) från dig, ya Rasulullah?’ frågade jag. ‘Nej, utan den är från Allah!’ svarade han .”

Allah hade sänt uppenbarelsen, verser om de tre följeslagarna som utan gilitg ursäkt hade uteblivit från striden vid Tabuk:

- Gud har i Sin nåd inneslutit Profeten och dem som övergav ondskans rike och dem som gav utvandrarna husrum och hjälp - dem som följde honom i de mörka stunder, då några bland de troende nära nog hade svikit. Ja, Han inneslöt dem alla i Sin nåd; Han, den Barmhärtige, ömmade för dem.
- Och Han har visat de tre Sin nåd, de tre som inte gick med i fälttåget men som till sist, när jorden och dess vidder tycktes dem trång och de greps av djup beklämning, förstod att de inte kunde fly bort från Gud utan måste finna en väg tillbaka till Honom. Då inneslöt Han dem i Sin nåd, så att de i ånger kunde vända sig ifrån synden; Gud, den Barmhärtige, går den ångerfulle till mötes.
(tolkningen av Koranen, IX:117-118)

Ka’b sade till Sändebudet Muhammad : “Ya Rasulullah! Jag skulle vilja ge bort allt jag äger som ett bevis på min ånger och min tacksamhet till Allah!” Profeten Muhammad svarade: “Det är bättre att behåller din egendom.”

“Då skall jag behålla bara det som jag hade fått efter Khaybar-striden.” svarade Ka’b. “Sannerligen, Allah har räddat mig för min uppriktighet, så en del av min tawbah skall vara att alltid tala sanning så länge jag lever.”

Senare berättade Ka’b att efter den dagen ljög han aldrig mer medvetet och han hoppades på att Allah skulle skydda honom från att göra det omedvetet, livet ut.

Denna berättelse bottnar i så många lärdomar, så många underbara lärdomar, den lämnar en i ett tillstånd av eftertänksamhet. Bär den med dig, och tänk på hur många, hur många lärdomar som den här bloggaren inte ens nämnt, men som tydligt lyser om du bara vill se.

Må Allah förbarma Sig över den ädle följeslagaren Ka’b bin Malik och ära honom med Sitt Ansikte.
Må Allah hjälpa oss att aldrig medvetet befläcka våra hjärtan och må Allah skydda oss från att omedvetet göra det, så länge vi lever.
Amin.

Ett av tecken på att troende har smakat imans sötma, är att han avskyr att återgå till jahiliyyah lika mycket som han avskyr det att bli kastad i elden… (från sahih källor)

Bismillah.

Han gjorde ett fel, men förlåtelsen för den genom tawbah visade sig vara en hård prövning av hans tro.

Detta är en berättelse med många, många lärdomar. I denna, första artikel, kommer det att vara en berättelse, en påminnelse till mig och till dig, om det hemska med att dröja med att utföra goda handlingar. “Det finns tid, du behöver inte skynda dig med att göra goda handlingar - vänta! Du hinner ändå!” viskade djävulen den utstötte till Ka’b bin Malik, precis så som han fortsätter att viska och övertala, besmutsa och förgifta troende människor på sina avvägar fram till Domedagen.

Ka’b var son till Malik, en stor poet från stammen Khazraj i Madinah, som skrev storartade poem under strider mellan stadens två berömda stammar, al-Aws och al-Khazraj, strider som skedde ofta under jahiliyyah. Ka’b ärvde sin fars gåva och blev själv känd som en poet.

Ka’b var en av dem som tidigt tog emot islam i Madinah. Han var en av de 40 som samlades för salat-ul-jumuah för första gången, det var innan Profeten gjorde hijrah till Madinah. Han var också bland de 73 män som reste från Madinah till Makkah för att svära trohet till Profeten .

Han var berömd för sin vältalighet (han var poet) och kunskap (han återberättade 80 hadither från Profeten , lika så hans barn och hans hustru Khayrah R.A) och ansågs vara en av de mest lärda inom sin stam. Hans son Abdurrahman var en av muftier i Madinah efter följeslagarna.

