Bismillah.

I en tid då jag och majoriteten av människor behöver tålamod och mildhet, lägger sig påminnelser och exempel som denna som ett botemedel på själen:

Anas radiAllahu ‘anhu berättade:
Jag tjänade Sändedbudet, sallallahu alayhi wa sallam, i tio år, och han sade aldrig “Uf” (ett kort, inte ens hårt ord som man släpper vid otålighet) till mig, och han klagade inte heller någonsin på mig genom att säga varför har du gjort så eller varför har du inte gjort så?.

(Sahih Al-Bukhari, “God moral och gott uppförande” 8/73/64)

Börjar med mig själv: underlätta för andra, klaga inte, var snäll, överseende, mild och tacksam för allt - då hjälper du dig själv i dettta liv och i nästa. Må Allah hjälpa oss att stadigt och uppriktigt följa Sändebudet Muhammads, sallallahu alayhi wa sallam, exempel. Amiin.

Bismillah.

Thumame ibn Uthal, radiAllahu ‘anhum, var före islam en egenmäktig människa med ett bistert hjärta. Han var sitt folks ledare och van vid att alla lyder honom.

När han hörde om att Muhammad, sallallahu ‘aleyhi wasallam, kalalr till en “ny tro”, blev han en hård fiende till islam och Profeten. Han ville mörda Profeten, så starkt var hans hat.

En dag gav sig Thumame iväg till Makkah för att göra ‘umra och tawaff runt Kaaba, och att offra djur till gudar och statyer. Men han blev tillfångatagen vid Madinah och förd till staden, utan att man visste vem deras fånge var. Man band honom vid en stolpe och lämnade honom över natten. Nästa morgon, när resulullah Muhammad kom till masdjid, kände han direkt igen fången. Han frågade sahaba: “Vet ni vem ni har fångat?” “Nej, resulullah, vi vet inte vem det är.”
“Detta är Thumame ibn Uthal al Hanaefiyy. Behandla honom väl.”

Resulullah Muhammad ville visa denna hårda man hur storslagen förlåtelse och tolerans (som är del av islam) är. Sahaba kom med mat och drick till Thumame, och Resulullah gick till sitt hem. Thumame såg att man behandlade honom mycket väl, speciellt resulullah Muhamamd, som en gång frågade honom: “Hur mår du, Thumam?” Han svarade: “Jag mår bra… Ya, Muhammad, om du vill döda mig, har du rätt att göra det. Om du visar mig barmhärtighet, är jag tacksam till dig för det.” Resulullah , sallallahu ‘aeyhi wa sallam, lämnade honom så i ytterliggare 2 dagar, medan sahaba kom till fången med mat och mjölk från Resulullahs egen kamel.

Efter 2 dagar, kom Resulullah Muhammad, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, igen till Thumame och frågade samma fråga: “Hur mår du, Thumam?” Han svarade: “Jag mår bra… Ya, Muhammad, om du vill döda mig, har du rätt att göra det. Om du visar mig barmhärtighet, är jag tacksam till dig för det. Om du vill ha mina rikedomar, säg det, och du skall få det.”

Samma konversation upprepades mellan dem efter följande 2 dagar.

Därefter beordrade Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, sahaba att befria Thumame och låta honom gå.

Thumame gick från masdjid till Madinas förort, till en vattenkälla, där han tvättade sig och då kom han tillbaka till masdjid. Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, satt fortfarande där med sahaba. Thumame stod framför Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, och i en kraftig röst, så att alla kunde höra honom, sade: “Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och jag vittnar att Muhammad är Hans profet!“

Han satte sig mitt emot Muhammad, och sade: “Ya, rasulullah, jag hatade ingen annan människa så som jag hatade dig, men du blev den människa jag tycker om mest av alla. Wallahi, hatade jag ingen annan tro mer än din tro, men din tro blev den tro jag tycker om mest. Wallahi, hatade jag ingen annan stad mer än din stad, men din stad blev den stad jag tycker om mest.”

Han nämnde hur han i jahiliyyat dödade många muslimer och att han därför står i skuld: “Jag misshandlade dina sahaba, hur skall jag gottgöra dem?”
Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, svarade: “Thumama, det finns ingen reprimand för dig. Sannerligen - islam raderar det som varit innan.” Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, ville lugna nyblivne muslimen, och han gladde honom med nyheter om belöningen som islam för med sig.
Nästa dag gjorde Thumame, radiallahu anhum, sig i ordning och gav sig iväg till Makkah för att göra ‘umra enligt av Allah föreskrivna ritualer. Han fick rida till Makkah på Resulullahs, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, häst. Hittills vågade ingen muslim göra ‘umra och hajj ritualer enligt islam.