Ka’b deltog i alla strider med Profeten, förutom två. Första gången var det under striden av Badr. Han var inte den ende som stannade kvar i Madinah, för många hade inte ens anat om att en strid skulle ske för det ursprungliga syftet med den expeditionen var att få tillbaka godset som hedningarna från Makkan hade konfiskerat från muslimer.

Men det var en annan sak med striden vid Tabuk. Profeten Muhammad förklarade för alla muslimer att de efter en lång färd skulle möta en stor armé var stor i en väldig hetta, så att de skulle förbereda sig väl. Det var tiden för dadelskörd, så det var extra svårt att lämna sitt hem och det som man odlat under året att kanske ruttna… Många hycklare bad Rasulullah om att stanna hemma, och de kom med olika ursäkter. Han beviljade deras önskemål och accepterade deras ursäkter och lämnade deras niyyah till Allah. Vissa muslimer var alldeles för svaga eller för gamla, eller helt enkelt för fattiga (de hade inte egna riddjur till resan) för att kunna följa med, och Rasulullah Muhammad lät dem stanna kvar.

Men Ka’b var varken för fattig, för gammal eller fysiskt för svag. Han var ung, stark, rik och hade stridsutrustning. Men han tänkte att just därför så skulle han slutföra sina förberedelser väldigt fort, och han fortsatte med sitt liv utan att göra förberedelser för Tabuk. Han fortsatte att skjuta upp och förhala sina förberedelser, medan tiden gick. Han tänkte att han skulle göra det imorgon eller dagen efter imorgon.

Dagarna gick utan att han började förbereda sig tills en dag då han fick veta att arméen hade lämnat Madinah. Ka’b tänkte att han kanske skulle kunna skynda sig att förbereda provianter för resan och rida ikapp sina bröder. Men han tvekade… de hade redan åkt rätt så långt framför honom. När han till slut var redo att åka, var det för sent, han kunde inte hinna ikapp dem. Därför stannade han kvar.

Senare berättade Ka’b hur han gick genom Madinah efter att hans bröder, ledda av Guds Sändebud , lämnat staden, och hur allt han kunde se var antingen hycklare, eller gamla och svaga muslimer som Sändebudet hade låtit att stanna hemma - och hur han önskade att han hade följt med Profeten .

Kan du föreställa dig hur denne följeslagare kände sig, som låtit sin värsta fiende viska honom till att fördröja sina förberedelser, så som han viskar till dig och mig att dröja med tawbah, dröja med att utföra bönen, dröja med att börja bära slöja, dröja med att utföra hajj, dröja med att titta och lyssna det som skadat hjrätat genom ögonen och öronen, dröja med att återvända till Allah Den Barmhärtige..?

Kan du föreställa dig hans våndor medan han väntade i Madinah på Rasulullahs och sina bröders återkomst?
Ka’b berättade att, när han äntligen hörde att Sändebudet Muhammad hade kommit tillbaka från Tabuk, tänkte han till och med på att ljuga för honom , för att undvika hans förakt! När Rasulullah kom in i Madinah gick han direkt till masjid och bad 2 bönecirklar. Sedan satt han kvar där och lyssnade på sina bröder. Över 80 män kom till honom med ursäkter för att ha missat att följa med honom, de hade olika ursäkter. Profeten accepterade deras ursäkter, bad Allah att förlåta dem och lämnade deras niyyah till Allah.

När det var Ka’bs tur, berättar han hur Sändebudet log med ett kallt leende mot honom, och sade: “Kom hit!”

Ka’b satte sig mittemot Profeten .

“Vad har gjort att du inte följde med oss?” frågade han Ka’b.

“Jag svär vid Allah, om jag talade med någon annan skulle jag erbjuda en ursäkt som skulle rädda mig från dennes vrede, jag är vältalig. Men om jag sade något till dig som skulle göra dig nöjd med mitt agerande, vet jag ändå att Allah snart skulle se till att du blir arg på mig. Genom att berätta sanningen för dig hoppas jag att att få Allahs Förlåtelse. Jag svär vid Allah, det finns ingen ursäkt för mig! Och vid Allah, var jag aldrig friskare, rikare eller starkare, än när jag stannade kvar medan ni red till Tabuk.”

Sändebudet sade: ”Denne man har sagt sanning.” Han vände sig till Ka’b och sade till honom: ”Stå upp och vänta på att Allah skall ge Sitt Beslut.”

Några män från Banu Salamah förebrådde Ka’b för att han inte hade kommit med en (påhittad) ursäkt till Profeten så att han kunde be Allah att förlåta honom. Ka’b frågade om det fanns någon annan som är i samma situation som han och fick svaret att två män hade sagt samma sak som han och precis som han så väntar nu de på att Beslut angående deras handling skall komma. Det var två fromma muslimer som hade deltagit i striden vid Badr, vilket var en tröst till Ka’b i denna hårda prövning.

Hur svår prövningen var, kommer du insha’Allah att förstå om du läser artikelns andra del som publiceras snart insha’Allah.

Bismillah.

Den här artikeln är en översättning av en liten del ur boken “Domedagens tecken: små-medelstora-stora” av Yusuf b. Abdullah b. Yusuf al-Wabil.

Isaa, a.s, är beskriven i Koranen och i hadithen. I den här artikeln tänker jag skriva om hur islamiska texter beskriver hans egenskaper.

Isaas alayhissalam (profeten Jesus, frid vare med honom) egenskaper

Det återberättas att han a.s. var av medelhöjd, varken lång eller kort, röd, med krulligt hår, med vid bröstkorg, hår långt så att det nästan täcker över hans öron, och faller till nyckelben.

Hadither

Abu Hurayra, r.a, återberättar att Rasulullah () sade: “Under Den nattliga resan (Al-’Israa) träffade jag Muusa (Profeten Moses), a.s (…) och Isaa (Jesus), a.s: han var av medellängd, röd, med blött hår som om han precis hade stigit från vattnet.” (Bukhari 6/476, Muslim 2/232)

Ibn ‘Abbas, r.a, återberättar att Rasulullah () sade: “Jag såg Isaa, Muusa och Ibrahim, a.s. Isaa är röd, med vågigt hår och med bred bröstkorg. (Bukhari, 6/477)

Abu Hurayra, r.a, återberättar att Rasulullah () sade: “Quraysh-folket frågade mig om (…) jag såg Isaa, a.s, Maryams son, där han står och ber. Mest lik honom är Urwat b. Mas’ud As-Saqafi.” (Muslim, 2/237-238*)

* Detta är den mönstergille följeslagaren Abu Mas’ud Urwat b. Mas’ud b. Mu’atad b. Malik As-Saqafi, må Allah vara nöjd med honom. Han blev muslim efter att Rasulullah () hade lämnat Taif. I Hudaybiya hade han en betydande roll. Han var omtyckt och respekterad bland sitt folk i Taif. När han gav da’wa till dem och kallade dem till islam, dödade de honom.
När pilen träffade honom frågade de: “Vad finns i ditt blod?”
“Äran som Allah Den Upphöjde hedrade mig med genom shahadah. I mitt blod finns inget annat än det som fanns i andra martyrer som hade stupat innan Rasulullah () lämnade er.”
Rasulullah () sade följande om denne följeslagare, r.a: “Hans exempel är som exempel av mannen från surah Ya-Siin: han kallade sitt folk till islam, så de dödade honom för det.” I “Al-Isaabe fii tamyizis-sahaaba”, 2/477-478 står det att man tror att Den Upphöjdes Ord från vers 31 i surah Zukhruf avser denne följeslagare:
Och de säger: “Varför har inte denna Koran uppenbarats för en framstående man från en av de två städerna?” (Koranen, XLIII:31)

Isaas a.s. återkomst, storhet i den händelsen

Efter den falske masihen Dajjal och oordningen på jorden som skall följa med honom, skall Allah Den Upphöjde sända Isaa a.s. tillbaka till jorden.