Thumame reste till Kaba och i sin kraftiga röst, vars eko började sprida sig genom Makkah, bad han talbiyyah: “Labbayke, Allahumme labbayk…”
“Jag gensvarar till Dig, Allah, jag gensvarar till Dig. Jag gensvarar till Dig, det finns ingen annan vid Din sida, jag gensvarar till Dig. Sannerligen, all tacksamhet tillhör bara Dig, hos Dig är all välgång och all makt. Du har ingen like, jag gensvarar till Dig.”

Texten/informationen är hämtat ur boken “Profetens följeslagare”, översättningen är bloggarens.

Bismillah.

Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, älskade Al-Miqdad Ibn ‘Amr, r.a, tack vare hans vackra egenskaper, goda ahlak och hans moraliska egenskaper. Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, insåg Al-Miqdads (r.a.) stora insatser för islam, hans djupt rotade islam och hans själs renhet och därför visade Profeten, sallallahu alayhi wa sallam sitt tycke för honom. Allah, s.w.t.a., älskade Al-Miqdad - därför älskade Profeten Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam honom också!
Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, har sagt: “Sannerligen har Allah beordrat mig att älska fyra av er och upplyst mig om att Han älskar dem.” När muslimerna frågade vilka det var, svarade han att det var ‘Ali, Abu-Zarr, Al-Miqdad och Salman.

‘Ali Ibn Abu Talib, (r.a) berättar att Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, har sagt : “Gud har gett till alla Sina sändebud 7 medhjälpare och medföljare av ädel härkomst. Gud har gett mig 14 sådana följeslagare: Hamza, J’afar, Abu Bakr, Omar, ‘Ali, hasan, Hussain, Ibn Masud, ‘Ammar, Huzeyfe, Abu Zerr, Al-Miqdad och Bilal.”

Al-Miqdad Ibn ‘Amr, r.a, var bland de första mujaheeds och tjänade Guds deen hela sitt liv, sedan han tog emot islam. Al-Miqdad följde Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam i varje strid.

Han ägnade hela sin tillvaro till att sprida islam. Han var ständigt vid Resulullah Muhammads, sallallahu alayhi wa sallam, sida. Själv var han anspråkslös, men skötte mycket väl om sin häst Sabha, eftersom den var till stor hjälp i striden.

Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, gav honom styre över en provins. När Al-Miqdad kom tillbaka från den, frågade resulullah, sallallahu alayhi wa sallam, honom hur han mådde som emir (härskare). Al-Miqdad svarade: “Det styret (emiratet) gjorde att jag ägnade mig helt åt mig själv - jag härskade över dem, men jag visste inget om dem! Jag ber dig att befria mig från den (bördan, ansvaret) att styra över så mycket som 2 människor!”

Detta belyser hans uppriktiga ödmjukhet och anspråkslöshet - han ville inte vara ‘över’ andra människor, han ville undvika styrande poster för att han ville undvika att makt och egenmäktighet tar över hans hjärta. Al-Miqdad, r.a, brukade ofta upprepa Profetens, sallallahu alayhi wa sallam, ord ‘lycklig är den som är besparad fitnah’. Att undvika höga poster var hans sätt att undvika fitnah.

Vid striden i Badr (berömda första striden som Resulullah, sallallahu alayhi wa sallam, deltog i med sahaba, r.a.) verkade situationen i början mycket svår för muslimer. När Resulullah, sallallahu alayhi wa sallam, fick veta att Quraysh hade förberett stor armé , gått ur Mekka och kommit till Badr, samlade han muhajeers för att rådgöra med dem.

Abu Bakr As-Sidiq, radi Allahu ‘anh, stod upp och sade: “Det bästa är att vi går in i strid och, samlade och enade kring Profeten, a.s, bekämpar mushriks.”
Sedan stod Omar Ibnul Hattab, r.a., upp och sade liknande ord som Abu Bakr.

Då trädde Al-Miqdad fram till Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, och sade: “Ya Resulullah! Utför det som Allah befaller dig, vi är med dig! Wallahi, vi säger inte som Banu Israil sagt till Musa ‘Å, Musa, gå du med din Herre och ta strid, vi stannar här’, utan vi säger ‘Gå du och din Herre, och vi skall kämpa med er’. Jag svär vid Honom Som sänt dig med Sanningen, om vi måste åka till de mest avlägsna platser för att kämpa med dig, skulle vi åka och kämpa med dig tills segern var vår!”