Isaa a.s. skall stiga ner vid den Vita minaret i östra Damaskus i Syrien, iklädd i tvådelad väldoftande klädsel. Hans handflator skall vila på änglarnas vingar. En droppe faller ner när han a.s. sänker huvudet, och när han a.s. lyfter upp det, lyser den som en pärla. Varje förnekare som ens känner doften från hans a.s. andetag, skall dö. Isaas a.s. nedstigning skall ske bland den välsignade (frälsta) grupp som skall försvara Sanningen och strida mot Dajjal. Isaa a.s. skall stiga ner till jorden och till den gruppen vid början av bönen, och han a.s. skall be i församlingen efter gruppens ledare (imaam).

Ibn Kathir säger: “Den mest frekventa åsikten om hans a.s. nedstigning är den Vita minaret i östra Damaskus. I några böcker har jag hittat att det är Vita minaret öst om Damaskus moské”… I Damaskus finns ingen minarat som kallas Vita minarat, förutom den som finns bredvid Amawi-moskéni Damaskus. Detta är det mest sannolika, eftersom Jesus a.s. skall stiga ner medan ikamah för början av bönen ekar.

Muslimernas ledare skall säga till honom: ‘Å du som är inspirerad av Allah, stig fram!’
Jesus a.s. skall svara: ‘Du bör stiga fram, ikamah är utropad för dig (som imaam).’

I en annan återberättelse står det att han a.s. skall svara: ‘Ni är imaamer till varandra, Allah Den Upphöjde har på så sätt hedrat denna ummah.’ (Muslim, 2/193-194. An-Nihaya,1/144-145)

Nawwas b. Sam’an återberättar om Dajjals ankomst som följs av Isaa a.s. nedstigning. Rasulullah () säger: ‘När Allah Den Upphöjde sänder Isaa a.s, Maryams son, skall han stiga ner vid Vita minarat i östra Damaskus, mellan två väldoftande tygbitar, med handflatorna som vilar på änglarnas vingar. En droppe faller ner när han a.s. sänker huvudet, och när han a.s. lyfter upp det, lyser det som en pärla. Varje förnekare som ens känner doften från hans a.s. andetag, skall dö. Han a.s. skall leta efter falske masih Dajjal och skall hitta honom vid grinden inför staden Ludd. Det är där som den sanne Masih Isaa a.s, Maryams son, skall döda den falske masih Dajjal. Sedan skall Isaa a.s, Maryams son, komma till den frälsta gruppen som Allah har bevarat. Han a.s. skall vidröra deras ansikten och underrätta dem om Jannahs grader som är förberedda för dem.’ (Muslim, 18/67-68)

Hadither om Isaas a.s. återkomst till jorden är alla mutawatir och finns i Sahih, Sunnan och Musnad böckerna, samt i sunnahs andra hadithböcker. De säger med högsta precision att Isaa a.s. (Jesus, frid vare med honom) skall säkerligen återkomma till jorden i slutet av tiden.

Bismillah.

Denna artikel är också en översättning ur boken “Domedagens tecken” av Yusuf b. Abdullah b. Yusuf al-Wabil.

Jag har inte hittat tydliga texter som skulle precisera ordningsföljd i vilken Domedagens stora tecken skulle ske. De nämns tillsammans i hadither utan någon särskild ordning. Att de nämns i en viss ordning är inte bindande vad gäller ordningsföljden i vilken de skall ske. De är kopplade med ‘waw’ (و) vilken inte dikterar ordningsföljd.

Ordningsföljd i vilken stora tecken nämns i texterna skiljer sig från varandra. För att förtydliga detta, skall jag nu exemplifiera med några av sådana hadither där alla, eller flera av Domedagens stora tecken nämns:

1. Imam Ahmad nedtecknade från Hudhayfah bin Usayd al Ghaffari : Rasulullah kom till oss medan vi höll på att påminna varandra. Han frågade: “Vad påminner ni er om?” Vi svarade: “Domedagen.” Han sade: “Sannerligen kommer den inte börja innan ni ser 10 tecken - och han nämnde: rök, Dajjal, djuret, solen som går upp i väster, Isaa Maryams son a.s. som återkommer till jorden, Gog och Magog, tre förmörkningar: från öster, från väster och i Arabiska halvön och sista av dem är elden från Yemen som skall driva människor mot mahshar samlingsplatsen.”
(Muslim, 18/27-28, med Nawawis kommentar)

Muslim nedtecknade denna hadith från Hudhayfa bin Usayd med ett annat uttalande, där det står: “Sannerligen kommer inte Domedagen att börja innan 10 tecken sker: förmörkning från öster, förmörkning från väster, förmörkning i Arabiska halvön, rök, Dajjal, djuret från jordens inre, Gog och Magog, solen som går upp i väster och elden från Adans djup som skall driva människor.”

I en annan återberättelse står det: Och tionde tecknet är att Isaa a.s. Maryams son återkommer till jorden.
(Muslim, 18/28-29, med Nawawis kommentar)

Detra är en hadith från samma rawii (återberättare) där ordningsföljden i vilken stora tecken nämns skiljer sig.

2. Muslim nedtecknade från Abu Hurayrah att Rasulullah sade: “Skynda er med goda handlingar innan 6 saker inträffar: solen går upp i väster, eller rök, eller Dajjal, eller djuret, eller det som avser speciellt er, eller det som avser er alla.”
(I Muslims kommentar står det: …och Hisham säger: det som avser speciellt er betyder döden, och det som avser er alla är Domedagen. Se Muslim 18/87)
(Muslim, 18/87 med Nawawis kommentar)

Muslim nedtecknade denna hadith från Abu Hurayrah men med andra ord: “Skydna er med handlingar innan 6 saker inträffar: Dajjal och duhaan (rök) och djuret från jorden, och solen som går upp i väster och det som avser er alla och det som avser var och en individuellt.” (samma källa som ovan)

Denna hadith är också ännu en hadith från samma återberättare, men med olika ordningsföljd, och med olika ord som binder stora tecken som nänmns, nämligen او -eller, و -och, och varken den ena eller den andra dikterar ordningsföljd.

Det är möjligt att inse vissa tecken genom att de sker direkt efter varandra, som det nämns i vissa hadither. En sådan hadith är från Nawwas bin Sam’an som vi skall insha’Allah citera lite senare*.
(* Se slutet av artikeln Shariahs texter om Isa maryams son, Profeten Jesus a.s.)

I den hadithen nämns vissa av Domedagens stora tecken i ordningsföljden i vilken de kommer att ske. Först nämns Dajjal ankomst bland människor, sedan Isaa a.s. som skall döda honom, sedan Gog och Magog under Isaas alayhissalaams tid samt hans duaa till Allah att förstöra dem.

Lika så nämns det i vissa återberättelser att första tecken är det och det; i vissa nämns det att det och det tecken är sista - men ändå finns det olika åsikter hos våra lärda om vilket av Domedagens stora tecken som är först, och detta daterar från följeslagarnas tid.

Ahmad och Muslim nedtecknade följande från Abu Zurra:
Tre muslimer satt hos Marwan bin Hakam och hörde när han sade att Domnedagens första stora tecken är Dajjals ankomst, varpå Abdullah bin Omar sade: “Det som Marwan sade är inget. Jag hörde Rasulullah när han sade: Sannerligen är första tecken på Domedagen - solen som går upp i väster och djuret på morgonen. Om den ena sker först, sker den andra direkt efter den (oavsett vilken av dem som sker föst)’.”
Detta är Muslims version.

Imam Ahmad lägger till i sin återberättelse: Abdullah - och han brukade läsa böcker - sade: “Jag tror att det som sker först är att solen skall gå upp från väster.”
(Ahmad “Musned”, 11/110-111, hadith 6881)