Informationen är hämtat ur boken “Profetens följeslagare”.

Bismillah.

Jag vill dela denna historia med mina bröder och systrar i islam, för att väcka kärlek i Guds Namn för Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) följeslagare, för att inspirera oss alla till tålamod och att påminna oss alla om grymheter som Profeten Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) och hans följeslagare varit utsatta för från de okunniga, från Sanningens fiender i början av Uppenbarelsen, när muslimerna var svaga och hade ingen stat.

Khabbab, radi Allahu ‘anhu, var sjätte av dem som omfamnade islam innanRasulullah Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) trädde in i Arkam Ibn Abu al-Arkams hus (där man lärde ut islam) och han var först- efter Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) och Abu-Bakr - som öppet uttalade trosbekännelse trots att han visste att han skulle bli torterad och misshandlad. Hans trosbekännelse väckte ilskan och hat mot honom hos Quraysh-stammen, men Khabbab Ibn At-Aratt, r.a, hade en sällsynt tålamod när det gällde att uthärda deras tortyr, tålamod som kan jämföras med tålamod som Allahs nabiyy Eyyub, alayhissalaam., visade i sin sjukdom.

Föst att uttala shehadet var, så klart, Muhamad (sallallahu alayhi wa sallam) och Allah gav honom skydd från Quraysh-stammens tortyr i hans farbror, Abu-Talib. Nästa som blev muslim var Abu Bakr, som med Allahs amr, blev ännu en som skyddade Hans Profet (sallallahu alayhi wa sallam). Efter dem, blev muslimer vanligt folk som förutom Allah inte hade någon människa som skulle skydda dem från Quraysh attacker. Dessa är: Khabbab ibn Al-Aratt (radi Allahu anhu), Suhayb Ibn Sinan (radi Allahu anh), Bilal Ibn Rabbah (radi Allahu anhu), ‘Ammar Ibn Yasir (radi Allahu anhu) och Sumeyya Ummu ‘Ammar (radi ALlahu ‘anha). Quraysh-stammen brukade fängsla dem i järnpansar och lämna dem att dö i starka solen i stora smärtor. Allahs salam och rahmat till dem alla!
Som barn blev Khabbab såld som slav till en mycket rik kvinna från Mekka, Ummu Anmar al-Huzaiyya. Hans ägarinna insåg snart hans ödmjukhet, intelligens och lydnad och behandlade honom väl, till exempel inriktade hon honom att lära sig ett hantverk. Hon även befriade honom, efter att han tjänat henne en längre tid. Khabbab var mycket intelligent och lärde sig snabbt att läsa och skriva. Hans visade sin skicklighet även i sitt yrke som smed - hans sablar var av högsta kvalitetén och med vackra kaligrafiska dekorationer. Det tog inte lång tid innan han blev en berömd och respekterad smed, och Ummu Anmar al-Huzaiyya lät honom bo och arbeta i en av hennes hus som hon gjorde till smedjan.

Det är inte förvånande att barndomen utan mors kärlek och bekymmerslösa barnlekar i familjens trygghet gjorde att Khabbab Ibn Al-Arett, r.a, blev tystlåten och introvert man som tänkte mycket om universum och dess skapande, om människor och deras beteende och handlingar, om livet som kunde te sig orättvist och meningslöst. Han observerade människornas hänsynslöshet mot varandra, medan han själv bar på de dystra minnen från sin uppväxt. Han strävade efter att upptäcka livets och existens hemlighet. En av hans ädla egenskaper var att han var mycket tålmodig, mycket stabil och samlad.

Det var just den tiden när nyheten om en ny Profet, till vem ängeln Gibril regelbundet kommer med Sanningen från Den Ende Skaparen av allting, spred sig bland Araberna. Sanningen och Budskapet som uppenbarades till denne Profet Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) var universell för hela mänskligheten, den räddar människor från okunskaps- och villfarelse- kedjor som dittills tyngde dem.

I samklang med sin natur och anlag att resonera förnuftigt och betrakta livet med insikt, började Khabbab analysera Budskapet som Profeten Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) kom med. Han jämförde detta budskap med Mekkas befolknings levnadssätt som känneteckandes av skamlöshet, hänsynslöshet, synder och oförrätt handlande. Ljuset av en ren tro började oundvikligen skina i hans hjärta och han bestämde sig att söka upp Guds sista Profet (sallallahu alayhi wa sallam) och säga trosbekännelsen inför honom. Rasulullah Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) började därefter besöka Khabbab Ibn Al-Arett och prata med honom.

Khabbab Ibn Al-Arett dolde i början sin tro (pga rådande fientliga atmosfären och hoten mot muslimer i Mekka). Han kände trons sötma i hjärtat! När han kom till smedjan efter en khutba, var han fortfarande helt betagen av Rasulullahs (sallallahu alayhi wa sallam) ord och han viskade för sig själv : “Sannerligen, han är Rasulullah, Gud har sänt honom för att visa Den Rätta Vägen!” När män från stammen Quraysh som kom dit för sina beställningar (sablar) förstod att Khabbab blivit muslim, angrep de honom - de slog hårt hans späda kropp, trampade på honom och lämnade honom att ligga på golvet, svävandes mellan liv och död. När han vaknade till, kände han värk i hela kroppen, men han lyckades stå upp, tvätta sig och säga ord som han hade lärt sig från Profeten Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam).

Ummu Anmar ville först inte tro på män som kom till henne och berättade att Khabbab blivit muslim - hur vågade en sådan människa (hennes befriade slav!) lämna hennes tro och trotsa henne! Men när hon insåg läget och hörde honom bekräfta att Muhammad är (Den Ende) Guds sista Profet, började hon tortera honom på vidrigaste sätt. Hon brukade värma järnkedjor i smedjan (där han tidigare jobbat) och fängsla hans anklar och vrister med dem. När han var fångad, brukade hon värma järnbitar och märka honom med dem! Hans kropp led oerhörda smärtor, men hans tunga uttalade bara långsamt: “Gud Är Störst… All tacksamhet tillhör Allah…”

Ummu Anmars tortyr lyckades inte sudda ut Khabbabs övertygelse i Sanningen och i Det Goda, men hon försökte - dagligen upprepade hon tortyren med het järn, eller lät unga män från stammen Quraysh trampa på Khabbabs kropp som låg över en eld, tills elden slocknat! Men ju mer denna vilde torterade honom, desto mer stabil och övertygad blev Khabbab i sin tro.

När Khabbab en gång låg på elden med knutna ben och händer, passerade Guds Profet Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) bredvid och när han såg Khabbabs plågor, blödde hans hjärta av barmhärtighet, bekymmer och smärtan för hans bror i islam. Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) sträckte upp sina händer i sin du’a till Allah: “Å, Allah, hjälp Khabbab!” Inom loppet av bara några dygn blev Ummu Anmar sjuk i en dittills okänd sjukdom - hon kände sprängande huvudvärk, hon kände smärtor igenom alla ben och feber och smärtor tvingade henne att yla. Hon glömde Khabbab och blev sin egen största bekymmer. Trollkarlar och ’läkare’ försökte diagnosticera sjukdomen och göra medicin för henne utan framgång. En av dem föreslog att Ummu Anmars huvudvärk skulle lättas av hett järn - och hon beordrade ingen annan än Khabbab!att göra det (lägga hett järn på hennes huvud för att bli av med huvudvärk och andra smärtor). Subhan’Allah - situationen förändrades till det att hon själv berodrade martyren Khabbab att utföra det som fick henne att smaka sin egen grymhet från tiden när hon torterade honom! Hon dog av den ‘medicinen’ i stora smärtor, i okunskap och vilseledd.

Khabbab Ibn Al-Arret, radi Allahu anhu, dog 38 h.år och blev 63 år gammal.

‘Aliyy Ibn Abi-Talib, r.a, sade vid hans qabur: “Allahs rahmet till Khabbab. Han tog emot islam och gjorde higra självmant, och han levde som mujahid. Han gick igenom många plågor och svåra prövningar. Gud kommer inte förvägra honom belöning.”
Välsignad är den som kommer ihåg oh tänker igenom Profeten Muhammeds (sallallahu alayhi wa sallam) och hans följeslagares liv, välsignad är den som arbetar för Räkneskapens Dag, välsignad är den som är nöjd med vad han fått i denna värld i hopp och vetskap att Allah kommer vara nöjd med honom.
Allahs rahma och salam till Khabbab Ibn Al-Arret, en tålmodig, beständig och stabil muslim, en man med stark och ren tro.

Information för detta inlägg är hämtad ur boken “Ashabur-Rasulullahi (sallallahu alayhi wa sallam)”

Bismillah.