Ja, hafidh Ibn Hajar har förenat ‘början med Dajjal’ och ‘början med solen som går upp i väster’, och han säger: ”Det som väger tyngst, baserat på sammanlagda hadither, är att Dajjals ankomst skall vara första av Domedagens stora tecken som skall beteckna förändringar av totala tillståndet på större delen av jorden. Det skall avslutas med Isaas alayhissalaams död. Att solen går upp från väster är första av Domedagens stora tecken som skall beteckna förändringar i den högre sfären (himmelen), och allt detta skall kulminera gemom Domedagen. Djuret skall kanske visa sig samma dag som solen går upp från väster.” Sedan säger han: ”Visdomen är att i och med att solen går upp i väster, så stängs tawbahs dörr; och djuret som skall kunna skilja troende från icketroende skall komma fram, vilket skall försegla dörren till tawbah. Och första tecken för Kiyamahs början är elden som skall driva människor.”
(Fath-ul Baari, 11/353)

Hafidh Ibn Kathir anser att djurens resning är första ovanliga tecken på jorden. Sannerligen, ett djur som talar med människor, skiljer troende från icketroende är en händelse som är främmande för allt vi känner till.

Vad gäller solens uppgång från väster – det är en mycket tydlig händelse och är därför himlens första tecken.

Dajjals ankomst, Isaa (frid vare med honom) som kommer tillbaka, Gog och Magog – även om de skall hända innan solen går upp i väster och innan djuret dyker upp, så är de alla ändå bara människor. Att se dem är vanligt, vilket djuret från jorden och solen som går upp i väst inte är.
(An Nihayah, 1/164-168)

Ibn Hajars kommentar väger tyngre eftersom Dajjals ankomst (som är en människa) inte är ett tecken, utan tillståndet i vilket han kommer är det konstiga: han är bara en människa, men han kan beordra himmelen att regna så att jorden ger frukter, en skapelse som har så många ovanliga tecken (vi nämner fler detaljer när vi skriver om Dajjal).

Dajjal är i själva verket, jordens första ovanliga tecken på att Domedagen närmar sig.

Tibi säger: ”Tecken är Domedagens tecken som visar på dess snara ankomst och början. Av de första tecken är: Dajjal, Isaa (frid vare med honom) som kommer tillbaka till jorden, Gog och Magog, samt förmörkningar. Av de andra är: röken, solen går upp i väster, djuret och elden som driver människor.”
(Fath-ul Baari, 11/352-353)

Detta är den allmänna ordningsföljd som är tagen ur en av grupper med verser som talar om dem. Det verkar som om Tibi ser ordningsföljden av tecken enligt ordningsföljd som han skrev (se ovan).

En sådan uppdelning som han gjorde är bra och precis. Sannerligen, om vi tittar på tecken från första gruppen om Domedagens snara ankomst, innehåller den väckning av människor till att återkomma till sin Herre i ånger. Ännu har, alltså, inte skett det tecken som innebär att troende kan skiljas från icketroende.

Tidigare nämnde jag att tecken från den första gruppen är nämnda enligt ordningsföljden i vilken de kommer att ske. Han lade till förmörkningar, vilket är logiskt.

Tecken ur andra gruppen hänvisar till att Domedagen börjar. Man skall tydligt kunna skilja troende från icketroende, så som Röken skall orsaka en slags förkylning hos troende medan icketroende kommer att bli uppblåsta av den. Sedan skall solen gå upp från väster och dörren till tawbah skall stängas och låsas. Icketroende kommer då inte ha någon nytta av sin iman. De som ångrar sig då kommer inte ha någon nytta av sin ånger. Djuret skall komma fram som skall känna igen människor, som skall skilja troende från icketroende; det skall vara milt mot troende, men det skall förstöra icketroende, vilket vi skall tala om i mera detalj senare insha’Allah. Sist skall vara elden som skall driva människor.

Jag har följt Tibis ordningsföljd av Domedagens stora tecken i denna bok, för jag anser den som mest korrekt – och Allah vet bäst.

Mahdi är föregångare till dessa 10 stora tecken på Domedagen. Det är just han kring vilken troende skall samlas i sin kamp mot Dajjal, sedan skall Isaa (frid vare med honom) komma tillbaka och be efter honom – allt detta skall vi insha’Allah beskriva i mer detalj senare.

Stora teckens omedelbara skiftningar

När Domedagens första stora tecken sker, skall andra ske direkt efter det osv, som pärlor på ett halsband.

Tabarani nedtecknade i Awsat från Abu Hurayrah att Rasulullah sade: ”Domedagens tecken skall följa efter varandra som pärlor på ett halsband”.
(Majma’a zzewaid, 7/331)

Ahmad nedtecknade från Abdullah ibn Amr att Rasulullah sade: ”(Domedagens) tecken är pärlor på ett halsband: när det bryts, rullar de ena efter varandra.”

Det verkar som om man menar Domedagens stora tecken – och Allah vet bäst. Hadith visar klart att de skall ske i en omedelbar ordning (nära på varandra). I samma riktning pekar det vi redan har sagt om Domedagens stora tecken, att de skall följa efter varandra inom en kort tidsperiod, så att första av dem (efter Mahdi) skall vara Dajjal, och därefter skall Isaa (frid vare med honom) komma tillbaka att döda Dajjal, och därefter skall Gog och Magog dyka upp på jordens yta och Isaa a.s. skall be Allah att förstöra dem och Allah skall förstöra dem och Isaa a.s. skall säga: ”Enligt det som Allah har lovat mig, om det blir så – Domedagen är nu nära som en gravid kvinna som har burit över datumet, hennes familj vet inte när födseln skall överraska dem, om det skall ske nattetid eller dagtid.”
(Ahmad, ”Musnad”, 5/189-190, hadis 3556)

Detta är bevis att Domedagen är mycket nära. Mellan Isaa a.s. död och Domedagens början skall några av stora tecken ske: solen skall gå upp i väster, djuret, röken, elden som skall driva människor. Allt detta skall ske inom en väldigt kort period inför själva Domedagen. Deras exempel är exempel av ett pärlhalsband som bryts, och Allah Den Upphöjde vet bäst.

Mina ord bekräftas av Ibn Hajars ord: ”Det är fastställt att Domedagens stora tecken är som en tråd: när tråden bryts, strös ut pärlorna snabbt; och Ahmad säger samma sak.”
(Fathul Baari, 13/77)

Bismillah.

Den Dag då människan skall ställas inför allt det goda som hon har gjort och allt det onda som hon har gjort kommer hon att önska att den Dagen hade varit oändligt avlägsen. Därför uppmanar Allah er att inte ta lätt på Hans varningar; Allah ömmar för Sina tjänare

(översättning av koranen, III:30)

Ja. Allah ömmar för Sina tjänare…

- Ibn Kathir kommenterar denna ayat på följande sätt:
På Domedagen skall varje tjänare finna alla sina handlingar framför sig, goda som onda. Om han ser en god handling, kommer han att glädja sig, och om han ser ond handling, kommer han att känna sorg och smärta och önska att den onda handlingen inte är hans (att han inte hade begått den) och att den är långt borta från honom den Dagen.
Allah ‘azza wa jall sedan betonar detta och säger (tolknigen):

“Därför uppmanar Allah er att inte ta lätt på Hans varningar!” ,

dvs. Han varnar oss med straffet.

Men direkt efter den varningen uppmuntrar Allah Sina tjänare att inte tappa hoppet i Allahs Rahmah. Han säger (tolknigen):

“Allah ömmar för Sina tjänare!”,

dvs. Han är Barmhärtig mot Sin skapelse och Han älskar att vi är på Hans Raka väg och följer Hans Ädla Sändebud Muhammad .

- وَٱللَّهُ رَءُوفُۢ بِٱلۡعِبَادِ .

Hör du, min syster? Allah ömmar för Sina tjänare.

Ett av Allahs (kända) Vackra Namn som nämns här är Ar-Ra’oof. Det är ett av många av Hans Namn som beskriver en Herre Som Är Generös, Mild, Barmhärtig, Omtänksam, Förlåtande, Kärleksfull till sådan grad som vi inte kan begripa. Ar-Ra’oof skulle man kanske närmast försöka översätta som Den Medlidande, Den Som ömmar för oss. Allahs Vackra Namn är ett sätt för troende att närma sig Honom, att begrunda dessa Namn, att begrunda Allahs Storhet och sin förgänglighet, så mycket vi har att tacka Honom för, och frukta Hans rättvisa straff. Islam betyder underkastelse till Allah, åtrekomst till sin medfödda fallenhet att vara god = att undrekasta sig Källan av all godhet, Allah Den Upphöjde, Som vi, Hans arma skapelse människor, aldrig kan begripa - vi kan bara ana Hans Storhet, men vi kan begrunda hans Mildhet, Kärlek, Barmhärtighet i allt Han har gett oss och låtit oss gå genom detta test som livet i dunya är. När man begrundar Allahs Vackra Namn och Egenskaper, och försöker implementera motsvarande i sitt uppförande och i sitt liv - medveten om att det som jag implementerar bara är skapelsens ofullkomliga egenskap: Allahs Vackra Egenskaper är bara Hans, är perfekta, är bortom vår uppfattningsförmåga och är långt långt ifrån allt vi ens kan föreställa oss… Allah är Ljus över Ljus! - men när vi läser om Hans Vackra Namn och Egenskpaer och försöker implementera motsvarande mänskliga egenskaper i vårt inre och i vårt beteende, då närmar vi oss det slutliga målet: att se Hans, Den Vackres, Ansikte i Jannahs högsta grad.

Bismillah.

Vår syskon i islam, Yasri Khan, skickade ett mail till iif-gruppen som fångade min uppmärksamhet. Detta är något vi inte får läsa annars… tyvärr. Därför har jag bett Yasri om tilltåelse att publicera hennes mail som en artikel på vår blogg, och nu har jag fått den - var så goda, ta del av hennes viktiga ord:

Tycker kyrkobränderna i Malaysia är en skam…och något som bör fördömas. Ibland verkar det som om spridningen av våld mot minoriteter sprider sig i takt med okunskapen kring islam.

Vad som dock visar på att det fortfarande finns hopp… eller rättare sagt vad som visar på att det finns en annan sida på saken som ofta glöms bort är…. när man zoomar ut från den bild som visas upp och tittar på hur det samhället i stort reagerat. Ett hundra och trettio! (130) muslimska organisationer i Malaysia har erbjudit att hjälpa till att betala kostnader (källa: (http://www.forbes.com/2010/01/12/terrorism-malaysia-church-attack-opinions-contributors-ioannis-gatsiounis.html) för de konstruktionsskador som skett. Och en muslimsk VD för en malaysisk bank skänkte 30 000 dollar.

Regeringen har satt kyrkorna under extra beskydd samt offentligt fördömt händelserna.

De har även erbjudit 500 000 RM (c:a 1 miljon kronor) i reparationskostnader. (källa: http://www.theborneopost.com/?p=3766)

Detta nämns dock ofta inte i media i Väst (jag tog Forbes som källa för att det kan vara svårt att motivera att de är partiska i detta sammanhang i förmån för malaysiska muslimer eller den malaysiska regeringen).

Solidariska muslimer kliver fram och försöker göra något positivt i en anda som de anser representerar Islams väg….

Att vissa utför en positiv handling negerar givetvis inte den andra negativa…men å andra sidan så har vi 130 organisationer som går ut (som representerar förmodligen tusentals medlemmar, plus en regering som representerar folket som visar solidaritet) vs en grupp människor som ingen vet vilka det är… eller hur många som i skydd av mörker gjort attentat. Politiseringen av ordet “Allah” är något nytt i Malaysia där folk levt relativt fredligt och delat på benämningen under en längre tid. Varför det blivit en fråga nu går alltid att spekulera om, de mest trovärdiga förklaringar har med inhemsk Malaysisk politik att göra.

Att en mindre och våldsam grupp blir representativ för Malaysias muslimer….iställlet för de som ställer upp när de kristna utsätts för svårigheter….var är nyanseringen i nyhetsrapporteringen?

/Yasri Khan

Hanumicas kommentar: I samband med detta inlägg, se gärna videoföreläsningen “Islam avfärdar antisemitism” som hölls förra veckan i Malmö Högskola. Föreläsaren är Hikmainstitutets grundare och projektledare, Salih Tufekcioglu (aka Abu Halim).