[Sahih al-Bukhari, “Att mjukna hjärtat”/“Ar-Riqaq”, bok 8, vol 76, hadith 557]

Abu Said Al-Khudri berättade:

Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, sade:

“Allah skall säga till människorna i Paradiset, ‘Å Paradisets invånare!’
De skall svara, ‘Labbaik, vår Herre our Lord, och Sa’daik!’
Allah skall säga, ‘Är ni nöjda?’
De skall svara, ‘Varför skulle vi inte vara nöjda när Du har gett oss det Du inte har gett till någon annan av Din skapelse?’
Allah skall säga, ‘Jag skall ge er något bättre än det.’
De skall svara, ‘Å vår Herre! Vad är bättre än det?’

…

…

Allah skall säga, ‘Jag skall skänka er Mitt Behag och Belåtenhet med er, och skall aldrig någonsin bli arg på er’.”

Bismillah.

Detta är ett kort utdrag ur föreläsningen “Ahlu sunnah wal jamaahs egenskaper” av prof. Hajrudin Ahmetovic:

Tredje rättfärdige khalifah ‘Othman radiAllah ta’alaa ‘anhu, sade att den som påstår sig älska Allah, bör testa sig själv genom Hans Bok.

Man kan inte påstå att man älskar Allah, samtidigt som man finner sig själv läsa Koranen, Allahs Bok, en gång i månaden.

Önskar inte troende att använda sin tunga till att påminna om Allahs Ord? Allah jallaa jallaluhu har uttalat dessa ord! Det är Allahs Tal! Älskar inte varje troende att lyssa på Allahs Tal, läsa Allahs Ord?

Därför, den som påstår sig älska Allah - testa dig med Allahs Bok. (slut på översättningen av citatet)

Bismillah.

Detta är FB-tankar från syster S.V. som jag känner starkt att jag måste översätta och dela med dig:

Om du vill förgöra något, räcker det att du försummar det.
Ignorera det bara.
Det gäller i det goda och i det onda.
Försumma ett förhållande, då dör det (tar slut).
Försumma din iman (tro), då dör den.
Men samma princip gäller om du vill ta kol på t.ex. en tanke eller lust: försumma det, då dör den.

OCKSÅ:

Begrunda detta: ibland blir vi hopplösa och då förlorar vi hopp på att kunna vända tillbaka till Allah och be om Hans Hjälp, för vi känner att vi har gjort för många fel. Tänk dock på ett barn som precis har retat upp sin mor, och strax därefter snubblar barnet och faller i trappor. Trots att barnet precis har framkallat sin mammas tårar och förargat henne, i samma ögonblick som barnet faller och gråter för hjälp, springer mamman till honom.
Detta är mänsklig barmhärtighet.
Och Allah är oändligt mer Barmhärig än en mamma [mot sitt enda barn].

Så, vad tror du - oavsett vad du har gjort - när du faller och gråter till Den mest Nåderike… Kommer Han inte till din undsättning?

Bismillah.

Fick nyss ta del av broder Mohamed Diinis, (Mohamed Sheikh Ali Ahmed Diini), duaa, som jag skyndar att dela med alla andra. Mohamed Diini är “motivational speaker” (vad är svenskt uttryck för det, jag anar att det finns en motsvarighet). Hans föreläsningar fokuserar tungt på andlighet, sociala rättvisefrågor och ämnen som berör unga. Han bor och arbetar i USA, Columbus, Ohio men föreläser internationellt.

Hans duaa och islamiska budskap som jag ville dela med dig kan du läsa nedan:

“Å Allah, ge oss lyckan, tron, rent hjärta, sunt intellekt och ett ädelt liv. Å Allah, ge glädje och ett behagligt liv till våra föräldrar och till deras föräldrar. Välsigna oss med god karaktär, oändligt tålamod och givmild, ädel tunga. Använd oss till att bygga andra, hjälpa, skona och uppmuntra dem, till att dölja deras fel och bevara deras hemligheter — aldrig för att förstöra. Kom ihåg, att bli en god person är en förfinad konst och en livslång studie. Påbörja den NU! Amin.”

Bismillah.

Sejjidul istighfar - bästa bönen om förlåtelse:

Den som säger denna istighfar (du’aa) på morgonen, med stark övertygelse i den, och dör den dagen innan mörker faller (innan maghreb?), denne är från Jannahs invånare. Om man säger den under nattetid, med stark övergygelse i den, och dör sedan under natten innan gryningen (innan fajr?), denne är också en av Jannahs invånare. Dessa ord är:

سيد الاستغفار أن يقول العبد: